Mamman: ”Alla vill hjälpa men ingen vill ta det fulla ansvaret”

LÄS OCKSÅ >> Möta adhd: del 1 ‘Forskarna överens: Socialtjänstens kunskap om adhd måste öka’

LÄS OCKSÅ >> Möta adhd del 2: Ett välplanerad SIP-möte gynnar barnen och sparar tid

LÄS OCKSÅ >> Möta adhd del 3: Adhd – en historiskt omtvistad diagnos

Det var skolan som gjort orosanmälan och Sara Melin kände sig sviken. De hade ju haft en bra dialog kring sonen Tures adhd-problematik. Problem som visserligen sträckte sig år tillbaka, kantade av skolvägran, ångest och uttalade självmordstankar. Ändå var rädslan för att barnen skulle tas ifrån henne överväldigande.

Känslan var förstås obefogad. Vi gör det för er skull, var skolans förklaring och vid det första mötet med socialtjänsten släppte fördämningarna.

– Jag hade väl förutfattade meningar om socialen, att det bara var ett speciellt klientel som hade kontakt med soc. Men vi träffade en jättefin kvinna som sa att det inte fanns någon oro från deras sida, utan att de ville få till ett SIP-möte. Då brast det för mig. Vi skulle få hjälp.

Det har gått fyra år sedan det där första mötet med socialtjänsten i Gävle. Sedan dess har det kommit ytterligare tre orosanmälningar och familjen har bollats runt mellan skola, socialtjänst och BUP. Alla vill hjälpa, men ingen vill ta det fulla ansvaret för att Ture ska kunna gå i skolan. Ansvaret har hela tiden bollats tillbaka på familjen och Sara som dragit ett tungt lass sedan sonen Ture fick sin adhd-diagnos 2012. Han var då sex år och en social liten kille med lite mer myror i brallan än sina jämnåriga kompisar på förskolan.

Sara Melin arbetar som specialisttandsköterska, men har under flera år föreläst om adhd och NPF-diagnoser för föräldrar, socialtjänst och skolpersonal. Hon har varit ordförande för Attention Gävle och driver bloggen ”Lilla-speedosmamma.se” där hon skriver om hur det är att vara förälder till barn med adhd. Lilla Speedo är förstås Ture – idag 15 år gammal.

Ture har inte varit i skolan en enda dag sedan påsken 2021.

– När Ture var liten kunde han aldrig sitta still. På förskolan hade barnen sina prickar där de skulle sitta men Ture klarade inte det. Han ville vara med överallt och i alla diskussioner. Det slutade ofta med att han fick skäll av pedagogerna, och när jag kom och hämtade fick han skäll av mig för att han inte kunde sköta sig. Det här sänkte Tures självkänsla, berättar Sara Melin som tröttnat på dem som kallar adhd för en superkraft.

– Snöar man in på rätt saker kan det vara en superkraft, men för de allra flesta är det ett hinder som ställer till stora problem i vardagen.

När Ture blir intresserad av något kan han vara väldigt lösningsfokuserad. Som då han bestämde sig för att bygga en bil av en bob och skruvade isär familjens gräsklippare – ett projekt som kostade familjen åtskilliga tusenlappar. Samtidigt orkar han inte fokusera på sådant som inte fångar hans intresse. Han misslyckas och så kommer ångesten.

– Om Ture i framtiden hamnar på ett jobb där han trivs, kommer han vara guld. Han är som en popcorn-maskin. Men han har inte det där filtret som andra har. En motgång blir en väldigt stor motgång för honom. Då drar han, sticker bara.

Ture fick sin diagnos lagom till han skulle börja ettan och började på en skola där det funkade riktigt bra. Skolan anpassades och Ture fick den hjälp han behövde för att orka koncentrera sig på lektionerna.

– Hade det fortsatt så hade det kanske funkat hela skolgången, men tyvärr splittrades klassen och nya mentorer och resurser sattes in. Det blev för stora försämringar för Ture. Skolmiljön blev för stor och självkänslan brakade totalt – ångesten slog till med full kraft.

Första gången han själv berättade om sin ångest var i fyran. Han beskrev backen till skolan som en osynlig vägg som inte gick att ta sig igenom. Familjen tog stöd av mobila teamet och fick gå i ångestskola men det hjälpte inte. Skolan var problemet.

– Ture pallar inte stora grupper, han blir orolig och går fram och tillbaka. Det här gäller även när vi har många gäster hemma men då kan han dra sig undan på sitt rum. På en stor skola med 500 elever har han däremot ingenstans att ta vägen, då blir det toaletten eller bussen hem.

Tredje orosanmälan kom när Ture gick i sexan. Han hade då varit i skolan 17 dagar på en termin. Hos socialtjänsten träffade de den här gången en tjej som enligt Sara fångade upp Ture på ett jättebra vis.

