Barnombudsman Juno Blom: ”Jag är stolt att jag vågat”

– Jag kunde se deras ögon. De var ledsna.

Så när insåg hon sitt misstag? Ett inställt utvecklingssamtal blev vändpunkten. En pappa motsatte sig mötet, eftersom Juno Blom var kvinna. Rektorn accepterade förälderns invändning, och hela händelsen blev en aha-upplevelse för kulturrelativisten.

– Jag reagerade starkt på det. Och jag började reflektera över samtal som jag hade haft med mammor, som uttryckte att de inte hade så mycket att säga till om i familjen. Du vet: Man upplever en massa saker, men någonting gör att mönstret plötsligt blir tydligt för en.

I dag är Juno Blom ny barnombudsman, vilket innebär att hon företräder barns och ungas rättigheter och intressen utifrån barnkonventionen. Hon var som vanligt uppe runt 05.30 i morse – den tid då hon är som mest kreativ – för att läsa handlingar. Vid halv åtta tycker hon att man borde kunna ringa jobbsamtal.

– Men jag har insett att man måste ha en senare gräns i Stockholm. I Norrköping är vi igång tidigare.

Tidiga mornar är kanske bra för någon som har mycket att stå i. Det finns nämligen stora brister i barns rättigheter i dag, menar Juno Blom, och hon har bestämt att Barnombudsmannen i år framförallt ska fokusera på unga som hamnat i kriminalitet och som frihetsberövats.

– Vi pratar med de barn som har begått allvarliga brott, för att förstå hur deras uppväxt sett ut och vad de hade önskat. Vi tittar också på deras tid som frihetsberövade: I arrest, häkte, på SiS och anstalt.

Barnen vittnar om svek. Det handlar om utsatthet i hemmet, om våld, och att ingen ställt några frågor. Vad de hade önskat är tidigare insatser, och att de hade fått hjälp att bryta med sin hemmiljö.

– Den nya socialtjänstlagen är väldigt viktig i det här avseendet, men lagstiftningen har länge haft ett starkt barnrättsperspektiv. Vad som krävs nu är att vi börjar efterleva det, och vågar ifråga sätta den starka föräldrarätten: När finns det möjlighet att jobba för en förändring samtidigt som barnet är kvar i familjen, och när kan vi konstatera att här ska inte barnet vara?

LÄS OCKSÅ >>> Så bryter Ystad ny mark för barns rätt

Hon berättar om en intervju som hon hörde i morse, med en chef på SiS som sade: ”Vi tar hand om de barn som samhället har förlorat hoppet om.”

– Det här är precis vad barnen själva uttrycker: samhället har förlorat hoppet om dem. Om inte vi visar framtidstro nu tror jag att de utsatta barnen och hela samhället snart bryter ihop.

Efter Juno Bloms uppvaknande som vikarierande lärare kring sekelskiftet har hon ägnat sitt yrkesliv åt barns rättigheter. Hennes engagemang har särskilt gällt frågor kring hedersvåld och hedersförtryck, och hon ledde under tolv år det nationella arbetet mot dessa företeelser vid Länsstyrelsen i Östergötland.

Hon har hyllats och prisats för sitt arbete, men vid tiden var frågorna känsliga, konstaterar hon, och hon kunde mötas av starka reaktioner.

– Jag har ibland tyckt att det har varit läskigt att ta ställning i svåra frågor, men jag har samtidigt haft alla de här barnen som kommit till mig, bett om hjälp och berättat om sin situation: ”Du säger att du är rädd – hur tror du då att det är för oss? Stå upp för oss!”

Att misstänkliggöras är tufft, säger hon. Juno Blom har i andras ögon kunnat hamna på fel sida av en moralisk gräns, och visst har hon gråtit och haft ont i magen, berättar hon.

Samtidigt har hon alltid varit sin egen viktigaste domare.

– Man kan se sig själv i spegeln och tänka: Jag är stolt över att jag vågat, eller så kan man välja att spegla sig i andras ögon.

När Juno Blom gick vidare efter tolv år på Länsstyrelsen i Östergötland var det återigen barns utsatthet som drev henne.

Året var 2015 och flyktingkrisen ett faktum.

– Det visade sig att många barn placerades i nätverksfamiljer, inte minst flickor. De kanske hamnade hos en farbror, som sedan blev deras svärfar – eftersom de tvingades gifta sig med en kusin. En del var under femton år gamla och då var det ju våldtäkt av barn. Det fanns ingen kontroll på det här och ingen direkt reaktion från samhället.

Juno Blom blev alltmer ”ursinnig”. Till sist fick hennes döttrar nog och sade åt henne att om det var så illa kunde hon väl bli politiker och själv göra något åt sakernas tillstånd.

– De lät mig välja parti i alla fall. Så det var ju snällt.

