En parallell värld på Centralen
Mitt i city finns en dold infrastruktur – känd bara av de hemlösa. Socionomen följde med på en stadsvandring ledd av Hasse ”Hassebas” Karlberg.
Mitt bland resenärerna på Centralstationen i Stockholm döljer sig en parallell värld. På dagarna dränkt i larm och oväsen, skymd av jäktade människor på väg bort eller hem. Men när Centralen ligger öde vecklar den ut sig – de hemlösas värld.
Den vet Hasse ”Hassebas” Karlberg allt om. I åtta år har han varit bostadslös, ändå sedan han vräktes från sin lägenhet i Sundbyberg. Efter ännu en hyreshöjning fick han nog, ”ruttnade på systemet” och slutade helt enkelt att betala hyran. Konsekvenserna var han väl medveten om.
– Jag är ju inte dum i huvudet, klart jag fattade vad som skulle hända. Men jag ångrar det inte för ett ögonblick. Förut handlade allt om jobb och slit, långa dagar som chaufför. Idag är jag friare och kan hålla på med musik som är mitt stora intresse. Jag spelar bas. Det är därför jag kallas Hassebas.
”Har ni hört talas om exkluderande arkitektur?” Centralhallen är hårt övervakad även under kvällar och nätter, och bänkarna designade för att man inte ska kunna ligga och sova på dem, berättar Hasse. ”Dessutom har de tagit bort två tredjedelar av bänkarna.”
Hasse känner Centralen utan och innan. Han vet var maten finns, var det går att sova och vilka platser man ska undvika. Sedan några år är han en av guiderna för Streetminds socialrealistiska stadsvandringar.
– Jag gillar att stå i centrum. Det är kul att träffa folk och visa lite av min verklighet. Man träffar alla slags människor på de här vandringarna, för ett tag sedan hade jag ett helt gäng advokater med mig. Men de hade inga frågor att ställa mig, bara stod och stirrade. Det var lite besvärligt.
En gång i veckan ställer sig två skåpbilar utanför Cityterminalens entré, och personal från en ideell organisation dukar upp söndagsmiddag. Ibland har de en liten kör med sig som sjunger för de hemlösa. ”Om det finns änglar så är det dem.”
Till skillnad från många av de andra guiderna kör Hasse helt fritt utan manus. Han utgår från vad medvandrarna vill veta, och improviserar utifrån det.
– Jag tror att det är bra, för då får ju folk reda på det som de kanske är lite nyfikna på. I stället för att jag står och babblar om saker som de kanske egentligen skiter i.
Även om livet som hemlös kan vara tufft är det ändå ett liv med mycket frihet, tycker Hasse, som valde att sluta betala hyran för sin lägenhet. ”Jag ruttnade på systemet.”
Första stoppet blir en bänk på Vasagatan. Här ringlar kön lång tidiga morgnar när det serveras gratis frukost till socialt utsatta människor. Bakom initiativet står Kavian Ferdowsi och hans välgörenhetsorganisation.
– Han har stått här klockan sex på morgonen och delat ut mackor och kaffe till behövande, varje dag, året runt i över tio år. Närmare en Jesus kommer man inte i min värld. Han är nominerad till Nobels fredspris i år, och ingen förtjänar det mer än han.
Efter åtta år som bostadslös kan Hasse Karlberg peka ut var de dolda ”pärlorna” ligger gömda i staden. Ett varmt golv, ett varmt mål mat, lugna platser i fred från väktare.
Trots att Hasse på ett sätt valde livet som bostadslös själv, är det ofta tufft. Han ser misären på nära håll, hur allt fler och allt yngre blir hemlösa och hur det sociala skyddsnätet tunnas ut.
– Nu är vi inne i centralhallen. Har ni hört talas om exkluderande arkitektur?
Han pekar på avskiljarna i metall som är fastsatta med jämna avstånd på bänkarna.
– Syftet är att ingen ska kunna lägga sig ner och vila. Här inne råder det sovförbud, du måste ha bägge fötter i golvet hela tiden. Ordningsvakterna har ett rum med massa övervakningskameror. Är det någon som sitter och nickar till så kommer de direkt.
– Dessutom har de plockat bort massa bänkar och stänger nu Centralstationen mellan ett och fyra på morgonen. Det är Stockholms stads sätt att bemöta hemlösheten, antar jag.
”Jag älskar att spela bas, det är därför jag kallas Hassebas. När jag fortfarande jobbade hann jag aldrig spela, men nu lirar jag en hel del, bland annat på Santa Clara och Stampen. Mest blues.”
Vilken är den vanligaste fördomen du stöter på?
– Att man som bostadslös alltid går runt och svälter. Det stämmer inte, i alla fall inte här kring Centralen. Om man vet vart man ska gå och när, behöver man aldrig vara hungrig. En gång i veckan kommer det upp två skåpbilar och ställer sig här, och ett gäng tjejer dukar upp söndagsmiddag. Ibland har de en liten kör med sig som sjunger för oss. Om det finns änglar så är det dem.
Fler och yngre, mer alkohol och droger. Det är Hasses observation efter åtta år som bostadslös. Hemlösheten ökar och kryper ner i åldrarna, och för de som missbrukar går det snabbt utför, säger han. ”Jag har aldrig varit så svag för alkohol just. Men jag har levt ihop med en alkoholiserad kvinna, så jag vet vad beroendet kan göra.”
Sista stoppet går till porten till en av hissarna ner till tågen. Det är inte vilken port som helst. På kvällarna förvandlas den till sovrum för bostadslösa.
– Böj er ner och känn på golvet. Det är bara här det är värmeslingor, dessutom finns det ett eluttag så att man kan ladda mobilen. Det är samma öppettider som i centralhallen, men här springer inga vakter. Ibland ligger vi ett helt gäng på golvet, packade som i en sardinburk. Värmen är ovärderlig.
Somliga går i trasiga skor. Särskilt om man inte har ett hem att vila i. ”Jag har iallafall haft tur då jag får ställa mina grejer i en kompis källarförråd.
Annars får man kånka runt på allt man äger. Det är tufft för kroppen.”
