När hot och våld drabbar socionomer i hemmet

Exemplen på hot och våld är starka och många i den avhandling, ”Jag vet var du bor”: Socialsekreterares erfarenheter av hot och våld från klienter, som Jimmy Munobwa nyligen disputerade med vid Högskolan i Gävle.

Våldet i sig är inte nytt konstaterar Jimmy Munobwa, det nya är att det i stor utsträckning inträffar även på fritiden.

– När våldet passerar gränsen och sker utanför arbetsplatsen så blir det som mest stressande för den som är utsatt, säger Jimmy Munobwa.

Han har själv en bakgrund som socialsekreterare och chef inom socialtjänsten. Och det var när medarbetare kom in fikarummet och pratade om sina erfarenheter av hot och våld på vitt skilda sätt som Jimmy Munobwas nyfikenhet väcktes.

– En medarbetare kunde prata om hot och våld och tycka att det var fruktansvärt, medan en annan menade att ”det där var väl ingenting”, säger han när vi pratas vid.

Det avhandlingen visar är att hot och våld är mer eller mindre normaliserat på arbetsplatsen, men när det sker utanför jobbet så upplevs incidenterna som personliga och som att de går över gränsen för vad som är acceptabelt och hanterbart för socialsekreterarna.

– Det finns ett annat skydd om något sker på jobbet. Där finns larm, pansarglas, stöd från kollegor, rutiner och strategier. Men utanför jobbet är socialsekreterarna oskyddade, säger han.

Många socialsekreterare har ett starkt patos och försöker förstå varför klienten gör som hen gör. Exempelvis kan man urskulda klientens beteende med att denne är desperat och att våldet är ett rop på hjälp och att det inte handlar om att hen vill göra någon illa.

Jimmy Munobwa citerar en socialsekreterare som tydligt sade: ”Vi är ju socialarbetare, vi är här för att hjälpa våra klienter, vi vill inte att det ska gå dåligt för dem”.

– Med den inställningen glömmer man bort rutinerna för hur man ska hantera hot och våld och väljer exempelvis att inte anmäla till polisen. Man ser inte hoten som våld, utan som något annat. Då är det lätt att hamna i jobbiga situationer där klienten kanske tänker: ”Okej, om jag ska få någonting då måste jag hota”, säger Jimmy Munobwa.

Det blir en ond spiral.

När socialsekreterare har stöd från sin arbetsgrupp och sina chefer så har de lättare för att mentalt hantera hot och våld, visar avhandlingen.

– Om det däremot är en arbetsplatskultur där det är tabu att prata om våldet och man känner att skulden kommer att läggas på mig, då skapar det stress, säger Jimmy Munobwa.

LÄS OCKSÅ >>> Hur skyddar man sig mot stalkning i yrkeslivet?

Ett skäl till att socialsekreterare inte anmäler är att de vill framstå som duktiga medarbetare.

– Man vågar inte tala om att man varit utsatt för man är rädd att arbetsgivaren eller en kollega frågar: ”Vad gjorde du för fel?”

I avhandlingen, som består av fyra delstudier (se faktaruta), så har Jimmy Munobwa djupintervjuat 19 socialsekreterare, samt gått igenom 241 arbetsskadeanmälningar från socialtjänsten till Arbetsmiljöverket. Anmälningarna rör i huvudsak två områden: försörjningsstöd och barn och unga, och var tredje anmälan gäller hot utanför arbetsplatsen. I många fall även mot socialsekreterarnas familjer.

Exempelvis berättar socialsekreteraren Kristina (fingerat namn) att hennes klient tog reda på var Kristinas barn gick i förskola, åkte dit, fotograferade barnen och skickade fotona till Kristina med meddelandet: ”Du har jättefina barn, du borde ta hand om dem”.

”Då blev det väldigt tufft för mig”, säger Kristina i avhandlingen.

Jimmy Munobwa pekar på att hoten och våldets karaktär är speciellt. Det handlar inte om avslutade incidenter, utan om händelseförlopp som ofta pågår under en längre tid. Vanligt är att det börjar subtilt, för att sedan eskalera. Och i de flesta fall upphör det inte i och med hoten, utan socialsekreteraren måste fortsatt förhålla sig till sin klient. Det är det här som blir så påfrestande.

