”Fler kriminologer är inte vad samhället behöver”

Kriminologi är en av Sveriges mest eftertraktade utbildningar och som doktor i kriminologi och lärare i ämnet vid Lunds universitet borde denna popularitet förstås göra mig glad. Min egen arbetsplats hör i alla fall till dem som gärna framhåller kriminologins anseende – och hur detta sägs spegla hur skickliga vi är.

Nu tycker jag att vi gör ett bra arbete. Absolut. Ändå har jag svårt att fullt ut dela entusiasmen. Att utbilda kriminologer är självklart viktigt i samhällets strävan att förstå och förebygga brottsligt beteende. Men att så många universitet och högskolor i Sverige, med ett samlat antal studenter som snabbt uppgår till flera tusen personer, satsar så stort på kriminologi tycks ändå vara uttryck för något annat än ett enkelt samhälleligt behov.

Som gängforskare är jag smärtsamt medveten om att Sverige har stora utmaningar med gängkriminalitet. Men om vi intalar oss att antalet kriminologiska utbildningar och studenter är det motgift som behövs så ägnar vi oss åt ett mindre självbedrägeri.

Ett talande exempel finner man om man riktar blicken mot andra sidan Atlanten. USA massproducerar också kriminologer – kriminologer som inte sällan presenterar sig som nästan naturvetenskapliga experter som har funnit formeln för hur kriminalitetens gåtor ska lösas. Detta trots att de är utbildade och verksamma i ett land som är så genomsyrat av kriminalitet och våld att mitt senaste besök i ”the land of the free” gjorde mig djupt nedstämd. Att hävda att man vet hur man förebygger gäng, våld och annan brottslighet samtidigt som landets gator fylls av människor som brutits ned av missbruk, och där otaliga överfall och stölder alldagligt avlöser varandra, framstår som svårbegripligt. Det är som att möta Sisyfos, som stolt förklarar att han nu äntligen vet hur stenen ska fås hela vägen uppför berget, samtidigt som den sorgliga sanningen är att stenen omedelbart rullar ned över honom, om och om igen.

Så varför tror vi ändå att kriminologin är lösningen på våra problem? Varför är ämnet så populärt?

En lockande tanke är att det kanske inte främst handlar om vad kriminologin kan göra för andra, utan om vad den kan göra för oss själva. Precis som true crime aldrig varit mer populärt bland oss laglydiga medborgare, skulle jag vilja hävda att även (true) criminology i hög grad är ett uttryck för fascination snarare än fördjupad förståelse eller genuint intresse för kriminalitetens verklighet.

Det är naturligtvis inget fel i att fascineras av det ämne man studerar eller arbetar med. Tvärtom. Problemet uppstår först när fascinationen blir det centrala och därmed står i vägen för den faktiska insikten: att kriminalitetens tragedi och brottsbekämpningen mycket sällan är så enkla och raka som deckarförfattaren får dem att framstå – eller som de kriminologer som hävdar sig ha uppfunnit det ena eller andra ”evidensbaserade” projektet som med säkerhet ska befria oss från det onda.

En annan tanke är att problemet kanske inte ligger i kriminologin som sådan, utan i hur kriminologin allt oftare förstås och presenteras i dag: som en sorts ingenjörskonst eller medicinsk verktygslåda där rätt beräkning eller väl utformat behandlingsprojekt med säkerhet kan få gängkriminaliteten att försvinna.

Den tanken ligger nära till hands. Det går nämligen inte en termin utan att jag måste göra en större grupp studenter besvikna då de inte får någon enkel handbok fylld med brottsförebyggande formler och lösningar. Men deras föreställning är förståelig eftersom den också präglar dagens politik, där enkla idéer om straff och kontroll dominerar debatten som aldrig förr. I stället för att inse att brottsligt beteende är en oerhört komplex företeelse – precis som de flesta andra former av mänskligt beteende – intalar vi oss att allt handlar om individuella val: att välja frihet framför fängelse, det goda framför det onda. Samtidigt förbiser vi större och mer akuta frågor, som att Sverige enligt Rädda barnen har nivåer av barnfattigdom som påminner om delar av Östeuropa och ett välfärdssamhälle som visserligen påstås existera men som på senare tid blivit allt svagare.

Så om vi återigen blickar västerut, varför har USA så stora problem med våld och kriminalitet? Beror det på bristen på kriminologer, för få poliser eller alltför milda straff? Knappast. Problemet är snarare att man har byggt ett samhälle som är djupt ojämlikt och splittrat. En amerikansk dröm som för många snarare blivit en mardröm.

USA behöver med andra ord inte fler kriminologer. Det gör inte heller Sverige. Det som i högre grad behövs är bättre skolor, fler och bättre lärare samt fler kompetenta och väl resurssatta socialarbetare som kan göra skillnad där den faktiskt spelar roll.

Det djupt paradoxala i regeringens ambition att tillföra mer kriminologi till socialt arbete och socionomutbildningar är – åtminstone som jag ser det – att behovet i många avseenden är det motsatta. Vi kriminologer behöver i stället återvända till den kunskap som en gång utgjorde grunden för ämnet under välfärdsstatens storhetstid. Nämligen insikten att kriminalitet och brottsförebyggande arbete i hög grad handlar om att erbjuda människor rimliga livsvillkor och samtidigt möta dem som lever på marginalen med både den mjuka och den hårda hand som kan hjälpa dem tillbaka till ett fungerande liv.

I det avseendet räcker dagens dominerande kriminologiska ideal till som en skräddare i helvetet. Det är förstås bra för mig och min egen anställningstrygghet att kriminologin blivit så efterfrågad. Men jag är tyvärr inte säker på att det är vad samhället egentligen behöver.

David Sausdal, docent i kriminologi, Lunds universitet