Kommunerna ska stötta förövare i nära relationer till förändring – men vet de hur?

–  Det finns en tro att bara kvinnan lämnar så är våldet över, men trots att våldet upptäckts och kvinnor gör allt i sin makt för att komma undan så kan våldet fortsätta och upprätthållas, i synnerhet när det finns gemensamma barn, säger Sara Skoog Waller.

Hon är forskare vid Nationellt centrum för kvinnofrid och studerar framför allt makt- och kontrollvåld – där våldsutövare gör allt de kan för att just behålla makten över sin ex-partners liv. Det sker till exempel genom juridiska och ekonomiska medel, manipulation av myndigheter eller genom att barnen utsätts på olika sätt.

Många kvinnor beskriver att deras barn tvingas ha umgänge med en förälder som utsätter även barnet för våld, vilket gör att barnen lever med en pågående traumatisering samtidigt som kvinnan är fråntagen rätten att skydda barnen.

– Det kan även ske i fall där de lever gömda med skyddade personuppgifter och där socialtjänsten bedömer att umgänge är riskfyllt. Jag ser också i min forskning hur männens eftervåld möjliggörs av de system som egentligen ska skydda.

I syfte att stärka arbetet mot våld i nära relationer infördes vid halvårsskiftet 2021 en ändring i Socialtjänstlagen. Kommunerna fick nu skyldighet att erbjuda stöd till våldsutövarna med syfte att förändra personens beteende.

– Innan var inte detta lagstyrt, vilket gjorde att kommunerna inte behövde ta ansvar för frågan. Nu måste de göra det, vilket inte nödvändigtvis betyder att det fullt ut görs i alla kommuner ännu, säger Katarina Björkgren, enhetschef för Våldsprevention på Jämställdhetsmyndigheten.

Många kommuner arbetade redan innan lagändringen med stöd till våldsutövare på olika sätt, men Katarina Björkgren tror inte att lagen slagit igenom brett än.

– De kommuner som inte redan arbetat med frågan har nog inte kommit så långt i sitt utvecklingsarbete. Det är inte så att kommunerna är helt redo när en lag kommer på plats, även om det i det här fallet bör ha funnits en viss beredskap då det redan tidigare varit ett faktum att roten till problemet är våldsutövaren.

Även om tanken med lagen är god, att gå till problemets kärna för att skapa förändring, så finns en hel del frågetecken kring hur det ska fungera i praktiken. Finansiering, brist på evidensbaserade metoder och hur en erkänt svårmotiverad grupp ska förmås ta del av frivilliga insatser är några av dem.

Jenny Norén, projektledare för SKR:s kvinnofridssatsning, var med som expert i den utredning som låg till grund för lagförändringen. Hon poängterar att lagändringen inte innebär att kommunen ska tillhandahålla behandling för våldsutövare. Kommuner får enligt kommunallagen inte, med vissa undantag, tillhandahålla behandling om det är att anses som hälso- och sjukvård.

– Likväl har det pågått behandling inom kommuner för våldsutövare, av anställda som kallar sig behandlare. Det är inte sällan legitimerade psykoterapeuter och andra som kan arbeta med ganska långvariga terapier. Samma sak gäller inom missbruksvården.

I stället handlar det i grund och botten om ett frivilligt stöd till personer som ofta inte anser sig ha gjort något fel eller åtminstone inte erkänner det. Personer som inte sällan utsatt sin partner och barn för grovt systematiskt våld och övergrepp. Många våldsutövare hoppar av stödet, en majoritet nås inte överhuvudtaget.

– Generellt har våldsutövare svårt att ta ansvar för att de har något problem. Man förminskar det man gjort, man ljuger om det. Det är inte i våldsutövares psykologi att ta ansvar för sina handlingar, det är en del i förändringsarbetet med den här gruppen. Att aldrig backa från vems ansvaret för våldet är, för våldsutövare vill ofta fly från det, säger Jenny.

Under arbetet med den nya lagen lyfte SKR också upp frågan om bristen på metoder med evidens att stödja sig på i arbetet med våldsutövare.

– Det finns en del, framför allt från USA som har ett helt annat rättssamhälle, men i en svensk kontext finns det i stort sett ingen evidensbaserad metod att använda. Lagstiftningen borde gå i takt med evidensbaserad kunskap om vad som fungerar för vilken målgrupp.

