”Vi vill förändra de områden vi kommer ifrån”

På sin arm har han tatuerat in ett årtal och ett namn, till minne av sin bäste vän. Han dömdes vid samma tillfälle och mördades i sitt garage efteråt.

– Jag har aldrig gråtit så mycket. Vi var som bröder. Man ringde honom för att få tag på mig. Hans mamma ringde mig för att få tag på honom.

Vi befinner oss i ett av alla dessa kedjekaféer med foton av italienska råvaror i motljus och kaffe för 35 spänn koppen. Finns det en svensk medelklassnormalitet är den här. Men gränserna har börjat luckras upp. Förra året sköts det mer än någonsin tidigare i Sverige, och nu måste också stockholmare med fina adresser ibland ta omvägar kring glassplittret.

Han tog med Darius hit. Med sig har han också en glad liten pojke. Ibland sliter han sig från mobilskärmen för att komma fram och krama sin pappas väldiga överarm.

På Anders Stenssons hals står det ”guilty”, men en vit polokrage täcker tatueringen. Han bestämde sig förra året för att inte missa fler av sonens födelsedagar, och hoppade av. Nu arbetar han hårt för att få så många gamla kollegor som möjligt med sig bort från gatan.

– Jag har också barn, berättar Darius. Två stycken. Mitt ex sade åt mig att jag fick välja: dem eller kriminaliteten. Jag valde kriminaliteten. Det är någonting jag ångrar.

Kring kafébordet finns ytterligare en person: Payam Golshani, med penna och block och socionomexamen, men med ett ordförråd och erfarenheter som han delar med sina klienter. Han och Anders Stensson har nyss inlett ett samarbete.

– Vi är här i dag för att du vill leva ett annat liv, eller hur? säger Payam Golshani.

– Ja, jag pallar inte längre, säger Darius.

Han torkar sig i pannan med en servett, och ser sig ofta om över axeln. Det gör Anders ­Stensson också. Det är gammal vana, säger de.

Darius, kriminell så långt tillbaka som han själv kan minnas och av polisen utpekad som ledare för ett av Stockholms nätverk, är runt trettio år gammal. Äldre än så räknar man inte med att bli i hans värld.

– Om du vill ut så går det, säger Payam Golshani. Det kommer att bli tufft, men vi kommer att vara med dig hela tiden.

Avhopparverksamheten Samsteget startades 2019, och hittills har man hjälpt tretton tungt kriminella personer. Meningen med föreningen är att fungera som bro över till det etablerade samhället, att fånga upp dem som inte litar på myndigheterna. Idén föddes på Mittuniversitetet i Östersund.

Det var 2015 och Payam Golshani hade lämnat det mesta av sitt kriminella liv bakom sig. Försökte också sluta med gräset, men det tog något år till. Först i skolbänken, bredvid ”helt vanliga svenskar”, som han säger, insåg han på allvar hur annorlunda han var.

Helt ensam om sin bakgrund var han dock inte. Snart lärde han känna Thor Alm från Gottsunda utanför Uppsala.

Han sitter på en servering tillsammans med Thor Alm och Ali Keivandarian, Payam Golshanis kusin och den tredje personen bakom Samsteget. Det är kväll. De har allihop slutat sina ordinarie heltidsjobb för dagen. (Avhopparverksamheten sköter de på sidan om, till stor del ideellt.)

– Det är svårt för unga att få hjälp av socialtjänsten, det var vår erfarenhet, fortsätter Payam Golshani. Det finns en misstro från ungdomarnas sida. Många förstår inte att socialtjänsten finns till för att hjälpa människor.

Själv kom han i kontakt med myndigheten när han var fjorton år. Då blev han första gången påkommen med cannabis. Han hade börjat röka när han var tretton, och från femton gjorde han det dagligen. Hemma var det ”kaosbråk” fem dagar i veckan. Gräset lugnade.

