Ny studie visar: Risk för ojämlik behandling på flera områden inom socialtjänsten

– Vi har tittat på om det finns skillnader i utredningar och bedömningar när det gäller funktionsförmåga, bedömt behov av insatser från socialtjänsten eller ifall ansökan har beviljats. Vi har också försökt se om klienten varit delaktig i utredningssamtal, berättar Eva Hagbjer som är utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Förutsättningarna för studien bedömdes som goda. Utifrån en uppföljning av kommunernas arbete med IBIC som gjordes 2021, visste myndigheten att en majoritet av kommunerna använder verktyget och att det verkade leda till systematiska utredningar inom socialtjänsten. Eftersom IBIC bygger på ett nationellt kodverk, där alla använder samma begrepp och struktur skulle det bli lättare att göra jämförelser utifrån parametrar som kön, ålder och hälsotillstånd.

– Tidigare har utredningarna innehållit väldigt mycket fritext och det har varit svårt att hitta jämförbar information. Nu tänkte vi att det skulle bli lättare att jämföra kommunerna sinsemellan för att se om det finns omotiverade skillnader, berättar Eva Hagbjer.

Men det visade sig vara svårare än väntat. Det berättar Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete vid Karlstads universitet, som analyserat utredningarna.

– Det blev snabbt uppenbart att det trots en gemensam grund, med samma koder och begrepp, ändå finns olika lokala lösningar och kulturer för hur IBIC används, säger hon.

IBIC är ett omfattande verktyg som täcker in tolv olika livsområden, till vilka det dessutom hör en mängd underkategorier. Det öppnar upp för stora variationer när det gäller vilka livsområden och underkategorier kommunerna väljer att lägga fokus på.

– Vi ser även skillnader i arbetssätt mellan kommuner som kan leda till geografiska ojämlikheter. Samtidigt som vi kan konstatera att på många ställen är skillnaderna mellan olika grupper av brukare små, säger Birgitta Persdotter.

Hon berättar att kommunerna själva lyfter att IBIC är väldigt omfattande och att implementeringen inte handlat om att arbeta på bara ett sätt.

– Generellt kan man säga att vissa valt att göra breda utredningar som täcker in flera livsområden, medan andra valt att göra smalare utredningar. Men de kommer ändå fram till samma resultat, säger Birgitta Persdotter.

En viktig, men oväntad, slutsats av studien blir därmed att det finns ett behov av att fortsätta att utveckla arbetet med IBIC för att det ska bli lättare att göra systematiska uppföljningar av socialtjänstens arbete och se om det finns omotiverade skillnader. Bra jämförelser mellan kommuner är en förutsättning för att få en socialtjänst som bemöter brukare jämlikt. Men det kräver en stärkt tillgång till strukturerad information där det går att jämföra mellan individer och kommuner.

– Kommunerna behöver ha ett gemensamt system, så att vi kan göra systematiska uppföljningar och jämförelser. Där är vi inte idag, men det finns en stor potential i IBIC, säger Birgitta Persdotter.

Hon berättar att kommunerna själva har fört fram att det viktigaste med studien är att den är gjord.

– Nu har vi en startpunkt för bättre jämförelser framöver. Det är förutsättningen för ett kunskapsbaserat arbete.

Så vad är det då för skillnader som studien fångat upp? Eva Hagbjer menar att det utifrån studien är svårt att slå fast omotiverade skillnader, men att det finns flera resultat som är värda att titta vidare på.

– Det är en större andel vuxna kvinnor som beviljas insatser inom LSS än vuxna män, trots att det inte finns några systematiska skillnader i den genomsnittliga bedömda funktionsnedsättningen. Vi ser också att män som utreds enligt socialtjänstlagen, deltar i utredningssamtal i lägre utsträckning än kvinnor, säger hon.

Eva Hagbjer framhåller också att inom LSS deltar barn och unga i lägre grad i utredningssamtal än vad vuxna gör, och att pojkar deltar i mindre utsträckning än flickor.

– Men det är svårt att säga om det är ett problem eftersom vi inte vet hur gamla barnen är, säger hon.

