Felaktig tolkning av anknytningsmönster riskerar att skada barn

Men utvecklingen oroar anknytningsforskare. 2021 publicerades konsensusarbetet Attachment goes to court: child protection and custody issues, undertecknat av 70 forskare verksamma i tjugotalet länder, varav Mårten Hammarlund, barnpsykolog och doktorand i psykologi vid Stockholms universitet, är en.

I konsensusarbetet beskriver forskarna olika aspekter av anknytningsteorin som det råder bred enighet om och vilken betydelse de har i barnskydds- och vårdnadssammanhang. Viktigast är betydelsen av att barnet har kontinuerlig tillgång till anknytningsrelationer fria från våld och övergrepp. Men också att det är skadligt att bryta anknytningsrelationer utan starka skäl.

– Våld, övergrepp och stora brister i omvårdnaden är utan tvekan mycket skadligt för barn. Men det är också skadligt att bryta anknytningsrelationer, särskilt när det åtföljs av upprepade sammanbrott i familjehemsvården, vilket är vanligt i Sverige. Beslut om familjehemsplacering som tas på felaktiga eller dåligt underbyggda grunder riskerar därför att göra skada, även om intentionen kan vara god, säger Mårten Hammarlund.

Att det finns en kontinuitet i ett barns anknytningsrelationer är till och med viktigare än perfekt omvårdnad, visar forskning. Forskningen har också visat att det är viktigt att behålla befintliga nätverk av anknytningsrelationer, något som är viktigt att ha med sig inte minst i vårdnadstvister.

Konsensusartikeln pekar också ut vanliga missförstånd om anknytning och varför man bör vara försiktig med att bedöma anknytningsmönster i utredningar.

– Det finns en föreställning om att ett barns anknytningsmönster uteslutande är ett resultat av föräldrars beteende och att de är starkt bestämmande för barns framtida socioemotionella utveckling. Men det är mer komplext än så, menar Mårten Hammarlund.

Föräldrars beteende är visserligen viktigt för ett barns anknytning och en otrygg eller desorganiserad anknytning ökar risken för att barnet ska utvecklas negativt känslomässigt. Men statistiskt är de direkta kopplingarna mellan föräldrabeteenden, anknytningsmönster och ett barns utveckling, på sin höjd måttligt starka.

Det är inte bara föräldrarnas beteende som påverkar ett barns anknytning, många barn med otrygg anknytning utvecklas ändå väl. Därför kan anknytningsmönster inte användas för att uttala sig om den omvårdnad ett barn har fått, eller om framtida risker för barnet, med den grad av tillförlitlighet som utredningskontexten kräver.

– Att använda ett barns anknytningsmönster säger inte heller något om en förälders framtida omvårdnadsförmåga, förklarar Mårten Hammarlund.

I studien “Concepts travel faster than thought: an empirical study of the use of attachment classifications in child protection investigations” har Mårten Hammarlund tillsammans med kollegor vid Stockholms universitet undersökt i vilken utsträckning, på vilket sätt och i vilket syfte svenska socialsekreterare bedömer barns anknytningsmönster i utredningar. I studien undersöks också hur socialsekreterarna förstår innebörden av de olika anknytningsmönstren. Studien bygger på en enkät som nästan 200 socialsekreterare över hela landet har svarat på.

Mårten Hammarlund sammanfattar resultaten i tre huvudfynd:

1. Det är väldigt vanligt att socialsekreterare gör anknytningsbedömningar i utredningar.

2. Det är mycket ovanligt att bedömningarna görs med hjälp av systematiska instrument och ingen av deltagarna i studien använde instrument som utvecklats för att bedöma barns anknytning.

3. En stor majoritet av socialsekreterarna hyste överförenklade uppfattningar om vilka slutsatser som kan dras av barns anknytningsmönster. De ansåg till exempel att anknytningsbedömningar gör utredningarna mer tillförlitliga. Socialsekreterarna menade också att otrygg anknytning signalerar brister i föräldrarnas omsorgsförmåga, att anknytningsmönster ger information om hur barnet kommer att utvecklas om inga åtgärder tas och att anknytningsmönster ger information som kan ligga till grund för att placera barnet utanför hemmet.

– Resultaten är framför allt viktiga tillsammans. En majoritet av socialsekreterarna bedömde alltså barns anknytningsmönster i sina utredningar, men ingen hade någon utbildning för ändamålet och ingen använde validerade systematiska bedömningsinstrument utvecklade för barn. Ändå ansåg en majoritet att bedömningarna gjorde utredningarna mer tillförlitliga.

