Våld i hemmet: Så jobbar Stockholm med Islandsmodellen

– Vi ville vara där i den akuta situationen. Chansen att kunna göra något kan annars passera väldigt snabbt. Två dagar senare kan det vara som om ingenting har hänt hos familjen, säger hon.

I dag är Liselotte Tronders enhetschef på Socialförvaltningen i Stockholm som nu hittat ett arbetssätt som gör just detta möjligt – Islandsmodellen.

– Den har redan hade testats i Göteborg med goda resultat så vi började se över hur vi kunde applicera den på vår verksamhet, säger Liselotte Tronders som varit implementeringsansvarig för modellen i Stockholm.

Kortfattat handlar Islandsmodellen om ett samverkansarbete mellan socialtjänst och polis. När ett larm inkommer till polisen om misstänkt våld i hemmet, där det också finns barn, så kontaktar uttryckande polisenhet socialjouren. I nästa steg skickar socialjouren, eller stadsdel, socialsekreterare till adressen.

– Det är mycket enklare för socialtjänsten att etablera kontakt med familjen på plats i den krisande situationen. Då är möjlighetsfönstret fortfarande öppet. När utredningsarbetet sedan börjar har man ett betydligt bättre underlag än om kontakten tagits senare.

Möjlighetsfönstret, ja. Det är den oftast flyktiga rymd av tid där polis och socialtjänst har störst chans att få familjen att ta emot hjälp och stöd. Det gäller både misstänkt förövare och våldsutsatta. Det fönstret kan stängas snabbt, förklarar Liselotte Tronders.

– Låt säga att krissituationen inträffar en söndag på eftermiddagen. Om socialtjänsten då tar kontakt med familjen på måndag eftermiddag, så som det ofta kunde vara förut, så är det svårt få veta till vad som hände under krissituationen. Den informationen blir begränsad.

Ibland kan fönstret stängas snabbare än så, konstaterar Liselotte Tronders – till och med när Islandsmodellen tillämpas.

– Redan när socialtjänsten anländer till platsen så kan den utsatte ha börjat förminska våldet, även om det kanske bara är 20 minuter senare. Det kan gå blixtsnabbt, säger hon.

Men där möjliggör samverkan med polisen att fönstret kan öppnas upp igen. Polisenheten som redan hunnit prata med de drabbade kan träda in och stötta upp.

– De kan säga ”fast bara för en liten stund sedan så sa du det här och det här”. Då kan den våldsutsatta ”komma tillbaka”.

Vad är det som gör att möjlighetsfönstret stängs?

– Det finns säkert psykologer som är bättre på att beskriva det men en förklaring är att för att våld ska kunna fortsätta i en familj så krävs det att våldet är normaliserat.

– Om man skulle se våldet för vad det är, det vill säga något som absolut inte ska finnas i en familj, så skulle det ju avbrytas. Sedan handlar det också om att man som utsatt tappar både självförtroende och självkänsla.

Med Islandsmodellen riktas ett tydligt fokus just mot barnfamiljer. Förutom den grundläggande ambitionen att stoppa våld i barns liv så tidigt som möjligt finns det också en förebyggande tanke med modellen.

– Man ska vara försiktig med att predestinera barn men det vi vet är att barn som blir utsatta för våld i hemmet riskerar att själva bli våldsutövare i någon form när de blir äldre. Det finns också en risk att man blir fortsatt våldsutsatt även som vuxen, säger Liselotte Tronders.

Det går i linje med vad Barnombudsmannen slog fast i våras med rapporten ”Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem”. Den bygger på djupintervjuer med barn och unga som sitter frihetsberövade på häkte, Sis eller anstalt. Rapporten visar att det finns ett starkt samband mellan att ha varit utsatt för våld och att själv ha utövat det mot någon annan. Av de 354 barn och unga som uppgett att de har blivit utsatta för våld svarade 56 procent att de också utövat våld eller kontroll mot andra.

Liselotte Tronders lyfter även en annan aspekt med Islandsmodellen där samarbetet mellan polis och socialtjänst varit gynnsamt. När båda parter är på plats vid den akuta situationen så vidgas yrkesperspektiv och våldsbegrepp. Det i sin tur gör att fler familjer erbjuds stöd.

– Vad polisen definierar som våld och vad vi på socialtjänstens definierar som våld skiljer sig åt. Vi behöver ju inte belägga att det rör sig om ett brott för att vi ska inleda utredning, säger Liselotte Tronders.

Hon nämner bland annat verbalt våld, psykiskt våld, ekonomiskt våld – situationer där det kan vara mer eller mindre svårt att belägga brott men där det finns ett behov av stöd.

– Om man tänker sig att polis och socialtjänst inte skulle jobba som vi nu gör med Islandsmodellen, då kanske polisen i vissa fall gör bedömningen att det inte finns någon misstanke om brott. Socialtjänsten blir inte informerad och så blir det inget stöd alls till familjen.

Flera vinster med Islandsmodellen har nämnts, men vilka är utmaningarna?

– Det finns utmaningar när det kommer till våldsutövarna. Vi har ett budgetuppdrag tillsammans med polisen för att se över hur vi kan ge ytterligare stöd till våldsutövare i den akuta situationen. Vi har inte landat i något än men kommer att arbeta vidare med det under 2025. En annan utmaning är ju att hitta fler möjlighetsfönster och att hålla dessa öppna en längre tid.

Vad erbjuder man våldsutövare i nuläget, just i den akuta situationen?

– Det kan vara väldigt olika men det kan handla om samtalsstöd och andra insatser för att få hjälp att sluta utöva våld, kontakt med relationsteam eller socialsekreterare som finns hos polisen.