Så försöker Marie hjälpa familjer som levt med hederskultur: ”Det går att förändra”

Vi sitter hemma i hennes kök i södra Stockholm. På matbordet breder häften, biografier och facklitteratur ut sig. ”Stjärnlösa nätter” av Arkan Asaad, ”Vem har sagt något om kärlek” av Elaf Ali – berättelser om hur hedersförtryck trasat sönder familjer, skiljt föräldrar från barn, syskon från syskon.

– Fadime var en fantastiskt modig tjej, fortsätter hon.

– Men när hon gick till sin familj den där dagen och blev skjuten av sin pappa, då var hon helt oskyddad och ensam. Det ska bara inte få ske.

Det var 2002 och precis som för många andra blev mordet på Fadime Sahindal en ögonöppnare för Marie, ett tragiskt exempel på hederskulturens yttersta konsekvens. Från den punkten skulle det komma att prägla hela hennes yrkesliv.

– Jag började med att arbeta som förebyggande socialsekreterare i Botkyrka kommun. Jag var del i en grupp som arbetade specifikt med de här frågorna. Det gav mig de grundläggande kunskaperna, säger hon.

Några år senare vidareutbildade hon sig till terapeut steg 1 och började arbeta behandlande, inte bara mot barn och unga som utsatts för hedersförtryck utan också mot de som stod för förtrycket – familjerna. Det har hon gjort i tolv år nu, över tre kommuner – först Botkyrka, sedan Järfälla och nu också Ekerö.

Det är ett team-baserat arbete, förklarar hon, där familjebehandlare och socialsekreterare jobbar tätt ihop. Processen börjar när den utsatte har separerats från familjen, är placerad och skyddad, och en utredning har gjorts av handläggare. Familjebehandlarens uppgift blir då att ta kontakt med familjen för att ytterligare utforska förutsättningarna för förändring. Det inledande skedet är ofta känslosamt.

– Vi kommer ju in i ett skede där familjen är i affekt. Det kan handla om att man är chockad över att barnet har blivit placerat, att man känner en rädsla över att socialtjänsten gör ingripanden. Man känner sig kränkt, är väldigt arg, säger Marie Christou Kressner.

LÄS OCKSÅ >>> Tre hedersutsatta kvinnor berättar: ”Det här hade vi behövt från samhället”

Det är en fas som man behöver ta sig igenom, förklarar hon. Det är först när chocken och ilskan har lagt sig som man kan göra bedömningen om det finns en öppning för familjebehandling.

Hur kan det ta sig i uttryck?

– Det kan vara att familjen kommer på ett möte, även om det ger ångest eller att man känner ett motstånd och en besvikelse gentemot socialtjänsten. Men om det finns en samarbetsvilja så finns det en förutsättning.

Om beslut fattas att inleda familjebehandling är det initialt en samtalsprocess som förs på två olika håll – på ena sidan med föräldrarna, på andra sidan med barnet. Samtalen med föräldrarna kan till exempel handla om att utmana hedersnormen. Man pratar om föräldrarnas egen bakgrund, hur de själva har upplevt att leva i en hederskontext.

Det handlar om att bygga broar. Familjebehandlingen ska ses som ett samarbete och tillitsbaserat arbete, förklarar Marie Christou Kressner, utan att man på något sätt kompromissar med barnets rätt till att vara en egen fri person.

– Att skapa allians, bekräfta och visa förståelse för starka känslor kopplat till situationen, det är inte samma sak som att hålla med eller frångå agendan, som bygger på mänskliga rättigheter och jämställdhet, säger Marie Christou Kressner.

Samtalen med barnen är mer inriktade på att stötta och vägleda, förklarar hon. Att man görs medveten om sina rättigheter och stärks i att reagera mot det dysfunktionella familjemönster som uppstår till följd av hedersnormer.

LÄS OCKSÅ >>> Experten: ”Prata om att det inte är deras fel”

Det är vanligt att det finns en ambivalens hos den utsatte, vilket medför en risk att denne börjar kompromissa om viktiga livsfrågor.

– Det kan vara att strunta i en pojkvän om man får studera i stället. Vårt svar blir nej, man ska kunna ha båda.

Samtalen kan också handla om att hålla tillbaka barnet från att återvända till familjen för tidigt. Hemlängtan kan uppstå, man kan börja känna saknad efter en förälder eller ett syskon, och så åker man hem innan en förändring har åstadkommits. Då är det viktigt att möta det behovet utan att riskera att barnet utsätts för hedersförtryck igen, förklarar Marie Christou Kressner.

Hur och när kan man känna sig säker på att en återförening är säker för den som är utsatt?

