Johan Nikula hjälper våldsamma män att sluta slå

– Jag vet inte hur många timmar vi pratade om vad som var okej och inte på en fotbollsplan eller hockeyplan: var det där en stämpling, var den där glidtacklingen för hård? Samtidigt pratade vi otroligt lite om hur det är att vara ihop, hur man ska bete sig schysst. De proportionerna såg liksom helt olika ut.

Det saknades ofta mellanmänskligt inkännande, dels inför partners: han minns beteenden som han nu förstår är kränkande eller kontrollerande, men som han då accepterade utan invändningar, dels killkompisarna mellan.

En livsavgörande händelse för honom var när en av vännerna tog livet av sig. Det kom plötsligt – ingen hade förstått att han mådde dåligt.

– Det fick mig att börja fundera: Hur umgås vi egentligen? Hur kunde det här undgå oss? Hur kunde det vara lättare för honom att ta livet av sig än att berätta för oss?

Det var då han bestämde sig för att bli socionom, och att arbeta med ungdomar.

Och det har han gjort i tolv år nu. Sedan 2018 är han anställd på MÄN, en feministisk organisation som vill stoppa våldet och öka jämställdheten i samhället. Där jobbar han och en kollega bland annat med en samtalsmottagning för killar i åldern 15–25 som har kränkt, kontrollerat eller varit våldsamma i relationer.

Arbetet med våldsutövare kan för många upplevas som obekvämt, säger han: det är lättare att känna empati med utsatta än att hjälpsamt bemöta dem som orsakar det.

– Vi har i Sverige lagt mycket resurser på att ta hand om den första gruppen. Och det har vi gjort bra. Men vill vi stoppa våldet måste vi också jobba med dem som utövar det.

Mottagningen är öppen en dag i veckan, och kan ta emot mellan 10 och 12 killar i taget för individuell vägledning. De flesta söker upp organisationen på eget bevåg – kanske via den stödchatt som organisationen också driver. Somliga har dock kommit hit genom hänvisning av andra organisationer eller myndigheter, som polis och socialtjänst.

– De killar som vi träffar berättar ofta att de har gått över en väns eller partners sexuella gränser, eller att de har svårt med svartsjuka och kontrollerande beteenden: de kanske tittar igenom hennes mobil, vad hon har på sig, vilka hon umgås med.

De problematiska uttrycken kan variera, men en sak som killarna ofta har gemensamt är själva verklighetsbeskrivningen, berättar Johan Nikula: De gränsöverskridande handlingar som de har begått förklarar de inledningsvis som oundvikliga.

– ”Jag var så svartsjuk att jag inte kunde hejda mig”, eller: ”Jag var så kåt att jag inte kunde styra mig själv”, eller: ”Hon provocerade mig så mycket”. Det är alltid något yttre som orsakat handlingen, och de har lagt mer energi på det än på frågan hur handlingarna påverkat den andre. Då är det svårt att ta ansvar.

För att komma bort från det här undanglidande förhållningssättet är det viktigt att gå in på detaljnivå kring de specifika händelserna, berättar Johan Nikula. Då ser man att det faktiskt alltid finns handlingsalternativ, och att man, i fråga om ett övergrepp eller en kränkning, faktiskt har valt att ignorera den andres signaler.

I nästa steg handlar det om att blicka framåt. Att sätta upp mål.

– Det som vi vill uppnå i samtalen är dels det här ansvarstagandet: vad har jag gjort, hur har jag skadat andra? Men också: hur kan jag göra relationer på ett respektfullt och värdigt sätt i framtiden? Det handlar om ett relationsgörande.

Vad är orsaken till de här killarnas beteenden? Gruppen som kommer hit är mycket heterogen, berättar Johan Nikula. Det rör sig om personer från olika samhällsklasser och bakgrundsförhållanden. Han vill inte gärna psykologisera eller gå in på specifika faktorer, utan tecknar hellre den breda bilden: hela vår kultur är präglad av skeva könsnormer och skruvade relationsförväntningar.

– Tittar man på hur det ser ut i media, i musik, serier, så får våra ungdomar väldigt mixade budskap: Å ena sidan ska man vara fri; å andra sidan ska man kontrollera sin partner. Det är något lite romantiskt med svartsjuka.

Det finns också en tjatromantik, menar han, och tar den norska och mycket populära tv-serien Skam, som exempel.

– Den ”coola killen” där blev kär i ”feministtjejen”. Han tjatade på henne och hon sade nej, han fortsatte att tjata och hon sade nej. Till slut gav hon med sig och de blev det gulligaste paret.

Särskilt komplicerat blir det när det handlar om sex. När det kommer till det ämnet handlar det bland unga killar ofta om att tävla, visa upp sig och positionera sig. De mjuka värden som en relation bygger på – att känna in den andre, stämma av, vara nyfiken – försummas ofta.

