Varför vill unga inte längre skaffa barn? 

Redan året efter säljs det fler vuxenblöjor än barnblöjor i Japan, men barnafödandet sjunker inte bara där – samma tendens präglar hela den ekonomiskt utvecklade världen.

I Sydkorea är man nere på 0,7 barn per kvinna, och situationen är allvarlig också i europiska länder som Tyskland, Spanien och Italien, där spökbyarna breder ut sig och hus kan säljas för tio kronor styck.

Sverige är inget undantag. Här ligger den så kallade summerade fruktsamheten nu på 1,42 barn per kvinna, vilket är den lägsta siffran som någonsin uppmätts.

Så vad var det egentligen som hände 2010? 

Enligt en tidigare sanning om nativitetens dynamik i Sverige skulle nedgången kunna kopplas till Lehman Brothers-kraschen. Liknande dippar syntes under deflationen på 20-talet, depressionen under 30-talet, oljekrisen på 1970-talet och finanskrisen på 1990-talet.

Problemet med den förklaringen är att är köpkraften var mycket stark i Sverige från 2010 och fram till pandemin. Det berättar Glenn Sandström, lektor och docent i historia vid Umeå universitet.

– Vi ser helt enkelt inga objektiva orsaker till trenden. Det tycks snarare handla om förändrade attityder bland 90-talisterna. Fler väljer bort barn, trots att parrelationerna inte blivit färre eller mer instabila. Tvärtom visar min ännu opublicerade forskning att de blivit stabilare sedan 2011.

Varför förändras då värderingarna? Forskningen kring den frågan är fortfarande i sin linda, men föräldraskapet verkar ha blivit mindre centralt för ungas självförverkligande. Och kanske mer avgörande: De som väljer bort barn är mer pessimistiska än andra inför framtiden.

Åren kring 2010 sammanfaller med flera stora förändringar: demokratin i världen backar, klimatkrisen blir allt mer påtaglig i det allmänna medvetandet och högerpopulismen växer i väst. Samtidigt får smarttelefoner och sociala medier sitt breda genomslag, och den psykiska ohälsan skenar.

– Man ser en tydlig böj i kurvan uppåt, som sedan blir mycket brantare.

Utvecklingen med allt färre födslar behöver inte vara negativ för en mänsklighet som hukar under global uppvärmning. För ett enskilt land som Sverige kan den dock skapa djupa problem, berättar Glenn Sandström.

– Vi kommer till exempel att behöva stänga var tionde förskoleavdelning fram till 2030. Sedan fortplantar sig utvecklingen uppåt i systemet, till låg- och mellanstadieskolor och så småningom vidare. Utan en omfattande arbetskraftsinvandring riskerar vi att hamna i en situation med arbetskraftsbrist.

Det är det här scenariot som har fått regeringen att agera. Förra året tillsatte man utredningen Det låga barnafödandet, som ska undersöka orsakerna till utvecklingen och vad som kan göras åt den.

Den senare frågan har Eskil Wadensjö, nationalekonom och professor emeritus i arbetsmarknadspolitik vid Stockholms universitet, tittat närmare på i en ny rapport. Enligt honom går det delvis att kompensera för de sjunkande födelsetalen genom att få fler människor i arbete.

– En sak man kan se över är pensionsåldern. I många länder höjs den nu för att fler ska kunna arbeta längre. En annan sak är att se till att unga kommer ut snabbare i arbetslivet.

Bättre studie- och yrkesvägledning och en mer effektiv arbetsförmedling skulle kunna bidra, menar han. Det behövs också fler vägar in på arbetsmarknaden, och här har Sverige mycket att lära av andra europeiska länder.

– I Norge, Danmark, Tyskland och Schweiz har man till exempel mer av lärlingsutbildningar, antingen på gymnasienivå eller efteråt. De kan hjälpa personer som har svårt att komma in på längre utbildningar eller att slutföra dem.

Det finns även andra åtgärder som skulle kunna förbättra bilden, även om de kanske inte får lika stor effekt som ett längre arbetsliv och en snabbare etablering bland unga. En sådan är att göra det lättare för fler kvinnor som vill arbeta heltid att göra det. En annan är att genom arbetsmarknadsinsatser och bättre språkundervisning få fler flyktingar i arbete snabbare. 

På marginalen kan även sådant som ett lyft i arbetsförhållanden hjälpa till, säger han.

– En del slutar arbeta tidigt på grund av skador, sjukdomar och andra negativa konsekvenser. Om man kan förbättra arbetsmiljön kan fler fortsätta arbeta längre.

Det finns alltså åtgärder som politiken kan vidta för att mildra konsekvenserna av det låga barnafödandet. Men Eskil Wadensjö tror inte att de helt kan lösa problemet. För att vända utvecklingen på riktigt måste helt enkelt fler barn se dagens ljus.

Hur det ska gå till är fortfarande en öppen fråga. Hittills har regeringens utredning, som ska vara klar 2028, lyft behovet av sådant som bättre ekonomiska förutsättningar för barnfamiljer, eventuellt utökat stöd och en mer fördelaktig bostadsmarknad.

Glenn Sandström är inne på ett liknande resonemang. Enligt honom är det ytterst inte materiella faktorer som ligger bakom utvecklingen, men de senaste årens inflation, höga räntor och arbetslöshet har förvärrat situationen och lagts ovanpå den större värderingsförändringen. Och till skillnad från den senare går de ekonomiska problemen åtminstone att påverka med politiska åtgärder.

Pessimismen inför framtiden är betydligt svårare att göra något åt.

– Som omvärlden ser ut nu kanske man inte ska hålla andan och hoppas att allting snabbt ska bli mycket bättre. Visst, vi är på väg åt rätt håll med fallande arbetslöshet och inflation under kontroll. Men mycket hänger på att det inte startar nya storkrig som förstör försörjningskedjorna – sådant som sker med viss regelbundenhet numera.