Finska socionomutbildningen: Studielängden hetare fråga än kriminalitet
Hållbarhet i stället för ungdomsbrottslighet och en politisk debatt om att utbildningen är för lång eller kort. Krydda det med frågan om vem som får arbeta med vad och antalet studenter så har du en lägesbild över socionomutbildningen i Finland.
Utbildningen av socionomer i Finland skiljer sig på flera sätt från det svenska upplägget. I grannlandet i öst finns dels en 3,5 års yrkeshögskoleutbildning, liksom en universitetsutbildning som går under namnet ”Socialarbetare”. Den senare är fem år där de sista två åren är på magisternivå och är ett krav för att bli behörig socialarbetare.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
– Utbildningen till socialarbetare är mest lik den svenska och är också den som krävs för att arbeta med myndighetsutövning, ledande positioner och en del kuratorstjänster. Medan de som går yrkesutbildningen ofta arbetar som socialpedagoger eller med psykosocialt stöd, säger Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete.
LÄS OCKSÅ >>> Norge: Politiken och akademin gjorde om ramverket för norska socionomutbildningen
LÄS OCKSÅ >>> Danmark: ”Ghettolagar” avspeglas i Danmarks socionomutbildning
Men, den här uppdelningen är en sanning med modifikation. Den stora bristen på socialarbetare har resulterat i att obehöriga med den kortare utbildningen arbetar som vikarier.
– Det pågår en debatt om vem som kan vara vikarie för en socialarbetare. Det är en märklig lösning att YH-utbildade har rätt att vara ställföreträdande socialarbetare. Varför ska personer med ett visst kompetensområde kunna ersätta en person med annat kompetensområde?
LÄS OCKSÅ >>> Utbildning satt under lupp – håller socionomprogrammet måttet i Sverige?
En annan problematik handlar om det stora antalet socialarbetarstudenter som börjar arbeta innan de examinerats.
– De får arbete under praktiken vilket leder till att de inte blir behöriga och inte kan bli fastanställda, det tär också på universitetets resultat.
Bristen på socialarbetare och avhoppen från utbildningen har lett till en politisk debatt om utbildningens längd. En debatt som är allt annat än ny.
– När jag utbildade mig till socialarbetare handlade debatten om att utbildningen var för kort, sedan höjdes kompetenskraven, så det krävs en magisterexamen. En kort tid senare slog pendeln tillbaka, nu är debatten i stället att den är för lång och kravfylld. Det är en frustrerande politisk debatt som aldrig tar slut.
Den fem år långa utbildningen ska ställas i relation till ett annat faktum, många socialarbetare avslutar sin karriär redan efter 2 till 5 år. Ett resultat av hög etisk belastning med krav på snabba beslutsprocesser i komplexa ärenden och hög arbetsbelastning, menar Harry Lunabba.
– Jag är ett praktexempel på en socialarbetare som arbetade cirka fem år med barnutredningar och sedan valde en akademisk karriär. Jag fick själv barn, kombinerat med ett belastande arbete som dessutom var ganska lågavlönat gjorde alternativet inom akademin lockande.
LÄS OCKSÅ >>> Chefer och yrkesverksamma svarar: Det anser vi om socionomutbildningen
Från Helsingfors universitet har han följt den svenska debatten.
– Jag har svårt att se att förslaget med en kärnkompetens kring ungdomsbrottslighet skulle föras fram av den finländska regeringen. Men generellt saknas det ofta en kollektiv aspekt inom politiken på social problematik, det märks också i den svenska debatten där kriminalitet ofta blir en individuell fråga.
Hur ser du på förslaget?
– Jag instämmer i analysen och kritiken som lyfts från svenska kollegor, att förslaget osar populism. I det avseendet att det är ganska typiskt från politiken att peka på ett förslag som kan tyckas vara ett konkret svar i en komplex fråga. Men vad det innebär för utbildningen, vilka kompetenser det skulle ge och vilken effekten skulle bli, är oklart.