Valet var lätt. I Liberalerna såg hon en historia av modiga kvinnor i tider av svåra utmaningar och en stolt tradition: kampen för rösträtt, för samundervisning av flickor och pojkar, för en sekulär skola.

Hon anmälde sig i affekt, och blev personkryssad in i riksdagen.

– Det var ju otroligt ärofyllt, men det var samtidigt med viss motvilja som jag gick in i politiken.

Hon hamnade mitt i det kaos som föregick Januariöverenskommelsen. Och som om det inte var nog blev hon snart partisekreterare – en av de mer utsatta politiska funktionerna – i ett parti med starka och ofta öppna motsättningar.

– Jag kan sammanfatta de där åren så här: Jag tror aldrig i mitt liv att jag kommer att få ett jobb som kommer att vara mer utmanande. Så det finns inget i dag som gör att jag känner: ”Oj, det här är jobbigt.”

Är det skönt att ha lämnat politiken?

– Absolut!

Hon tänker efter.

– Så här: Man ska vara stolt över att ha varit vald av folket, och jag tycker också att fler borde ge sig in i politiken. Men det var en otroligt tuff tid.

Den som läser intervjuer med Juno Blom från hennes tid i Liberalerna kanske lägger märke till en återkommande sägning: att man inte ska inte ”göra politik” av det ena eller andra. Lite udda för att komma från en politiker.

– Ibland verkar politiken mest handla om att skapa konflikter, men dess ansvar är ju att lösa samhällsproblem. Det är särskilt viktigt i det läge vi befinner oss i nu, med en så allvarlig utsatthet för barn inom en mängd områden.

Ja, utsattheten är onekligen stor. Antalet samtal till Bris om kriminalitet har ökat med 150 procent sedan 2020, och enligt den senaste Brisrapporten är det alltfler som påverkas av, eller själva deltar i, gängkriminalitet.

Från politikens sida är våldsvågen högt prioriterad, och det har kommit en rad förslag och åtgärder för att stävja utvecklingen. Samtidigt -varnar barnrättsorganisationer för att några av dessa i sig riskerar att kränka barns rättigheter.

Ett exempel är säkerhetszoner, eller visitationszoner, där polis har rätt att visitera personer utan misstanke om brott. Det här är en fråga som Barnombudsmannen har diskuterat med barn i utsatta områden. Så vad säger de? De är kloka, konstaterar Juno Blom, och väger vad de kan uppleva som två onda ting mot varandra.

– Det finns inget barn som tycker: Gud vad bra med visitationszoner, men många går samtidigt runt med en klump i magen för att det ska hända deras mamma eller brorsa något. Det som de tycker är fruktansvärt är när de upplever att polisen dömer dem på grundval av hur de ser ut och var de befinner sig.

Vad gäller sänkt straffmyndighetsålder, som just nu utreds, är det ingenting som barnen själva diskuterar. Men Juno Blom är kritisk.

– Jag förstår att vi befinner oss i ett jätteallvarligt läge där 14-åringar begår fruktansvärda brott, men det som är allvarligt är ju att de begår den här typen av brott. Jag tror att det är viktigt att vi håller fast vid den ordning som gäller nu. Att sänka åldern ytterligare måste vara otänkbart.

Ungdomsfängelserna är ytterligare en laddad fråga i samtiden. Anstalterna väntas stå redo att användas redan 2026. Juno Blom poängterar att dagens situation är ohållbar, med barn som utsätts för övergrepp och slussas in i kriminalitet på statens låsta boenden. Men är fängelser ett alternativ?

På det vill hon inte riktigt svara, men konstaterar att det råder rätt stor politisk enighet i frågan.

– Antingen kan jag ägna tiden åt att skriva debattartiklar om att jag tycker att det här är fel, eller så kan jag prata med de berörda barnen och lära mig av dem: Vad hade de behövt för att inte hamna i den här situationen från början? Och vad är nu viktigast att tänka på för dem som utformar verksamheten, oavsett om det blir ungdomsfängelser eller inte?

LÄS OCKSÅ >>> Soleyman Ghasemiani: ”Kampen måste tas tidigt”

Du tillhörde ju ett parti som sitter i regeringen och var med när en hel del av de här förslagen diskuterades. Upplevde du någon konflikt där, som Liberalernas talesperson i barnrättsfrågor?

– Jag har varit samma människa hela tiden. Det var väl därför jag aldrig fullt ut kunde identifiera mig med politiska sammanhang. Jag tycker att det är ständiga målkonflikter i ens huvud.

Men var du kritisk?

– Jag tänker inte diskutera vad jag sade där och då. Nu är jag barnombudsman. Fram till att jag var femtio jobbade jag med barnrättsfrågor. I riksdagen fortsatte jag med det, och fick igenom en mängd viktiga åtgärder för barn. Och nu kämpar jag vidare. Jag är Juno Blom.