– Personkemin är jätteviktig för personer med adhd och de fann verkligen varandra. Ture kunde ringa henne och de var ute och fikade några gånger, säger Sara.

Liksom tidigare bollades ärendet tillbaka till skolan, med uppmaning att skolan skulle se till att Ture fick särskilt stöd i form av en extra resurs – och fick en person han klickade väldigt bra med.

– Problemet är bara att de slutar. Ture har haft sju resurser mellan 4:an och 9:an. Det blir inte bra.

Efter ännu ett möte med socialtjänsten beslutade man att Ture skulle komma med i ett då pågående projekt i Gävle kommun som kallades Sax-projektet, Samverkan om barn och ungdomar med komplex problematik. Ett av syftena med projektet var att komma åt hemmasittande barn och ungdomar och tillföra dessa extra resurser. Under en tid skuggades han av två specialpedagoger som styrkte att Ture var i behov av extra stödinsatser. Men sedan tog det stopp. Eftersom Ture inte gick i kommunal skola, kunde de inte ta emot honom i projektet. Han var inte heller tillräckligt utåtagerande och familjen var för välfungerande för att Ture skulle vara föremål för extraordinärt stöd. De var tillbaka på ruta ett.

– Vi har suttit i så många möten tillsammans med socialtjänst, lärare, mentorer, skolhälsan, kuratorer och varje gång låter det så bra. Nu blir det en förändring. Vi ska inte behöva slåss för att han ska få gå på en resursskola, men det är vi föräldrar som får ta tag i det. De förväntar sig att vi ska vara de bästa för våra barn, men vi har ingen specialistutbildning på NPF-diagnoser.

– Ture vill verkligen gå i skolan men måste få gå i en mindre klass. Han vill göra en nystart om han bara får rätt förutsättningar. Vi har därför ansökt om extraordinär skolpeng men fått avslag med motiveringen att han ska kunna integreras i en vanlig skolklass, säger Sara.

Efter åttan kom ytterligare en orosanmälan, som åter lades ned med hänvisning till att det är skolans skyldighet att ordna så att Ture kan gå i skolan och att det inte fanns något att oroa sig för i hemmamiljön. Vid det här laget hade rektorn lämnat in ytterligare ansökningar om att få extraordinär skolpeng så att Ture kunde börja i en mindre resursskola, och fått avslag av Gävle kommun.

Men så till sist kom ändå vändpunkten.

– Ture har straffats för att han har föräldrar som är arbetsföra. Men i somras ansökte vi ändå igen och kom till en fantastiskt bra tjej på socialtjänsten.

Sara Melin drar lite efter andan innan hon fortsätter:

– Jag börjar nästan gråta, men hon är den första som hjälpt oss att komma vidare på riktigt. ”Ni har ju varit här så många gånger nu, det här måste vi bara fixa” sa hon.

Socialtjänsten kunde inte bevilja extraordinärt stöd men med hjälp av en jurist skrev hon en rekommendation till Gävle kommun om att Ture behöver gå på en resursskola.

I början av december kom beskedet om att han får börja i januari.

– Han blev så glad, överlycklig och frågade om han inte kunde få börja nu, direkt!

I det stora hela har mötena med socialtjänsten varit bra och Sara Melin har högt förtroende för socialtjänsten i Gävle. Men enligt henne har handläggare och socialsekreterare ofta låg kunskap om NPF-diagnoser, samtidigt som diagnoserna ökar i samhället.

Finns det något annat socialtjänsten skulle kunna göra bättre i mötet med familjer med NPF-diagnoser?

– Jag vänder mig mot begreppet orosanmälan, det är så laddat och skapar ångest. Kan man hitta ett annat mindre laddat ord när man träffar barn och unga med NPF-problematik? Annars är de i regel bra att sitta och prata med. Man blir så bra bemött och förhoppningsfull, sen händer inget. Kanske måste socialtjänsten få mer mandat att besluta om de åtgärder man som familj önskar?

Hur ser du på skolans roll i det här?

– Det är tufft att vara barn i dag. Skolmodellen bygger på att alla ska integreras. Klarar de inte det kräver skolan en diagnos för att de ska få extra hjälp och stöd. Men det måste finnas ett
annat system för dem som inte kommer till skolan. Herregud vad möten vi varit på genom åren, utan att det lett till något.

Vill du veta mer om Sara och Ture?

I tv-programmet ”ADHD Extra allt” på SVT play kan du följa Tures vardag och hur det är att vara ung och leva med adhd.

Sara Melin hittar du på bloggen ”Lillaspeedos-mamma.se” där hon skriver om hur det är att vara förälder till barn med adhd.