Få gängkriminella avhoppare får tillgång till psykoterapi

– Att leva i gäng påverkar personligheten och uppfattningen om vem man är, vad man gör, vem man umgås med, hur man förstår sig själv och hur man navigerar i tillvaron, säger han.

LÄS OCKSÅ >>> ”Vad ska du hjälpa mig med då, terapeutjävel?”

Torbjörn Forkby berättar att forskning om hur det går till att lämna fängelser och bygga upp ett nytt liv i samhället lyfter fram betydelsen av att jobba med inre förändringar. Om fokus framför allt ligger på yttre förändringar som boende och sysselsättning kan personen vara illa rustad för att hantera motgångar och smärtan i att till exempel känna sig ensam eller att man har kastat bort sig liv under många år.

– När vi har intervjuat deltagare som varit med i Passus stödprogram säger den stora majoriteten att psykoterapi och psykologsamtal haft en avgörande betydelse för att de skulle vilja och kunna lämna gänget. Det är viktigt för att stabilisera vem man är och det egna livet.

LÄS OCKSÅ >>> Granskning av 43 studier skänker hopp i arbetet mot gängkriminalitet

I början finns en hel del motstånd, fortsätter han. Det kriminella tänkandet genomsyras av idéer om ens egen storhet och osårbarhet. Psykoterapi förknippas med något kvinnligt och svagt; du visar att du behöver andra medan det i gängmiljön är viktigt att visa sig oberoende och klara sig själv.

– Att visa sig sårbar och önska stöd av andra är något hotfullt.

Vägen ut ur kriminaliteten är vanligtvis tuff. Det finns ofta en hotbild, man kan behöva flytta till en ny ort och brottas med flera olika problem som missbruk, ekonomiska skulder och arbetslöshet. Forskningsrapporten ”Avhopp från kriminella grupperingar i storstäderna – hur fungerar kommunernas verksamhet?” (SNS Förlag 2023) visar att stödinsatserna varierar mellan olika kommuner. Det kan handla om hjälp med bostad, arbete, utbildning, behandling mot missbruk och socialt och psykologiskt stöd.

Enligt rapporten är det vanligt att avhoppare lider av trauman, ångest, stressrelaterade bekymmer och sömnsvårigheter. När allt fler vill lämna gängkriminaliteten står avhopparverksamheterna inför flera utmaningar, däribland långa köer till traumavård och psykiatri. Det är en bild som Åsa Tryggmo, programledare på Entré, Kriminalvårdens behandlingsprogram för gängkriminella, delar.

– Det är oftast lika svårt för våra klienter att få tillgång till psykoterapi som för övriga i samhället. Många har svårigheter att sköta tider, vilket också medför att det blir problematiskt att få till en fungerande behandling med psykoterapeut, säger hon.

Socialstyrelsen har i intervjuer med kommunernas socialtjänst fått information om att avhoppare sällan har kontakt med psykiatrin.

– Vi ser det som ett utvecklingsområde för att få till mer framgångsrika avhopp, säger Therese Åström, forskare på Socialstyrelsen.

LÄS OCKSÅ >>> Hon lärde sig hålla tyst – men nu har Faysa börjat berätta: ”Jag har gråtit blod”

Avhopparverksamheter riktar sig vanligtvis till personer över 18 år. Men på senare år har gängrekryterna blivit allt yngre. De flesta unga gängkriminella hänvisas till kommunens sociala insatsgrupp eller socialtjänstens vanliga verksamhet. Det är problematiskt, menar Anen Makboul, brottsförebyggande samordnare i Haninge kommun. Socialtjänsten arbetar generellt med barnutredningar, stöd till föräldrarna och program för ilskehantering.

– Det är bra verktyg i vanliga fall men vi kan inte använda dem med kriminella återfallsförbrytare i 13–14-årsåldern som utför sprängningar, skjutningar, tortyr och mord, säger han.

Anen Makboul ser stora behov av psykoterapi, särskilt traumabehandling, bland unga avhoppare. De har ofta blivit traumatiserade, både av saker de själva utsatts för och sådant de gjort mot andra.

– De röker på och tar tramadol för att stänga av och kunna utföra grova våldsbrott men också för att slappna av och sova. Att utföra grova handlingar mot andra människor skapar i sig en känslomässig avstängdhet.

De flesta har även tidigare trauman i bagaget. Många har växt upp med känslomässig försummelse och föräldrar som inte haft förmåga eller förutsättningar att ge den närhet och trygghet som barnet behövt. Det är också vanligt att ha varit utsatt för våld på olika sätt.

– De behöver bearbeta sina trauman, men där har vi inom socialtjänsten inga verktyg. Vi måste jobba med placeringar men också klassisk terapeutisk behandling inriktad på traumabearbetning. Socialtjänsten behöver även jobba med multisystemisk terapi, där man jobbar intensivt i team tillsammans med familjen.