– De äldre i området sade åt mig att aldrig prata med soc. Där förstärktes misstron. Jag förstod inte att de bara ville kolla, ’hej lilla unge, allt bra med dig?’. I stället tänkte jag: Shit, här har vi några som vill pumpa mig på information om mina vänner.

För att försörja missbruket började han att stjäla. Det ledde över till tyngre kriminalitet, misshandel och drogförsäljning, som pågick parallellt med socmötena. Han berättar om ett växande hat mot det etablerade samhället och dess institutioner. I hans fall var det kopplat också till rasism.

– När jag och mina kompisar var 13–14 år och gick på NK fick vi direkt väktare efter oss. Fast vi inte hade någon intention att sno något. Fuck samhället, tänkte vi – driver ni med oss?!

För Thor Alm var situationen den motsatta: Han är vit och var därför den i gänget som skickades in i klädbutikerna med folieväska. Ingen misstänkte honom. Fast utanförskapet fanns där ändå. Och hatet. Han växte upp med en ensamstående pappa utan närvaro och tolerans för känsloyttringar. Han blev instängd och ensam, sökte sig under högstadiet till andra individer i marginalen. Liksom för Payam Golshani började hans tillvaro att slutta brant ned mot tyngre kriminalitet.

– Jag tror man blir ganska blind själv för hur djupt destruktiv man är inne. Från att baxa cigaretter till att tjuvkoppla en bil – det är ganska stora grejer.

Han agerade så dumdristigt, säger han. Misshandel, narkotikabrott. Han struntade i om han åkte fast.

– Varför gjorde jag det ens? säger han rätt ut i luften. Jag saknade insikt.

– Brist på uppmärksamhet, säger Ali Keivandarian. Med tanke på det som du berättade om din pappa.

– Ja, säger Thor Alm, brist på uppmärksamhet.

Och nu då, hatet – finns något av det kvar?
Ali Keivandarian, som har en liknande bakgrund som de två andra, berättar att han fortfarande känner sig annorlunda, men att han mår så bra nu att han inte låter det påverka honom.

– Hatet följde mig många år in i arbetet. Det var svårt att bli kvitt det. Men det jag insåg var att hatet kunde bli mitt språk med dem som fortfarande befinner sig mitt i det. Det låter helt sjukt, men det funkar. Just det som förut var i vägen mellan mig och socialtjänsten och polisen, är nu det som gör att jag kan hjälpa andra.

Darius har aldrig tidigare velat ha hjälp från några myndigheter. När han till sist ändrade sig blev han besviken över responsen.

– Senast jag var i kontakt med soc var för två veckor sedan. Jag berättade att jag var beredd att göra någonting annat. Då sade de till mig: Gå på en öppenvårdsbehandling. Så jag går dit och pissar två gånger om dagen. Var är hjälpen? Det är ingen hjälp. Jag behöver motivation. Jag behöver prata.

– Ja. Behöver du pissa kan du gå och köpa en sticka på Apoteket, säger Payam Golshani.

– Och så säger de: ’Om du är positiv måste vi ringa soc och anmäla dina barn’. Jag bara: ’Lyssna, jag är inte positiv. Jag väljer själv att komma hit. Men ska du blanda in mina barn i det här så vill jag inte’.

Det blir under mötets gång tydligt att Darius utvecklar ett visst förtroende för Payam Golshani. De har gemensamma referenser, gemensamma bekanta i kända ligor. Darius axlar sjunker ned, han skojar lite. Och han säger det förresten rätt ut:

– Hade det inte känts bra hade jag gått på en gång.

Men efter det här då, vad är vägen framåt? Hur ser Samstegets plan ut? Att han behöver skyddat boende och skyddad identitet är uppenbart. Han måste bort från den förort där han bor.

Sedan börjar ett långsiktigt arbete. En grundläggande sak är att få ordning på ”bashälsan”. Det betyder helt enkelt att klienten skaffar sig sunda vanor kring sömn, mat och träning. Rutiner är avgörande. Man bygger med små steg och mål upp självkänslan och ett nytt, konstruktivt liv. Anders Stensson kommer att finnas där för honom på daglig basis, också när det gäller rent praktiska saker.