– Det här tänker jag är en jätteviktig faktor. Vi tar körlektioner innan vi ska ut i trafiken. Vi gör ett test på det. Men relationsgörandet… Vi behöver komma nära och prata mer med våra ungdomar om hur man gör respektfulla relationer. Inte minst behöver vi lyfta hur sociala medier kan användas kontrollerande.

Problemet med övergrepp, våld och kränkningar är utbrett bland de unga. Enligt en rapport från BRÅ från 2018 har var femte ungdom varit utsatt för brott i en nära relation. Samtidigt är det bara 2,6 procent av fallen som polisanmäls.

Johan Nikula återkommer hela tiden till vad han kallar ”åskådarperspektivet”: mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, och hela samhället behöver engageras i arbetet mot det.

– Det betyder att vi måste inkludera alla som jobbar med ungdomar. Är man inom elevhälsa eller ungdomsmottagning måste man agera i sitt forum. Utreder man på socialtjänst måste man ha kunskap och ögonen öppna för våld mellan unga i nära relationer. Är man inom skolan måste man fråga sig: kan den här elevens frånvaro vara kopplat till våldsutsatthet?

Organisationen MÄN fokuserar därför inte bara på offer och förövare, utan också på alla runtomkring som på olika sätt kan reagera –före, under eller efter att en gränsöverskridande handling ägt rum.

Före är naturligtvis bäst. Johan Nikula vill helst nå killarna så tidigt som möjligt, innan kontroll och kränkningar blivit ett mönster i deras relationer.

Problemet är att de inte gärna tar kontakt på egen hand.

– Här är omgivningen avgörande. Anledningen till att de här personerna kommer till samtalsmottagningen är nämligen nästan alltid att någon har reagerat. Om det inte är myndigheter så är det vänner eller familj. Viktiga personer har kanske vänt dem ryggen. I stort sett alla har blivit uppmärksammade på sitt beteende av någon annan.

Johan Nikula förespråkar dock inte ett totalt avståndstagande från ”åskådare”. Det är det ena av två diken, menar han. Det andra är att man i stället slätar över och bortförklarar kränkande handlingar. I stället vill han uppmuntra till ett tredje, mer sällsynt alternativ.

– Det innebär att man markerar och säger: ”Det här som du gör är inte okej. Jag är din kompis, och jag kommer alltid att finnas där, men jag kommer att uppmana dig att förändra ditt beteende.” Jag önskar att alla fick den behandlingen.

De killar som han möter förväntar sig ofta att bli hårt moraliskt dömda. Det visar de intervjuer som Johan Nikula och hans kollega gör med deltagarna ett par månader efter det sista samtalet.

– Nästan alltid säger de: ”Jag trodde att ni skulle trycka ned mig i skorna, men det har varit bra att samtala”. Vissa säger också att de inte trodde att det skulle hjälpa att prata, men att man nu kan rekommendera andra att göra det.

Johan Nikula känner igen mycket hos dagens unga killar från sin egen uppväxt. Samma hävdelsebehov, samma ovilja att visa sig svag, samma heterosexism och samma tuffa och retsamma jargong – allt detta som han själv en gång motvilligt behövde anpassa sig till. Samtidigt har det hänt mycket i den praktiska utvecklingen som underlättar hans arbete, säger han.

– Metoo har varit viktig för de här frågorna. Också samtyckeslagstiftningen. När vi pratar med ungdomarna kan vi göra det utifrån den som ribba – är det sex behöver det vara samtycke, för så ser lagen ut.

FAKTA: VIKTIGA ÅR

2004: ”En vän tog sitt liv. Jag beslöt mig då för att göra vad jag kan för att förebygga psykisk ohälsa och suicid.”

2008: ”Jag har hela tiden brunnit för att jobba med människor, och förebyggande. Examen gav mig möjlighet till det. Själva utbildningen skänkte mig också en kunskapsbas som var nödvändig för att jag skulle kunna hitta rätt ingångar i yrket.”

2012: ”Det var en jättebra start på min socionomkarriär att tillhöra socialtjänsten och få inblick i skolan, i polisen, i fritids, och i olika föreningar. Södertälje är en väldigt spännande, mångkulturell kommun, där det pågår mycket intressanta saker i det förebyggande arbetet.”

2015: ”Jag jobbade på Främja, ett företag med höga ambitioner i LSS-världen. De är väldigt framåtsträvande, och för min del var det en fin övergång: från att ha arbetat brett med alla ungdomar i Södertälje kommun, till att jobba fokuserat med åtta personer på ett boende.”

2019: ”MÄN är en ideell organisation som arbetar idéburet och politiskt med frågor som egentligen följt med mig hela tiden. Det passar mig perfekt. Det är fint att få möjlighet att påverka ungdomar i den riktning som vår organisation jobbar för.”

2021/2022: ”Arvsfondsprojektet, där vi utvecklat metoder och startat samtalsmottagningen, tog slut. Då lanserade vi en samtalsguide för samtalen och utbildningar kopplade till arbetet. Mottagningen finns kvar med stöd av Childhood.”