Svårt för kommuner att leva upp till lagens krav på kompetens

När behörighetsregleringen infördes för drygt tio år sedan var syftet att öka rättssäkerheten, kvaliteten och att stärka barn och ungas rättigheter. Men trots lagkrav så arbetar fortfarande obehöriga socialsekreterare med några av socialtjänstens svåraste uppgifter.

– Ja, för att överhuvudtaget få ihop arbetet så är det så i flera kommuner. Det många försöker göra är att en utbildad socionom finns med i arbetet och de obehöriga är medhandläggare, säger Åsa Furén-Thulin, sektionschef vid Sveriges kommuner och regioner, SKR.

Har ni hört om obehöriga som arbetar själva?

– Nej, det är inget som berättats för oss. Men jag vet att det på sina håll är svårt att få tag i utbildad personal. Jag kan tänka mig att man ibland får laga efter läge. Och bättre då att en obehörig gör arbetet med att skydda barn än att arbetet inte görs alls, säger Åsa Furén-Thulin.

Enligt behörighetsregleringen ska handläggarna ha svensk socionomexamen, eller annan relevant högskoleexamen, på minst grundnivå som motsvarar socionomutbildningen. För att ge såväl arbetsgivare som medarbetare tid att ställa om beslutades år 2014, då lagen infördes, att icke behöriga handläggare anställda innan 1 juli 2014 fick dispens att fortsätta sitt arbete fram till den 30 juni 2022. Sedan dess har lagens krav på behörighet varit definitivt.

Ändå visar en enkätundersökning som Akademikerförbundet SSR gjort bland sina medlemmar att det fortfarande finns obehöriga handläggare i minst 70 kommuner. Av svaren framgår det att många kommuner har 2–5 anställda som arbetar med uppgifter de saknar behörighet för. I ännu fler kommuner arbetar enstaka obehöriga.

– Man kan koka ner det till ren svenska; har man personal som inte har rätt kompetens så kommer det att drabba de barn socialtjänsten är satt att hjälpa. Det är inte svårare än så och det var därför regleringen kom till. Med obehörig personal ökar risken för en icke adekvat eller felaktig bedömning, säger Fredrik Hjulström, socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR.

Misstänksamheten mot socialtjänsten minskar inte när obehöriga tar beslut?

– Nej, det är en helt riktig slutsats. Låt säga att det hade kommit fram att den här andelen läkare eller sjuksköterskor saknat behörighet. Hur hade det låtit då? Det hade blivit århundradets skandal, säger Fredrik Hjulström.

Totalt svarade 558 socialsekreterare inom barn och unga, fördelade på 182 kommuner på enkäten. Det innebär att det saknas svar från 108 kommuner. Det finns också en del frågetecken kring resultatet. När Socionomen ställde kontrollfrågor till ansvariga chefer i sex utvalda kommuner som enligt enkäten har obehöriga handläggare kunde ingen av dem bekräfta uppgifterna. Enligt cheferna är alla medarbetare i kontrollkommunerna behöriga för de uppgifter de utför.

Om detta beror på en ovilja att erkänna brister i verksamheten, eller om respondenterna i enkäten gett fel information är svårt att veta. Det kan också bero på att regelverket är otydligt och därmed öppet för tolkning. Fredrik Hjulström menar till exempel att det är svårt att veta vad som menas med ”andra åtgärder”.

– Generellt krävs inte behörighet för att arbeta inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård men behörighetslagen ringar in nästan allt vad en socialsekreterare gör på området, säger han.

På samma vis är det inte självklart vilken utbildning som ger behörighet. Petra Bergendahl, jurist på Socialstyrelsen, berättar att de har tagit fram föreskrifter som vägledning.

– Det ska vara en annan form av examen där man läst socialt arbete, socialrätt, förvaltningsrätt och psykologi. I utbildningen ska man ha uppnått den kunskap som behövs för att klara de uppgifter som krävs i arbetet, säger hon.

Det är dock inte Socialstyrelsen som beslutar om en person har rätt kompetens för att utföra arbetet, det gör politikerna i varje kommuns socialnämnd med Socialstyrelsens föreskrifter som underlag. Även här ser Fredrik Hjulström på Akademikerförbundet SSR, problem då han anser att Socialstyrelsens kriterier för kompletterande utbildning är så oprecisa att det återigen öppnar för olika tolkningar.

– Från början var föreskrifterna mer detaljerade vilket väckte kritik. Ribban var så högt lagd att universitet och högskolor inte ansåg att det var rimligt att skapa någon kompletterande utbildning utan hänvisade till socionomutbildningen, säger han.

Den myndighet som skulle kunna granska frågan om eventuella lagbrott är Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

– Om IVO skulle göra en tillsyn så skulle de kunna ge kommunen kritik för att de inte har behörig personal, säger Petra Bergendahl på Socialstyrelsen.

Vare sig Petra Bergendah på Socialstyrelsen eller Fredrik Hjulström på Akademikerförbundet SSR vet om IVO någonsin granskat personals behörighet.

– Nej, vi har aldrig hört talas om det i något ärende. De har aktivt valt att inte granska det här området. När de gör tillsyn i ärenden inom hälso- och sjukvård däremot så ingår en granskning av anställdas behörighet och kompetens rutinmässigt. Varför det inte gör det vid tillsyn av socialtjänsten är obegripligt, säger Fredrik Hjulström.

Vi kommer att återkomma till IVO längre fram i det här temat men först återgår vi till själva grundfrågan: Varför arbetar obehöriga med dessa arbetsuppgifter i strid med svensk lag?

Monica Persson, ordförande i föreningen Sveriges socialchefer, tillåter sig att spekulera i varför obehöriga får utföra arbetsuppgifterna.

– Nu vet jag inte att det verkligen är så att obehöriga arbetar med dessa uppgifter, men jag vet att det finns en skriande brist på socionomer i vissa kommuner. Så till den milda grad att det knappt finns någon alls. Det är verkligen en svår nöt att knäcka utifrån att vi vet att arbetet inom barnavården är en mycket grannlaga uppgift och barn som behöver skydd måste få det, säger hon.

Ett sätt att komma runt socionombristen, inte minst i mindre kommuner, är att öka samarbetet, menar Monica Persson.

– En större kommun kan ofta lösa problemet genom att placera en behörig socionom på den tjänst där det fattas någon. Men om du i en mindre kommun saknar socionomer eller har väldigt få, så är en lösning att arbeta mer med myndighetssamverkan kommuner emellan, säger Monica Persson.

Även Fredrik Hjulström på Akademikerförbundet SSR menar att personalbristen är en starkt bidragande orsak till att obehöriga arbetar med barn och unga.

– Kan man inte få tag i personal så finns det en anledning till det. Och den stavas arbetsmiljö och lön, men framför allt arbetsmiljö. Det finns socionomer i dag, frågan är om de vill arbeta just hos dig? Kan man inte få tag i personal så måste man ta tag i sin verksamhet, säger Fredrik Hjulström.

Att arbetsmiljön är en viktig del i att rekrytera och behålla personal håller Åsa Furén-Thulin på SKR med om. Samtidigt understryker hon att man från SKR:s sida gärna skulle se en undersökning av möjligheten att bredda synen på vem som är behörig att arbeta med barn och unga.

– Det finns till exempel beteendevetare och socialpedagoger vars utbildning absolut är sådan att de har kompetens att prata med barn och handlägga den här typen av ärenden, förutsatt att de kompletterar sin utbildning med bland annat lagstiftning, säger Åsa Furén-Thulin.