Skillnaderna i bemötande utifrån kön är statistiskt säkerställda, men frågan är om det finns en motiverad förklaring.

– Varför män inte deltar i utredningssamtal i samma utsträckning som kvinnor vet vi inte. Det vi kan se är att de män som utreds enligt socialtjänstlagen, SoL, oftare är sammanboende med någon. Till viss del kan det vara så att deras partners hanterar mycket av kontakterna. Samtidigt ser vi att skillnaden mellan könen kvarstår även när det inte finns en sambo.

Eva Hagbjer berättar att hon har diskuterat könsskillnaderna både med de kommuner som deltagit i studien och med myndighetens patient- och brukarråd.

– En fundering som kom fram var om resultatet kan bero på att de flesta handläggare är kvinnor och att män därför kanske drar sig för att prata om sina svårigheter, till exempel när det gäller intimhygien. En annan möjlig förklaring är att skillnaderna påverkas av en kulturell samhällsnorm, där män har svårare att be om hjälp eller där kvinnor förväntas vara delaktiga i sambons omvårdnad, säger hon.

LÄS OCKSÅ >>> Ut med det gamla, in med det nya – viktigt att rensa bland metoder för att lyckas

Myndigheten hade också en ambition att studera i vilken utsträckning personer som är födda utomlands deltar i utredningssamtal. Men i flera utredningar saknades helt enkelt den typen av information.

– Däremot ser vi vissa tecken på att personer som är födda utanför Sverige, i lägre utsträckning deltar i utredningssamtal. Men det är svårt att veta hur många personer vi pratar om.

Studien indikerar också att det finns skillnader i vilken utsträckning socialtjänsten frågar om missbruk eller våld. Men också här saknas anteckningar eller annan dokumentation om ifall frågan ställts.

– Vi ser att det också här finns en risk att falla i fällan att tänka utifrån könsstereotyper. Det är mer sannolikt att socialtjänsten uppmärksammar kvinnor som blir våldsutsatta och män som har beroendeproblematik, än tvärtom. Här är det viktigt att vara uppmärksam och mer systematisk för att upptäcka risk för våld eller missbruk oavsett kön, konstaterar Eva Hagbjer.

Hon hoppas också att studien ska bli en påminnelse till kommunerna att arbeta systematiskt för klienternas delaktighet i utredningssamtal. De kommuner Eva Hagbjer pratat med, tycker alla att delaktighet är viktigt.

– Kommunerna i studien menade att de som inte deltog ofta hade för stor funktionsnedsättning. Men där kan man fråga sig om det hade gått att använda någon form av hjälpmedel eller kommunikationsstöd. Därför är det en viktig fråga att se till att det finns hjälpmedel och att handläggare vet hur de används och att det finns tid att använda dem, säger hon.

Rapporten har presenterats för regeringen med rekommendationer om hur resultaten kan tas vidare. Till stor del handlar det om att på allvar att driva på för en strukturerad dokumentation, vilket innebär att IBIC behöver blir lättare att använda.

– Kommunerna som ingår i studien påpekade att IBIC är komplext och innehåller många variabler. Därför hoppas vi att studien tas som avstamp för att fortsätta utveckla IBIC som arbetssätt. Dessutom hoppas vi att rapporten ska inspirera kommunerna att göra egna liknande studier för att ta reda på om det finns skillnader i hur de bemöter olika grupper som kommer i kontakt med socialtjänsten. Kommunerna har större möjlighet att gräva djupare för att se vad som ligger bakom skillnaderna än vad vi har, säger Eva Hagbjer.

Många kommuner har visat stort intresse för studien.

– Flera resultat har kommunerna känt igen och funderat på sedan tidigare, men många var överraskade över könsskillnaderna inom LSS. Det finns en föreställning om att män traditionellt gynnas när det gäller insatser och här är det tvärt om. Män riskerar gå miste om insatser och deras anhöriga får ett större ansvar. Den här studien har väckt så många tankar, men framför allt att det är viktigt att fortsätta jämföra grupper för en mer jämlik behandling, säger Eva Hagbjer.

LÄS OCKSÅ >>> Här kan du ta del av studien i sin helhet