”För många är det nästan omöjligt att få en bostad”

Främst i ledet stod Sveriges Stadsmissioner där Åsa Paborn är direktor. Hon menar att Socialstyrelsens definitioner är för snäva och därför inte fångar upp den dolda strukturella hemlösheten, vilket gjort att resultatet visar en minskande hemlöshet.

– Stadsmissionens definition av dold hemlöshet är att man saknar ett tryggt och långsiktigt boende. Man saknar det stöd man har rätt till eller behöver från samhället och syns inte heller i den officiella statistiken, säger hon och fortsätter:

– Det kan vara den pensionerade änkan med betalningsanmärkning som inte får ett förstahandskontrakt utan tvingas bo hos vänner, eller paret där båda arbetar men lönerna är för låga och kapital saknas.

LÄS OCKSÅ >>> Hot om vräkning får många att flytta självmant

Åsa Paborn tecknar en mörk bild av vår samtid. Trösklarna på bostadsmarknaden är höga och hyrorna likaså. Köerna är långa men bostäderna få. Samtidigt är toleransen för betalningsanmärkningar många gånger obefintlig och försörjningsstöd godkänns sällan som inkomst.

– För många är det nästan omöjligt att få en bostad. Samtidigt har det blivit allt svårare att få stöd med boende av socialtjänsten om du inte har några socialt betingade problem i övrigt. Är du ensamstående och våldsutsatt kvinna så är det ofta svårt att komma vidare från det kortsiktiga stöd som erbjuds. Och om du har ett jobb, men trots det saknar ett tryggt boende, så förväntas du ofta klara dig på egen hand.

LÄS OCKSÅ >>> Stefan vet hur snabbt det kan gå utför – förlorade allt under 90-talskrisen

Att Socialtjänsten inte räknar in strukturellt hemlösa är dock en sanning med modifikation. I själva verket räknas de som en egen kategori, men kartläggningen saknar metoder att fånga in dessa. Kartläggningen bygger i stort på socialtjänstens uppgifter och strukturellt hemlösa söker, och beviljas sällan bistånd för boende och är därför svåra att fånga upp den vägen.

Det gör gruppen liten i Socialstyrelsens statistik, medan mörkertalet sannolikt är stort.

– För sex år sedan var det fler som uppgavs endast ha brist på boende som orsak till hemlöshet. I dag verkar socialtjänsten arbeta mer med gruppen som har fler sociala problem, inklusive hemlöshet. Resultatet blir att personer inom grupp 4 (strukturellt hemlösa, reds. anm) minskat, säger Stina Hovmöller, enhetschef på Socialstyrelsen.

Betyder det att gruppen verkligen har minskat?

– Vi vet inte om den minskat, eller om det beror på att socialtjänsten slutat arbeta med den. Men det är den grupp med störst skillnad jämfört med förra kartläggningen för sex år sedan.

Så hur kommer det sig att strukturellt hemlösa vuxna och barn sällan får stöd av socialtjänsten? En del av svaret får vi i samtal med Tim Holappa, forskare vid Stockholms universitet som gjort en rättsvetenskaplig studie om rätten till bostad i det sociala skyddsnätet. I denna lyfter han en rad brister i hur socialtjänsten och samhället i stort upprätthåller rätten till bostad.

– I dag saknas ett regelverk som säkerställer att personer som inte har en trygg bostad och inte kan skaffa en på egen hand får stöd av det allmänna, primärt kommunerna, för att tillgodose sitt behov, säger Tim Holappa.
I sin forskning kunde han se att socialtjänstens uppdelning mellan socialt och strukturellt hemlösa inte har någon rättslig grund. Kort sagt, det är inte reglerat i socialtjänstlagen.

LÄS OCKSÅ >>> Henrik och Maria motverkar vräkningar

– Men i domstolspraxis har det tolkats som att man ska vara helt bostadslös och ha speciella svårigheter att ordna en bostad själv för att få rätt till stöd, säger Tim Holappa och fortsätter:

– Jag har tittat på hur detta tillämpats av kammarrätter och två kommuner och speciella svårigheter att skaffa bostad på egen hand likställs med att ha en social eller medicinsk problematik. Det exkluderar de som är strukturellt hemlösa.