Enligt Anen Makboul är unga kriminella ofta omotiverade och vill inte ta emot hjälp. De har gjort en snabb och våldsam kriminell resa men inte varit i kriminaliteten länge nog för att ha fått tillräckligt många negativa erfarenheter. Positiva saker som gemenskap, bekräftelse, status och makt väger fortfarande över.

Madeleine Opira: Förutsättningarna för unga i förorten är svårare i dag

Om socialtjänstens utredning kommer fram till att den unge har någon form av psykisk problematik skickas personen vidare till barn- och ungdomspsykiatrin.

– Där är kön enorm och det är svårt att komma in. Tänk att du har ett barn som är omotiverat och upplever de positiva fördelarna med kriminalitet, hur ska du få honom att vänta in det tröga, svenska maskineriet för att få hjälp? Sedan får han träffa en psykolog som inte har verktyg för att jobba med kriminella barn som begår grova våldsbrott.

Det räcker inte heller med några samtal utan behandlingen måste få ta tid, poängterar han.

– Barnen har byggt upp ett skalskydd med flera lager av järn som behandlaren måste ta sig förbi, säger Anen Makboul.

Inom frivården används det evidensbaserade behandlingsprogrammet Entré i arbetet med gängkriminella. Det bygger på KBT, är uppdelat i tre faser och anpassas efter klientens behov. I den första fasen kartläggs riskfaktorerna för att personen ska återfalla i brott.

– Vi vill veta mer om personens inlärningshistoria, hur man lärt sig att lösa problem, reglera känslor och kommunicera tankar och känslor, säger behandlaren och programutbildaren Elvar Jonsson.

Kartläggningen tar vanligtvis fem till sju sessioner, men Elvar Jonsson har varit med om att det tar upp till 18 sessioner om klienten inte litar på honom.

– Då kan jag inte börja jobba utan får fokusera på motivation och alliansbyggande. När klienten börjar släppa garden och det blir mer äkta i samtalet kan vi gå över i fas två.

Där jobbar de, utifrån den information som kommit fram i fas ett, med olika teman som identitet och självbild samt attityder och värderingar.

– Vi försöker hjälpa dem att lära känna sig själva bättre. Att förstå att tankar bara är tolkningar och om man tolkar omgivningen fientligt så påverkar det hur man beter sig.

Behandlaren och klienten pratar också mycket om känslor. Om varför man har känslor och hur man kan identifiera och hantera dem.

– Våra klienter är överlag arga. Vi pratar om att det är lättare att känna ilska än rädsla eller sorg och hjälper dem förstå att ilska ofta är en sekundär känsla och att den primära känslan kan vara något annat.

LÄS OCKSÅ >>> Nicolas Lunabba: ”Vi måste skapa en våg av medmänsklighet i detta mörker”

Tillsammans analyserar de situationer i vardagen, till exempel när klienten blivit arg. De identifierar förstärkningsprinciper, det vill säga att en handling lett till att personen till exempel slapp känna ångest, undvek ett hot, blev glad eller kände att man hade makt.

– Förstärkningsprinciperna vidmakthåller problembeteendet långsiktigt. Genom att vi belyser den här processen inser klienten förhoppningsvis att den måste göra något annorlunda för att kunna hantera situationen bättre nästa gång.

De pratar om hur klienten vill agera i stället och identifierar strategier och färdigheter som hen behöver träna på, jobbar med rollspel och hemuppgifter. Många har till exempel svårt att stå emot grupptryck och säga nej och får öva på det i sin vardag.

Elvar Jonsson berättar att de flesta kommer med trauman. Många har växt upp med kriminella föräldrar, våld i hemmet, sexuella övergrepp och alkoholism. Ofta har föräldrarna flytt från krig och överfört trauman till sina barn.

– Många klienter har trauman som de kan bearbeta med vår hjälp, men om de har posttraumatiskt stressyndrom kopplar vi in en psykolog som bearbetar traumat parallellt.

LÄS OCKSÅ >>> Varierande syn på social segregation i Sverige – detta har vi lärt oss

Programmet består vanligtvis av 25–40 sessioner, men det kan behövas betydligt längre tid, beroende på personens problematik och hur lång tid det tar att bygga allians. Alla är dock inte redo och omkring 40 procent av deltagarna hoppar av programmet eller försvinner.

I fas tre gör programledaren och klienten en återfallsplan där de identifierar risksituationer och hur personen kan agera då.

– Psykoterapin är en viktig pusselbit i förändringsprocessen. Vi hjälper klienterna att ändra hur de tänker, agerar och förhåller sig till sig själva. De allra flesta vill lämna det kriminella livet, säger Elvar Jonsson.