C-uppsats om oskuldsintyg och kvinnors sexuella begränsningar

Fanny: Vi ville skriva om mäns våld mot kvinnor, och började titta på vad som fanns skrivet om hedersrelaterat förtryck.

Amanda: Vår handledare tyckte att det var ett viktigt ämne och ville att vi skulle renodla idén. I SSR:s Etiska kod för socialarbetare hittade vi ett dilemma där en skolkurator träffade en flicka som ville ha ett oskuldsintyg.

Fanny: Vi började kolla olika databaser för att se vad som fanns, och upptäckte att det inte fanns mycket skrivet, och ingen ordentlig lagstiftning på plats som förbjuder oskuldsintyg. Inget har egentligen hänt på 20 år, så vi bestämde att det här måste vi skriva om.

Vad använde ni för metod?

– Vi har gjort en kvalitativ studie och intervjuat två socionomer, tre sjuksköterskor och en jurist. Inga läkare var villiga att ställa upp vilket säger något i sig.

Tas frågan på allvar i verksamheterna?

Fanny: Frågan tas på allvar, absolut. Men samverkan funkar inte och problemet läggs på enskilda professioner.

Amanda: Det finns inga tydliga riktlinjer för vem som ska ansvara för den som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har en feministisk regering och har haft en diskussion om hederskultur i 20 år nu. Det går för långsamt och borde kunna göras mer.

Vad har ni fått för respons från respondenterna?

– Positiv, alla vet ju att oskuldsintyg förekommer i svensk vård och vet om att det utförs, men inte av vem. Vi har även fått bra positiv respons för att uppsatsen är heltäckande och har bredd. De tycker det vi gör är jätteviktigt.

Vilken är eran viktigaste slutsats?

– Vi har en lång slutsats, men kort och gott är det flera faktorer som bidrar till att kvinnan begränsas. Dels familjehierarkin, hur professionen inte vågar ta tag i problemet, och bemöta utsatta som professionell. Att det existerar ett mörkertal skapar osäkerhet, att det saknas samverkan och kunskap om både kvinnans situation och om familjesituationen, och det sociala sammanhanget gör att oskuldsnormen hänger kvar. Vi behöver se oskuldsintyg och operationer som ett socialt problem. Se verkligheten för vad den är. Men professionen är rädd för att betraktas som främlingsfientlig, och det går att slingra sig när ansvaret läggs på enskilda, för att det inte finns någon lagstiftning att luta sig mot.

Vad hoppas ni resultatet ska leda till och vem har nytta av att läsa uppsatsen?

– Vi hoppas kunna inspirera andra studenter att våga skapa opinion, och våga säga att så här ser det ut – vad gör vi åt problemet? Och att det fortsätts att forska inom området.

– Vi hoppas även att rättsväsendet, socialtjänst och sjukvård tar del av uppsatsen. Och hoppas den som läser det här får en ögonöppnare. Uppsatsen är även allmännyttig så vi vill även att den vanliga människan i det svenska samhället ser problemet med andra ögon. Vi kan inte vänta på regeringsrapporter längre. Frågan har varit aktuell i 20 år och det måste ske en förändring nu. Fadime sa att vi inte får glömma kvinnorna som lever i den här kontexten. De har rätt till sitt liv och sin familj – inte bara det ena eller det andra.