Enligt Mårten Hammarlund är fynden oroande. Om bedömningarna dessutom omsätts i faktiska utredningsrekommendationer, så finns det också risk för rättsosäkra beslut. Men han understryker också att studien inte undersökt i vilken utsträckning socialsekreterarnas bedömningar faktiskt påverkar de slutgiltiga utredningsbesluten. För att underlätta för de deltagande socialsekreterarna valde forskarna också att hålla enkäten kort, vilket lett till att möjliga nyanseringar av fynden inte har kommit med.

– Det kan till exempel vara så att även om utredande socialsekreterare tycker att anknytning ger information om föräldrarnas omvårdnadsförmåga, så kan de också hålla med om att det är komplext och att informationen är osäker. Vi vet heller inte om socialsekreterarna ser information om exempelvis desorganiserad anknytning som tillräcklig i sig för att placera ett barn utanför hemmet, eller om informationen ses som en pusselbit i utredningen.

En slutsats i studien är att det finns en stor klyfta mellan forskare och praktiker. Troliga orsaker som lyfts fram är att det kan vara svårt att omsätta gruppbaserad forskning till individuell praktik, att kunskap och forskning om modern anknytningsteori inte fått tillräcklig spridning och att socialsekreterarnas arbetsvillkor är pressade, vilket också påverkar utredningarna.

– Vi spekulerar också i om ökade krav på förankring i vetenskap i utredningarna kan ha med saken att göra och att man genom att använda anknytningsterminologi skapar en upplevelse av vetenskaplig tyngd i utredningarna, säger Mårten Hammarlund.

Mer än 80 procent av utredarna sade sig bedöma anknytningsmönster i utredningar av barn som är yngre än ett år. Men regelrätta anknytningsmönster etableras tidigast vid sex månaders ålder, och för vissa barn kan det ta över ett år. Att så många av utredarna sade sig bedöma anknytningsmönster även hos mycket små barn väcker frågor om vad socialsekreterarna egentligen tycker sig bedöma, menar Hammarlund.

– Det är möjligt att det de tittar på, och som de kallar för anknytning, egentligen handlar om vidare och mer generella aspekter av relationen mellan barn och förälder, som känslomässig värme eller hur bra föräldern och barnet verkar ha det tillsammans. Sådana aspekter är givetvis viktiga, men är inte detsamma som anknytning.

Mårten Hammarlund tycker att socialsekreterare generellt ska undvika att fokusera på individuella anknytningsmönster i en utredning.

– Det är viktigt att bilda sig en uppfattning om barnets upplevelser och emotionella behov, men för det ändamålet finns det andra och mer lättanvända metoder än anknytningsbedömningar. Att använda anknytningsmönster som en genväg för att bilda sig en uppfattning om en förälders omsorgsförmåga i retrospektiv är inte att rekommendera, ens om man skulle ha en utbildning i validerade anknytningsmetoder.

I stället är det viktigare att med utgångspunkt i konkreta föräldrabeteenden, bedöma förälderns nuvarande förmåga att svara upp mot sitt barns behov, anser Mårten Hammarlund.

Nu hoppas han att resultaten ska användas och diskuteras på socionomutbildningarna.

– Anknytningsteorin är en av de bäst empiriskt belagda teorierna om barns socioemotionella utveckling och det är jätteviktigt att känna till den väl. Men barns anknytningsmönster är inte av avgörande betydelse för att bedöma en förälders förmåga.

Som en slutkläm lyfter Mårten Hammarlund fram att många av utredarna i studien sagt att bedömningar av anknytningsmönster också kan ligga till grund för stöd och interventioner, något som är helt i linje med anknytningsforskningen och det konsensusyttrande som Mårten Hammarlund undertecknat.

– Att grunda placeringsbeslut på bedömningar av anknytningsmönster är inte rättssäkert, men som underlag för att arbeta med samspelet mellan föräldrar och barn är information om anknytningsmönster jättebra, säger han.

Han påpekar att det finns gott om evidensbaserade metoder, såsom Attachment and Biobehavioral Catch-Up, Trygghetscirkeln, och Video-Based Intervention to promote Positive Parenting, som kan användas i de fall där det finns oro för barnets anknytning.

– Det vore verkligen en bra sak om man inom socialtjänsten i större utsträckning skaffade sig utbildning i dessa metoder, så att de kan erbjudas på nationell nivå.