– Jag följer med dig till banken, inte med luva utan för att ta en kölapp, öppna ett bankkonto, skaffa Swish, du vet, göra alla de här vanliga ­sakerna som du och jag aldrig har gjort. Vi kommer att ha rutiner där du kanske går upp åtta på morgonen, och jag går med dig och barnen till dagis, för att ta några exempel, säger Anders Stensson.

När mötet börjar närma sig sitt slut frågar Payam Golshani vad Darius egentligen vill med sitt liv.

– Vad är drömmen?

Darius tar ett djupt andetag.

– Det är faktiskt sådant här som ni håller på med. Hjälpa andra, folk. Helst behandlingsassistent. Jobba på ett behandlingshem. Du vet, jag har varit med om mycket. Jag har varit i stora krig. Jag har blivit skjuten med sju skott. Det har skjutits hej vilt. Jag har suttit häktad för grova grejer. Jag har kört allt det där, det är inget som intresserar mig längre. I min ort – ingen annan i min ålder är kvar där.

Darius reser sig upp och skakar hand. Sedan kysser han Anders Stenssons son med ett ljudligt smack på pannan.

– Jag vill lägga till en sak också, säger Payam Golshani. Det du säger att du vill göra i framtiden: du ska veta att det finns goda möjligheter att göra det hos oss. Människor med dina erfarenheter växer inte på träd. Har man din kunskap och lyckas vända sitt liv kan man hjälpa andra. Det är precis det som behövs.

Man måste förstå hatet för att kunna omvandla det. Det är den alkemiska kärnan i Samstegets filosofi. Ingenting är så värdefullt som tidigare aktiva i arbetet mot den växande kriminaliteten. De tre grundarna talar om en ”snöbollseffekt”, och om att skapa en rörelse i samhället med positiva förebilder. De vet vad de talar om – det var just sådana personer som en gång hjälpte dem själva ut.

I Payam Golshanis fall handlar det om en äldre släkting, förut tungt kriminell men nu en laglydig bilmekaniker i Spanien. Under tonåren tillbringade han tre somrar i rad med honom.

– Han sparkade upp mig klockan sju.
Vi var ute och powerwalkade varje morgon, tränade på gymmet varje dag. Under de perioderna slutade jag med drogerna. Genom att se honom jobba hårt fattade jag för första gången att okej, det finns ett annat liv, där du kan bli framgångsrik och göra pengar bara du anstränger dig.

När Payman Golshani kom hem till Sverige föll han alltid in i gamla mönster igen. Men de där somrarna öppnade en glipa i tillvaron som växte och till sist, när det var som mest hopplöst, gick att ta sig igenom.

Thor Alm har en besläktad berättelse. En avgörande vändpunkt för honom kom när han var sjutton och irrade omkring i ett fullkomligt kaos. Han hade åkt dit för skadegörelse och deltog i ett nytt testprogram hos Frivården.

– Jag fick träffa äldre kriminella, som satt inne och skulle försöka förmedla någon form av förståelse och empati för vår situation och vart vi var på väg. Jag fick faktiskt insikter där. Till slut förstod jag att ville leva ett ärligt liv.

Från att man har bestämt sig är dock vägen lång. Man får räkna med återfall och yttre ­motstånd – Ali Keivandarian blev upprepade gånger misshandlad av gamla vänner.

Svårast är kanske ändå den inre processen. Vem är man utan någonting innanför ­byxlinningen? Rannsakan: Vad har man gjort? Självinsikt är ett av Samstegets nyckelord. För att kunna utföra sina handlingar har man tryckt bort sådant som kärlek, självförakt, förluster, kanske objektifierat alltsammans i svart bläck på kroppen, eller ”skalet”, som tidigare gängledaren Anders Stensson kallar det.

– I dag kan jag få en glädjetår för att jag ser min son le. Förut fanns inte det. I den kriminella miljön är man känslomässigt avstängd.

Darius heter egentligen någonting annat.