– Det är ju inget som bara sker hux flux, man säger inte hej då nu kan du gå hem. Mötet sker i socialtjänstens regi och i socialtjänstens lokaler, och säkerheten är alltid överordnad. Socialtjänsten äger processen som bygger på att utmana, utvärdera förändring, skydda och samverka.

– En stor del av processen är att få till en kommunikation, att den enskilde har något som den känner att den måste få sagt till föräldrarna, och att föräldrarna har förstått att de inte kan vara anklagande. Finns det kvar beteenden som är förtryckande, då är det inte lämpligt. Föräldrarna måste också ges utrymme till att få vara besvikna. Men det är reglerat, det får inte förekomma kränkningar.

Risken behöver inte heller vara direkt kopplad till mamman eller pappan. Det kan vara andra personer i familjen, eller i släkten, som utgör hot – en bror eller en kusin till exempel.

– Hedersnormer kan se olika ut i olika familjer, och är farligare i en del familjer än oss andra. Vi utforskar alltid familjens nätverk för att se vilka relationer som finns runt omkring den utsatte, säger Marie Christou Kressner.

Hon lyfter myndighetsperspektivet som en viktig aspekt i sammanhanget. Beroende på riskfaktorerna så finns det lagstiftning att luta sig mot, bland annat utreseförbudet för barn. Det är en lag som syftar till att skydda barn som riskerar att föras ut ur landet för att ingå barnäktenskap, könsstympas, genomgå oskuldskontroller.

Men sen då? Hur vet man att hedersförtrycket inte fortsätter när barnet kommer hem? Här finns det kritik mot återföreningar. Den ideella organisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, avråder till exempel från familjearbete i flertalet hedersärenden, med hänvisning till rapporten ”Familjearbete i en hederskontext”. Den publicerades av Kvinnors Nätverk och Linnamottagningen 2013. Där slår forskarna fast att föräldrarnas benägenhet att förändras är låg. Även forskare vid institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet har fört liknande resonemang.

– Det är klart att det går, det gäller bara att arbeta rätt, säger Marie Christou Kressner.

– Annars skulle man ju aldrig kunna tro på utveckling. Alla klarar såklart inte att förändras men de flesta gör det. Det sitter djupt, och det är också kopplat till identiteten. Vem är jag om jag tappar min heder? Det perspektivet har vi med oss.

Hon menar att kritiken är onyanserad, att den splittrar snarare än för samman och utvecklar.

– Det är polariserande. Det gör att socialtjänsten blir ängslig och osäker. Vi måste kunna möta de här familjerna och utveckla metoder och arbetssätt istället för att insats uteblir. Det är en farligare väg att gå.

Alternativet, menar hon, är att den utsatte riskerar att hamna i en situation där han eller hon står ensam, istället för att kunna luta sig mot stödet från socialtjänsten.

– För vad är det som händer om insats uteblir? Och det här vet man ju – till slut går barnet hem ändå. Och vad har man för förutsättningar då? Inget har hänt och hedersförtrycket fortsätter.

En annan fråga är vad som händer med familjen när behandlingen har avslutats. Hur rustar man till exempel familjen för eventuella påtryckningar och ifrågasättanden från släkt och vänner?

– Jag tänker att det måste ju börja någonstans. Vi förväntar oss inte att familjen ska genomgå en stor förvandling. Däremot förväntar vi oss att familjen ska veta vad förtryck är, vad som händer om man bryter mot lagen, vad som händer om man utsätter sina barn för våld, och hur vi ser på våld och förtryck. Därför är det här också ett integrationsarbete, säger Marie Christou Kressner.

LÄS OCKSÅ >>> Att möta unga i hedersförtryck kräver särskild kunskap

Hon förklarar också att när familjen är återförenad så vidtar en efterprocess där socialtjänsten, under en lång period, följer familjens utveckling och har regelbunden kontakt med den som har varit utsatt.

Har det någon gång hänt att ett barn, under eller efter återföreningen, råkat illa ut?

– Nej. Vi har haft bakslag där drabbade och föräldrar har blivit förbannade på varandra. Men ingen har råkat illa ut, snarare tvärt om. När man väl påbörjat en förändring blir det ringar på vattnet, förändringen spiller över även på syskon och hela familjesystemet. Något som tidigare ansetts otänkbart i familjen har plötsligt accepterats, det förändrar allt.

Hon håller med om att metoden behöver förankras ytterligare i forskning. Tillsammans med Maria Hagberg, som arbetat med ärenden i hedersrelaterat våld i över 30 år, släpper hon i december en handbok om hur man arbetar behandlande med familjer i en hederskontext. Hennes förhoppning är att vidare forskning ska kopplas på i samband med det.