Forskarna överens: ”Socialtjänstens kunskap om adhd måste öka”

Analyser baserade på Socialstyrelsens patientregister från 2017 visar att cirka 86 000 personer, varav cirka 34 000 barn, hade minst en vårdkontakt med huvuddiagnosen adhd. Metaanalyser visar samtidigt att förekomsten av adhd hos barn är omkring 5–6 procent. Men bland ungdomsbrottslingar är andelen betydligt högre. 12 procent bland pojkar och 18 procent hos flickor enligt studier från Kriminalvården. Bland vuxna från 30 år med adhd är det samtidigt tio till elva gånger vanligare med missbruk enligt Socialstyrelsen.

Även bland socialtjänstens klienter är de med adhd överrepresenterade. När intresseorganisationen Attention skickade ut en enkät till akademikerförbundets medlemmar, uppskattade socionomerna att mellan 50–90 procent av klienterna hade en NPF-diagnos (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) där adhd ingår.

– De som skattade förekomsten allra högst arbetade ofta inom missbruksvården. Det här är inte en vetenskaplig undersökning men det visar på något sätt på det självklara. Att många med NPF-diagnoser är i behov av stöd från samhället och kommer i kontakt med socialtjänsten i högre grad än andra, säger Elisabeth Sundström Graversen, kanslichef vid Attention och projektledare vid Familjelyftet.

Att osäkerheten är stor beror på flera orsaker. Dels diagnostiseras inte alla med adhd, samtidigt som en del vårdnadshavare inte berättar om den egna diagnosen.

– Många föräldrar svarar oss att de inte vågat berätta för socialtjänsten att de har en egen diagnos. De är rädda att det ska påverka socialtjänstens syn på deras föräldraförmåga. Det man är allra mest rädd för är att barnen ska omhändertas, säger Elisabeth Sundström Graversen.

Både socionomer och föräldrar uppgav att socialtjänsten inte alltid har rätt kunskap om adhd. När barnets eller förälderns diagnos inte beaktas kan konsekvenser vara stora.

– Vi behöver bli medvetna om att vi behöver kompensera för en funktionsnedsättning som inte är synlig, det är den stora utmaningen för socialtjänstens personal för att kunna stötta familjerna. Möter vi en blind person så tvekar vi aldrig att anpassa oss.

Även psykologen och författaren Bo Hejlskov Elvén menar att det till viss del fortfarande finns en okunskap och förutfattade meningar om föräldrar och barn med adhd. Så pass att den med adhd misstänkliggörs.

– Jag har många jättebra erfarenheter av socialtjänstens arbete med personer med adhd. Men det finns också en del yrkesverksamma som dels saknar förståelse för att en klient har diagnosen och om vad adhd innebär i praktiken.

Bo Hejlskov Elvén menar att kunskapsbristen riskerar att få den enskilde medarbetaren att tolka en klients oförmåga som ren motvilja och dåligt beteende. Inte minst om en förälder har adhd. Då kan hela föräldraskapet ifrågasättas.

– En person med adhd har ofta svårigheter att planera och hålla en plan. De kan också ha svårt att behålla lugnet och brusar upp eller handlar i affekt. Utan insikt i diagnosen kan man då tolka beteendet som en dålig personlighet.

Utgångspunkten menar han, är att utgå ifrån att klienterna gör sitt bästa. Att de misslyckas är ett tecken på att de är i behov av just det stöd socialtjänsten är tänkt att erbjuda.

– Går vi in med föreställningen om att de med adhd är precis som vi själva, då undrar vi ”Va fan gör de inte som de ska för?”. Då arbetar vi inte för att ta reda på vilket stöd som behövs utan letar efter saker att moralisera över. Och är det något som vi inte ska göra inom socialtjänsten så är det att moralisera, socialtjänstlagen ger inget utrymme för det, säger Bo som tillsammans med Elisabeth vid Attention skrivit boken NPF och socialtjänsten.

Att moralisera snarare än att stödja är vanligare ju äldre ett barn är menar han.

