Utskälld och kritiserad av vissa, hyllad av andra – möt Bo Hejlskov Elvén

– Det är en jättedålig affär, jag får inte betalt. Vet ni om det? Det förväntas att det ska vara värt något för mig att komma hit. ”Aldrig mer”, har jag tänkt många gånger, och så står jag här igen!

Han är lång och svartklädd. Bär hatt och ett filosofskägg för att dölja dubbelhakan. Väldigt smart i hans ålder, säger han. Tyvärr ser det gräsligt ut när man odlar skägget, men han passade på under pandemins isolering.

Dagens föreläsning handlar om ”komplex hemlöshet”, det vill säga personer med funktionsnedsättningar och missbruk som saknar bostad.

– Jag har träffat klienter som blivit utkastade från 25 olika verksamheter. Det är ganska bra gjort, eller hur? Det är en kompetens i sig, skulle man kunna säga! Eller i alla fall en brist på kompetens hos personalen.

Bo Hejlskov Elvén har närstuderat stand up-komiker och förfinat humorkonsten under 15 år. Tajmingen är perfekt, och han är i symbios med publiken, som skrattar också när den kanske borde sätta i halsen.

Jo, för följsam är han knappast. Mycket av det han säger kan nog snarare vara rätt provokativt för socionomerna. Som att hot är något som en klient med en NPF-diagnos kan använda för att reglera sina känslor: hot som ”icke-våldsstrategi”. Eller att man ska akta sig för att polisanmäla, inte minst därför att det sabbar den omsorgsfullt uppbyggda relationen till klienten.

– Och apropå bortkastat arbete: den som döms till fängelse förlorar stödinsatsen. Jag jobbade en gång med en gubbe med en autismdiagnos. Han var inte ”duktig”. Ibland när han var på fyllan ringde han och hotade sin socialsekreterare.

Hoten ledde till polisanmälan och en månad i fängelse. Gubben förlorade därmed sitt boende, fortsätter Bo Hejlskov Elvén, som handlett inom LSS i snart tjugo år.

– Varje gång han kom ut igen var vi alltså tvungna att börja om med bostadssituationen igen. Så jävla korkat. Alltså förlåt, men för att han ringer på fyllan och råkar säga att han ”ska döda hela högen”? Han är inte duktig, inte följsam som jag, men han har aldrig gjort en fluga förnär.

Bo Hejlskov Elvén har inget emot att vara provokativ. Det bekräftar han när vi ses för en intervju efter föreläsningen i Stockholm. Han hänvisar till sitt danska ursprung.

– I Sverige finns en kulturell bakgrund som bygger mycket på storföretagen. Här är det mer lydnad. Danmark är ett land av fiskare, bönder och handlare.

Det må vara hur det vill med den danska förklaringsmodellen – hans antiauktoritära synsätt och det ”lågaffektiva bemötande” som han först utvecklade i boken ”Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder” 2009, irriterar somliga. Den som vill se upprörda reaktioner kan googla debattklipp.

Argast är vissa lärare, eftersom han ifrågasätter lydnadsmålet i skolan.

– Det finns trådar på Flashback där de tycker att jag är en idiot. Lärare allihop. Är det inte spännande?

Han skrattar. Det gör Bo Hejlskov Elvén ofta under samtalet. Världen tycks för honom vara en absurd plats, men han tar sig an den med gott humör. Allt som är galet är samtidigt antingen ”spännande” eller ”intressant”.

Socionomerna då, blir de aldrig sura på dig?

– Jo, men jag tycker att de är bra på att komma tillbaka till frågan: ”Varför blev jag socionom?” Det är för att man vill stödja och hjälpa. Alla yrkesgrupper har inte den grunden.

Det är dock inte i första hand med socionomerna som Bo Hejlskov Elvéns lojalitet finns. Inte med lärarna heller. Och absolut inte med politikerna (sådana har också kunnat uppvisa reaktioner som varit långt ifrån det lågaffektiva). Lojaliteten är med de personer som är beroende av insatser och stöd, och som har svårt att hantera situationer på grund av funktionshinder.

Det var när han började arbeta inom barnpsykiatrin och sedan i skolan som han såg hur personer med NPF-diagnoser rutinmässigt diskrimineras. Anledningen, säger han, är att man ofta har samma mål och förväntningar på dem som på andra, och sedan bemöter deras tillkortakommanden som om hindren inte fanns där.

När dessa personer inte förmår att vara lika ”duktiga” som vi tänker vi att de inte gör sitt bästa, och börjar moralisera, straffa, ta till våld, eller – slänga ut. Som med de komplext hemlösa.

Bo Hejlskov Elvéns inställning är tvärtom att människor i grunden gör sitt bästa, men utifrån olika förutsättningar. Den bygger på tillit.

