Svårt för terapeuter att avbryta behandling – därför fortsätter man
Alla patienter förbättras inte av en behandling, oavsett metod. Trots denna självklarhet kan det vara svårt för terapeuter att vara öppna för att metoden, eller terapeuten själv, inte är rätt för patienten.
Det är ett bekymmer att så många patienter väljer att avsluta sin terapi utan att ha blivit förbättrade menar Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet. Det kan ibland handla om en metod som inte passar, om terapeutens förhållningssätt eller något annat.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
– Som terapeut måste man vara öppen för att det kan vara aktuellt att behöva byta behandlare. Ett sätt för behandlare att närma sig frågan är att vara öppen och fråga patienten hur hen uppskattar behandlingen.
Att som terapeut vara uppmärksam på när en metod inte är rätt för en patient kan vara avgörande. Men också att arbeta med den egna självkännedomen.
– Vi har för lite kunskap om vilken sorts självkännedom terapeuter behöver utveckla idag. Vi vet att det är en fråga om att våga vara mer nyfiken och öppen kring hur relationen till patienten utvecklas, men också att hitta redskap och metoder för att utveckla detta, säger Rolf Holmqvist och fortsätter:
LÄS OCKSÅ >>> Så är en bra terapeut – och så är en dålig: ”Kan handla om en mängd orsaker”
– De flesta behandlare är både snäva i sin utbildning och ofta dessutom snäva i sitt sätt att tänka om metod, de kör samma metod om och om igen. Därför kan det krävas att man byter behandlare om metoden inte fungerar för patienten.
Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet. Foto: Privat
Varför rekommenderas byte inte oftare?
– Det är komplext. Är man privatpraktiserande kan det finnas ett ekonomiskt incitament att fortsätta, i det offentliga kanske det mer handlar om prestige. Terapeut är ett speciellt yrke på så vis att om jag misslyckas så kan det upplevas som om jag som människa misslyckats att vara till exempel empatisk eller engagerad nog, säger Rolf Holmqvist.
– Vi måste bli bättre på att känna av hur patienten uppfattar kontakten. Terapeuter behöver också vänja sig vid att dela upplevelsen i terapirummet med kollegor på olika sätt.
Det låter som en paradox att arbeta med andras inre, men inte det egna.
– Så är det verkligen. Vi planerar just nu att inleda ett projekt som handlar om hur vi bidrar till terapeuters personliga utveckling. Den frågan har länge varit kontroversiell. På terapiutbildningarna hade man tidigare krav på egen terapi men många utbildningar har tagit bort det. När det sker måste det ersättas av genomtänkta och systematiskt studerade alternativ.
LÄS OCKSÅ >>> Öppenhet och kritik ledstjärnor i Karolinas terapi: ”Okej att välja bort mig”
LÄS OCKSÅ >>> Terapeuterna svarar: Så utvecklas vi i vår yrkesroll