– Ett ungt barn tror vi generellt gör sitt bästa, men en fjortonåring tror vi missköter sig frivilligt. Man kan i forskningen även se att vi moraliserar mer över beteendet hos personer som har mer hår på kroppen eller mörkare hy.

Konsekvenserna av att moralisera kan vara ödesdigra. Bo Hejlskov Elvén går så långt som att påstå att barn med adhd omhändertagits av socialtjänsten helt i onödan.

– En väldigt stor del av de barn som är placerade har adhd. Men få har diagnos vid placering, de får den efteråt. Hade barnet eller föräldrarna diagnostiserats tidigt och fått omfattande stöd så hade vi fått mycket färre placerade barn.

Bo Hejlskov Elvén menar att mediedebatten om varför exempelvis unga kriminella inte omhändertagits innan brott begås, i stället borde handla om varför familjer och barn inte fått omfattande stöd långt tidigare.

– Ser vi en familj som har svårt att få vardagen att gå ihop så behöver vi sätta ihop ett staket runt familjen tidigt och följa den genom åren. Idag gör vi korta insatser vilket gör att de med adhd inte får det stöd som de behöver, säger han och fortsätter:

– Skulle vi ge stöd några timmar per familj varje vecka, ibland i flera år, så skulle det göra stor skillnad. Det skulle kunna motverka placeringar, missbruk och kriminalitet. Det uppfattas som en dyr insats, men det är så mycket billigare i längden än konsekvenserna av missbruk och kriminalitet.

Att socialtjänstens kunskap och insatser skiljer sig åt över landet är även något som
Socialstyrelsen slagit fast. I mars, april 2022 väntas myndigheten ha tagit fram nya riktlinjer för en god och jämlik vård och omsorg för personer med adhd eller autism.

– Det vi gör nu är att ta fram vetenskapliga underlag och samlar in beprövad erfarenhet. Våra olika frågeställningar prioriteras därefter. Målgruppen är beslutsfattare som genom de nationella riktlinjerna får ett stöd i att prioritera hur vårdens och omsorgens resurser kan fördelas, säger Louise von Bahr, utredare vid Socialstyrelsen.

Bakgrunden till riktlinjerna är en behovsanalys som myndigheten gjorde redan 2019. I denna talas det om behovet av ett anpassat kunskapsstöd, nationell samordning och kvalitetsregister för långtidsuppföljning.

– Vi kunde se att det fanns stora regionala och kommunala skillnader i utredningsförfarande och hur vård- och behandlingsinsatser ser ut.

Just en ökad kunskap om adhd, och hur myndigheter bör arbeta är något som psykiatrikern tillika forskaren Lotta Borg Skoglund efterfrågar.

– Jag hoppas på en allmän kunskapshöjning i hela samhället kring adhd. Vi kan inte bygga ett samhälle där en så här stor grupp bara bemöts enligt vetenskap och evidens på specialistenheter. Alla som möter personer med adhd behöver ha en gemensam kunskapsbas som är mer uppdaterad än vad som är fallet på många ställen idag, säger Lotta Borg Skoglund.

För att komma till rätta med kunskapsbristen arbetar hon själv med att undervisa, bland annat socialtjänstens medarbetare, om adhd.

– Jag funderar ibland på om någon är intresserad av att höra mer om detta. Jag känner att jag säger saker som väl alla redan borde veta men likväl menar yrkesverksamma att mycket är nytt, som att adhd inte ”växer bort” eller att adhd hos tjejer tar sig andra uttryck. Det positiva är att i princip alla, oavsett bakgrund och kunskapsläge, är intresserade och engagerade i att lära och förstå mer.

LÄS OCKSÅ >> Möta adhd del 2: Ett välplanerad SIP-möte gynnar barnen och sparar tid

LÄS OCKSÅ >> Möta adhd del 3: Adhd – en historiskt omtvistad diagnos

LÄS OCKSÅ >> Möta adhd del 4: Mamman: Alla vill hjälpa men ingen vill ta det fulla ansvaret

LÄS OCKSÅ >>Möta adhd del 5: Panelen svarar: Så underlättar du mötet med unga som har adhd