Tim Holappa understryker att det inte finns något formellt hinder för socialtjänsten att bevilja bistånd för ett mer långsiktigt boende om det är hushållets behov.

– Men socialtjänstlagen har tolkats som att den enskilde har en snäv rätt. Och när man beviljas boende är det ofta tidsbegränsat, några veckor eller månader i taget. Ur ett människorättsperspektiv kan det kritiseras eftersom det innebär att den enskilde inte har en långsiktig trygg bostad.

Samtidigt är problemen på bostadsmarknaden stora på många orter. Bristen på lägenheter är stor och det är inget socialtjänsten kan råda över, men när Tim Holappa analyserade kommunernas bostadsförsörjningsansvar på djupet såg han att detta kom med en enda skarp skyldighet: Att en gång per mandatperiod besluta om riktlinjer för bostadsförsörjningen.

– Utöver det så har man befogenheter vilket innebär att kommuner får, men inte måste, vidta åtgärder inom bostadsförsörjningen. Man kan arbeta med allmännytta, införa hyresgarantier, anordna bostadsförmedling och andra initiativ, men det är inget krav.

Just allmännyttan pekas ofta ut som en nyckel för att fler billiga bostäder att byggas. Men Sveriges Allmännyttas marknadsrapport som publicerades i januari 2024 slår fast att allmännyttan skulle behöva bygga uppemot 6 700 fler bostäder om året fram till 2030 för att uppfylla sin andel av bostadsbehovet, medan prognosen är att bara 2 000 bostäder per år kommer att byggas. De har dessutom ofta en hög hyra.

LÄS OCKSÅ >>> Ny satsning hjälper hemlösa barnfamiljer till förstahandskontrakt

Parallellt med tilltagande bostadsbrist ser vi också en ökning av antalet vräkningar. Under 2023 berördes 674 barn av vräkningar, vilket är 17 procent fler än året innan. Eftersom den som en gång blivit vräkt brukar ha väldigt svårt att få en ny bostad riskerar många av dem att få leva med en osäker boendesituation för lång tid framåt. Dessutom ser Kronofogden ser ett ökat inflöde av ärenden. Hushållens totala skulder ökade med 17 procent under förra året.

– Barn har historiskt alltid varit välfärdsstatens huvudfokus som man velat skydda och värna. Men i dag hanteras strukturellt hemlösa barn sämre än den grupp som man tidigare såg som ”hopplösa fall”. Missbrukande män har olika långsiktiga boendelösningar, medan strukturellt hemlösa barnfamiljer hänvisas till akuta och dåliga boendeformer, säger Marcus Knutagård forskare vid Socialhögskolan vid Lunds universitet.

– Socialtjänsten ser inte strukturellt hemlösa som sin målgrupp, de anser att bostadsförsörjningen är en kommunal angelägenhet. Det gör att personer flyttar till kommuner där det finns bostad men inte arbete, vilket blir ett problem för individen och den nya kommunen som ofta har en lägre skattekraft än i de kommuner som personerna flyttar från.

Samtidigt menar han att det också finns en risk med att ge ekonomiskt svaga ett dyrt långsiktigt boende, även om alternativet är ännu sämre.

– De långsiktiga boendelösningarna ökar trots allt enligt Socialstyrelsens kartläggning vilket är positivt, samtidigt finns det risk för en inlåsningseffekt.

Liksom många andra tror Markus Knutagård att den strukturella hemlösheten kan komma att öka.

– Vi har sedan 90-talet premierat att äga vår bostad och gått ifrån hyresrätten. Sedan 2002 och framåt har kapitalvärdet skjutit i höjden jämfört med insatsen, vilket fått klyftorna att öka markant mellan boendeformerna.

Behovet av alternativ för dem som inte har möjlighet att köpa sin bostad blir därmed större. I och med lågkonjunkturen och den så kallade ”inflationschocken” kan vi dessutom vara på väg in i en ny verklighet.

– Vi har en ny situation där vi inte sett effekterna av stigande räntor och inflation än. Men organisationer ser redan matfattigdom i bredare samhällsgrupper än tidigare. Ekonomisk fattigdom riskerar att leda till ökad strukturell hemlöshet.