– Definierar vi någon som svag tar vi ansvar för den, men definierar vi den som kapabel måste den städa upp efter sig själv. En del socionomer säger: Vi måste beskriva styrkorna också, men har vi inte först beskrivit funktionsnedsättningen kommer vi att sätta för höga förväntningar.

Det är mot den här humanistiska tanketraditionen som man också ska förstå det ”lågaffektiva bemötandet”, framför allt tänkt att praktiseras i relation till utåtagerande personer med just NPF-diagnoser.

Visst är metoderna effektiva, enligt Bo Hejlskov Elvén. Han presenterar forskning – han är själv doktorand vid Birmingham City University – som visar att ”deeskalering” skapar lugn i drygt 80 procent av alla våldsamma situationer, medan tillrättavisning och gränssättning gör det endast i omkring 40 procent av fallen, och dessutom orsakar opposition i hälften.

Men det är inte effektiviteten som är den huvudsakliga bakgrunden till att han utvecklade det lågaffektiva bemötandet, utan en vilja säkra att personer med funktionsnedsättningar inte utsätts för fler övergrepp än andra.

– I varje personalgrupp, också bland socionomer, finns två grupper: en som vill stödja, och en som vill bestämma. Det jag gör är att stryka den första gruppen medhårs, och ge den lite argument, medan jag ifrågasätter den andra.

Men för många socionomer finns också ett myndighetsuppdrag. Hur ska man förhålla sig till det?

– Ja, men när du har myndighetshatten ska du fortfarande vara i stödtänket. Det är problematiskt om du går in i moraliserande tänk och använder myndighetsverktyget.

Krockar det här perspektivet ofta i socialtjänsten?

– Ja, det är alltid svårt med dubbla hattar. Men det största problemet med socialtjänsten är att man ofta tror att det bara finns två hattar, när det egentligen är en skala med fem procent tvång och fem procent frivillighet och nittio procent pedagogik, där du ska få människor att säga ja frivilligt. Och socionomerna har för lite utbildning i pedagogik.

Socialtjänsten måste framför allt bli bättre på är att förmedla till klienter vad som ska hända framåt, menar han. Eftersom personer med NPF ofta har svårt att överblicka kommande händelsekedjor tar många lätt det säkra framför det osäkra och sätter sig på tvären.

– Jag har en klient just nu som har förlorat sitt försörjningsstöd. Anledningen är att han inte vill samarbeta med förvaltningen om att söka sjukbidrag. Jag trodde inte att det var möjligt! Han sitter i rullstol och har en progredierande sjukdom, och det är jätteångestfullt för honom att söka sjukbidrag, eftersom han då tänker att han aldrig kommer att bli bättre. Och så förlorar han försörjningsstödet…

Pedagogik är ett ord som Bo Hejlskov Elvén ofta återkommer till under vårt samtal. Han har själv funderat en del på hur han bäst når fram med sina metoder slutsatser.

Det är mot den bakgrunden man måste förstå hans drastiska uttryckssätt, och den systematiskt uppbyggda humorn i föreläsningarna. Och att han kör alla sina bokmanus – han har skrivit 16 böcker och är utgiven på femton språk – genom Läsbarhetsindex (LIX), som utifrån sådant som längd på meningar och ordens svårighetsgrad bedömer läsbarheten.

Det senaste stycket i det här porträttet landar på 52 i LIX, vilket klassificerar den som svår. Det är ett ”normalt värde för officiella texter” – men ett som han aldrig skulle acceptera för sina egna böcker.

– Jag vill alltid ligga på 33, nivån för kvällstidningarna, även om jag brukar halka upp till 34 efter att en redaktör gått igenom manuset. Hellre en punkt för mycket än för lite.

Varifrån kommer egentligen detta starka engagemang för personer med funktionsnedsättningar? Dels från erfarenheter av diskriminering som han har gjort professionellt, dels från personliga upplevelser.

– Hälften av alla som heter Hejlskov har funktionsnedsättningar. Det är helt grundläggande i min bakgrund, och att respekten för dessa personer har varit liten.

Också det sociala engagemanget har han hemifrån. Under hela hans barndom bodde det missbrukare i familjens källare, på utslussning från behandlingshem.

Han minns särskilt en person, Preben, som hade en dom över sig. Han hade kört på fyllan ned i en tunnel som inte var färdig, varpå bilen fastnat. En gång i veckan skulle han därför inställa sig hos frivården.

– En gång frågade han min mamma och pappa om han kunde ta med min bror, som var fyra år, till polisen. ”Har jag honom med mig kommer jag inte att missbruka innan”, sade han. Så de släppte alltså i väg min brorsa, nio mil, en gång i veckan, med en kriminell missbrukare. Är det inte spännande?

Stor tillit…

– Enorm tillit. Nu när jag tänker på det: De var fan inte kloka, haha! Men det gick ju bra.