Barnen betalar priset för växande inkomstklyftor

På fyra decennier har Sverige gått från att vara ett av världens mest jämlika länder sett till inkomst, till ett land med växande klyftor mellan fattiga och rika. Effekterna märks tydligt hos de organisationer som stöttar utsatta barn.

– Vi ser 13–14-åringar med känslan av att det är kört. De känner att det inte kommer att ordna sig, säger Johanna Azar, verksamhetschef på barnrättsorganisationen Maskrosbarn i Göteborg.

– Många tar på sig ett vuxenansvar och funderar över hur de ska kunna försörja familjen.

På Maskrosbarns ungdomsgård serveras mat till barnen, men på senare år har personalen märkt av en större efterfrågan på att kunna ta med sig mat hem också. Hem till syskon som också är hungriga.

– Utsattheten har ökat bland de barn vi möter. Även de barn som har stöd från socialtjänsten, som exempelvis bor i stödboende, har det väldigt tajt. Det är en skillnad, säger Johanna Azar.

På 1980-talet låg Sverige i världstoppen för jämlikhet när det gäller inkomst. Sedan dess har skillnaderna ökat stadigt, oberoende av konjunktur och regering. 2026 äger den rikaste tiondelen av befolkningen nästan 70 procent av förmögenheterna, enligt World Inequality Report. Och landets 46 rikaste personer äger mer än 8 miljoner svenskar tillsammans, rapporterar Oxfam.

En del av förklaringen till ökade inkomstskillnader är att de rikaste har blivit ännu rikare, särskilt när man räknar med kapitalinkomster. Även stora delar av medelklassen har fått det bättre ställt. Men vad har då hänt med den fattigaste delen av befolkningen?

Det råder det delade meningar om.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) är barnfattigdomen den lägsta på tio år. 2024 levde 6 procent av barnen i familjer med låg inkomststandard. Tio år tidigare var siffran 10 procent, enligt SCB:s siffror.

Samtidigt som officiella siffror pekar på minskad barnfattigdom vittnar Maskrosbarn och andra civilsamhällesorganisationer om ökad utsatthet bland barn. Hur hänger det ihop?

– Ofta har man använt försörjningsstödet som mått, men jag vill varna för det, säger Tapio Salonen, seniorprofessor i socialt arbete vid Malmö universitet.

Under 25 års tid har han tagit fram en fattigdomsrapport för Rädda barnens räkning. I år har de valt att frångå SCB:s sätt att beräkna fattigdom. SCB utgår från riksnormen för försörjningsstöd. Den ska enligt socialtjänstförordningen följa Konsumentverkets pris- och konsumtionsberäkningar, men har de senaste har de senaste decennierna i stället justerats utifrån konsumentprisindex. Till en början gjorde det inte så stor skillnad men när inflationen drog i väg i början på 2020-talet hängde riksnormen inte med de stora kostnadsökningarna.

Det innebär alltså att det finns familjer som inte har råd med nödvändiga utgifter, men ändå ligger över riksnormen och därmed inte kvalificerar sig till försörjningsstöd.

Det här påverkar också hur många som anses leva i ekonomisk utsatthet. För ju färre som anses berättigade till försörjningsstöd, desto färre anses leva i ekonomisk utsatthet.

Och när kraven för att få bidrag skärps blir färre berättigade till bidrag. Det i sig leder till att statistiken visar färre fattiga.

– Sättet att räkna indikerar att fattigdomen har minskat medan det i själva verket är tvärt om: Det är många som inte längre får ta del av det yttersta stödet, säger Tapio Salonen.

När Rädda barnen ändrade sitt sätt att räkna visade sig en barnfattigdom som, tvärt emot vad SCB-siffrorna visar, har ökat. Enligt rapporten levde hela 12,9 procent av barnen i ekonomisk utsatthet 2023, i stället för 8,2 procent enligt det gängse sättet att räkna.

I faktiska tal handlar det om hundra tusen fattiga barn som alltså faller bort i den officiella statistiken.

Och i takt med att de ekonomiska klyftorna i samhället blir allt djupare visar forskningen att vissa grupper löper särskilt stor risk för fattigdom.

För ett barn som lever med en ensamstående mamma är risken för ekonomisk utsatthet nästan 40 procent. Medan det bland barn som bor med två sammanboende föräldrar finns drygt 9 procent fattiga.

Och var tredje barn med utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet, jämfört med knappt 6 procent av svenska barn, enligt Rädda barnens rapport.