– Han eller hon tänker ju på det här hela tiden, vad ska klienten göra nästa gång vi ses? Vad väntar i morgon? Vilket är väldigt stressande.

Socialsekreteraren måste hitta strategier för hur han eller hon ska hantera klienten.

– Man känner sig oskyddad och maktlös, säger Jimmy Munobwa.

Under sin tid som socialsekreterare råkade även han ut för hot som rörde hans privata sfär. Under ett samtal med en klient sa denne plötsligt: ”Aha, så gör man i Farsta där du bor”, trots att Jimmy Munobwa aldrig hade berättat var han bodde.

De intervjuade socialsekreterarna tar upp snarlika sätt som de har hotats på: att en släkting till en klient står och iakttar en när man är på väg hem, eller att klienten ringer på ens hemtelefon.

– Ibland handlar det inte om så grova saker som att klienten sätter en yxa i ytterdörren, men hoten upprepas över tid. Det är pressande, du blir helt slut och till sist utbränd, konstaterar Jimmy Munobwa och tillägger:

– Det är oftast inte våldet i sig som skapar stressen, utan allt annat runt omkring.

Hans råd till socialsekreterare som utsätts för hot och våld – utifrån forskning och egna erfarenheter – är att prata med kollegor och chefer.

– Då kan du få tips om hur du ska hantera situationen, men om du tiger och inte säger någonting, så blir du väldigt ensam, säger Jimmy Munobwa.

Orsakerna till att hot och våld i allt större utsträckning sker utanför arbetsplatsen handlar bland annat om att våra arbetsplatser har förändrats de senaste åren. Inte minst efter covidpandemin har det blivit allt vanligare med flexibla arbetsgivare, att kunna arbeta hemifrån och använda digitala lösningar för att koppla upp sig. Det här är faktorer som också underlättar för klienter att ta kontakt med socialarbetare utanför deras arbetstid. Och genom internet kan klienter mötas och skapa forum för att uttrycka sin frustration och fientlighet mot socialtjänsten.

Ett av de förslag som de intervjuade socialsekreterarna kommer med handlar om att socialnämnden borde stå som avsändare på beslut om insatser, i stället för att det som i nuläget är den enskilde socialsekreteraren. Så att socialsekreteraren slipper stå i skottgluggen.

– Det händer att klienter fotar av sina beslut och lägger upp dem på sociala medier, med namn på socialsekreteraren, säger Jimmy Munobwa.

Han tycker att det övergripande problemet är att socialsekreterarna har fått ett uppdrag som inte matchas av tillräckliga resurser. Det är oftast i diskussioner kring ”du får”, ”du får inte”, som våldet uppstår, eller när socialtjänsten sätter in tvångsåtgärder, men socialsekreterare har ofta svårt att vara tillgängliga för klienter i det kritiska skedet.

– Man möter klienten när det kanske gått för långt, när situationen redan är spänd. Och när man har för hög arbetsbelastning har man inte heller tiden för att ha ett lugnt samtal med sina klienter. Det blir problematiskt, säger Jimmy Munobwa.

Han efterlyser lägre trösklar in till socialtjänsten och att det ska kunna gå att rådgöra med en socialsekreterare utan att en utredning inleds.

– Man ska ha möjlighet att ingripa tidigare. Socialtjänsten ska ju vara det yttersta skyddsnätet. Men systemet är uppbyggt på att det ska ha gått för långt innan hjälpen kommer. Det skapar frustration.

Många av de intervjuade lyfter behovet av ett klientcentrerat bemötande, men med alla regler och rutiner som finns är det svårt att tillgodose enskilda klienters behov. Alla behandlas utifrån en och samma mall, vare sig det är hjälpsamt eller ej.

Det finns också förslag på att socialsekreterare ska omfattas av lagstiftningen kring Blåljussabotage och att de ska kunna ges skyddade personuppgifter.

För Jimmy Munobwa är det tydligt att det inte räcker med att göra insatser i socialsekreterarnas arbetsmiljö. Problemet måste lyftas högre upp i hierarkin.

– Man måste hitta åtgärder som gör att en socialsekreterare kan känna sig skyddad, även när man inte är på kontoret, säger han.