Samtidigt betonar hon att det innebär otroliga värden för varje våldsutövare som upphör med sitt brottsliga beteende.

– Att bedriva förändringsarbete med våldsutövare kan vara oerhört värdefullt, bara man vet hur och kan utvärdera resultatet, vilket är svårt i dag.

Den aktör som fått i uppdrag att stödja kommunerna, skapa samverkan och ansvara för metodutveckling kring preventivt återfallsförebyggande arbete är Socialstyrelsen. I en omfattande översikt av internationella och nationella metoder för stöd till våldsutövare, slår samma myndighet fast att det i dag inte finns någon metod med tillräcklig evidens att rekommendera framför någon annan. Men Per Arne Håkansson, forskaren bakom sammanfattningen, menar att det inte är samma sak som att metoderna inte har viss effekt.

– Det råder inte total okunskap eller mörker. Det finns exempelvis ett visst vetenskapligt stöd för metoder som består av KBT för bättre impulskontroll och känsloreglering. Dessa kan minska både fysiskt och psykiskt våld, säger han.

Per Arne slår fast att många metoder som används liknar varandra och att utvärderingarna av dessa ofta bekräftar varandras resultat. Men det finns en hel del kunskapsluckor, exempelvis kring det våld där en våldsutövare helt tar kontroll över partnerns liv med hot om våld.

– Forskare har inte undersökt effekten när det kommer till den här sortens våld i utvärderingar av metoderna. De har överhuvudtaget inte skilt på impulsivt våld som förövaren tar till för att få ett övertag för stunden och mer överlagt våld som syftar till total kontroll över den andras tillvaro. Att skilja mellan impulsivt våld och kontrollerande våld är inte allmänt accepterat.

I Sverige är det främst metoderna Alternativ till våld (ATV) och Samtal om våld som används, där den senare är tänkt att fungera även på vissa former av kontrollerande våld. Om den gör det är något Per Arne menar behöver undersökas närmare.

Vad som är enklare att slå fast är det faktum att behandlare som Socialstyrelsen intervjuat uppger att många våldsutövare är svåra att nå. Låga trösklar för att söka stöd lyfts fram som avgörande.

– Behandlare menade att de som är svårast att nå är de som använder sig av makt- och kontrollvåld. De söker sig sällan till verksamheterna eller behandling. Samtidigt är det just deras partners som ofta söker stöd hos kvinnojourer och socialtjänsten.

Ett annat problem är bristen på finansiering för att täcka kommunernas nya kostnader. Enligt Jenny Norén på SKR är den långt ifrån tillräcklig.

– Man utgår från en schablon där en våldsutövare går i tjugo samtal och sedan är färdig, men den haltar. De som arbetat länge med detta kan se att många våldsutövare behöver gå i ett eller två år, en gång varje vecka. Det beror på vad våldsutövaren har för problem, men helt klart är att medlen inte räcker för det här, säger hon och fortsätter:

– Man har inte heller tagit med finansiering för partnerkontakt vilket är a och o i arbetet för att arbeta säkert med den våldsutsattas och barnens trygghet i centrum. För man kan aldrig utgå ifrån vad våldsutövaren påstår, att denne säger att ”nu är det så mycket bättre”. Sedan kommer det i ett sammanhang där kommunernas arbete mot våldsutsatta kvinnor, redan i dag är underfinansierat.

Även forskaren Sara Skoog Waller har farhågor kring den nya lagen.

– Det är bra att insatser riktas till förövare, men för att hindra eftervåld behöver det i större utsträckning vara insatser som faktiskt hindrar förövares möjligheter att fortsätta utsätta sina närstående, eller tidigare närstående, för våld. Med tanke på att evidensen inte är särskilt stark avseende behandling väcks frågor om nytta och eventuella risker, säger Sara och fortsätter;

– I en eftervåldskontext, där manipulation av myndigheter relaterat till gemensamma barn, är en central aspekt är det exempelvis möjligt att förövare som inte är mottagliga för, eller motiverade till förändring kan använda genomgången behandling som ett underlag för att kräva utökat umgänge som kan vara skadligt för barnen. Frågan är hur den typen av underlag beaktas.