– Vi ser att barnfattigdomen är koncentrerad i vissa grupper, säger Anna Tegunimataka, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, som har studerat hur skillnaderna slår.

Hon är en av författarna till ESO-rapporten Unga under strecket som visar hur vanligt förekommandet fattigdom är i olika grupper och hur lång tid olika grupper befinner sig i ekonomisk utsatthet. Även den rapporten visar att faktorer som särskilt utgör en risk för ekonomisk utsatthet för barn är när föräldrarna är ensamstående, arbetslösa, har låg utbildning samt är födda i utlandet.

– För barn med flera av dessa faktorer så staplas negativa förutsättningar på varandra, säger Anna Tegunimataka.

ESO-rapporten visar dessutom stora skillnader i hur länge barn riskerar att leva i ekonomisk utsatthet. Bland barn med föräldrar födda i Sverige har 6 procent levt i relativ fattigdom i tre år eller mer, men för exempelvis barn med föräldrar födda i Somalia är siffran 78 procent.

– I vissa grupper kan barn leva i fattigdom i fem år eller mer och då handlar det om en stor del av barndomen.

För familjer med rötter i exempelvis Irak och Syrien sker en förbättring över tid, i takt med att de etablerar sig på arbetsmarknaden. För familjer med rötter i Somalia sker en långsammare förbättring.

Är problemet då övergående?

– Ja för vissa, men inte för alla. Om man etablerar sig på arbetsmarknaden kan det vara övergående. Men det ska vara ett bra arbete. Många gånger är det enklare jobb i gig-ekonomin, utan trygghet och med relativt låg lön.

Arbetslinjen har dominerat politiken i många år, konstaterar Anna Tegunimataka, samtidigt som hon lyfter frågan om vi nått en punkt där vi också måste titta på hur vi ska hjälpa barn ur fattigdom.

– Med den arbetslöshet vi har är det ganska självklart att vi inte kan förlita oss på att alla kan få ett jobb, säger hon.

– Om vi ska se till barnperspektivet måste vi hjälpa barn här och nu.

Så vad finns det mer för orsaker till den ökade utsattheten? Enligt Tapio Salonen, är en bidragande faktor urholkningen av samhällets stöd till barnfamiljer. Inte bara under senaste mandatperioden utan under lång tid.

– Vi ser en gradvis urholkning av det familjepolitiska stödet som det konstruerades i den svenska välfärdsstaten en gång i tiden. Det är en trend som har pågått hela 2000-talet.

Bostadsbidraget fyller inte längre sin funktion, konstaterar han, och barnbidraget har inte höjts sedan 2018, trots kraftig inflation på kostnadssidan.

Och m riksnormen för försörjningsstöd skulle räknas på det sätt som socialtjänstförordningen avser skulle det innebära 1 600 kronor extra i månaden för en ensamstående förälder med ett barn, enligt Rädda barnens rapport.

– Om barnbidraget inflationsjusterades skulle det innebära mycket för familjer med knappa marginaler, konstaterar Anna Tegunimataka.

Hon lyfter även vikten av insatser som riktas direkt till barn i stället för via föräldrarna, exempelvis gratis sommarlovsaktiviteter eller gratis frukost i skolan.

Vad blir då konsekvenserna när många familjer inte får ihop sin vardagsekonomi?

– Vi får ett samhälle som slits isär och där barn växer upp i väldigt olika verkligheter. Det kan skapa en brist på förtroende, säger Anna Tegunimataka.

Enligt Tapio Salonen krävs mer än en repressiv politik med hårdare straff för att komma till rätta med de problem som skapas av barnfattigdomen, exempelvis kriminalitet.

– Detta var något vi varnade för redan för 30 år sedan. Man måste se till att barnen i tidigare år blir sedda och en del av samhällsgemenskapen. Att åtgärda barnfattigdom i samhället är som att göra en form av grundvaccinering för en av våra största barnsjukdomar. Barnfattigdomen måste elimineras, annars blir det en samhällssjuka som sprider sig.

På Maskrosbarns ungdomsgård i Göteborg har personalen noterat allt fler barn som återkommer, även efter insatser från socialtjänsten.

– Vi ser att många som får hjälp återaktualiseras. Det är många familjer där insatserna inte får effekt, säger Johanna Azar.

De allt större skillnaderna mellan uppväxtvillkor skapar polarisering och onödiga klyftor i samhället, tror hon. Och det spär på känslan av hopplöshet.

– Fortsätter det så under hela ens barn- och ungdomstid blir det svårt att bli en fungerande vuxen. Det blir som en förlorad generation.