Terapin började med månader av tystnad – sedan vände det för Fanny och Simon

– Jag möttes av en tjej med krulligt hår som pratade i telefon och viftade bort mig. I fucking knew it – hon är som alla andra, tänkte jag, berättar Simon nu tio år senare.

Fanny å sin sida förväntade sig inte att Simon skulle dyka upp. Personal hade kämpat i veckor med att få honom till HVB-hem, utan att lyckas. Hon insåg snabbt sitt misstag. Utanför hennes rum satt Simon med sin pappa och var jätteupprörd.

– ”Men förlåt- du måste vara Simon” sa jag och bad om ursäkt. Tur att du tog emot.

– Det är så himla enkelt, och viktigt om någon upplever sig orättvist behandlad, att kunna säga förlåt. Men det var så många som vägrade det under tiden jag var inlagd, säger Simon.

Han hade haft kontakt med BUP:s öppenvård sedan han var 13, varit tvångsinlagd i flera omgångar, han skar sig, svalde rakblad, överdoserade. Det hade blivit alltmer destruktivt, ofta stormigt med handräckning av polis.

– Många vuxna runt mig var rädda och uppgivna. Jag fick vansinnigt mycket läkemedel, sex-sju olika sorter och upp till 14 tabletter per dygn. Och jag hade en massa diagnoser.

Det första halvåret sa Simon ingenting under besöken hos Fanny. Kanske ett ord, eller en mening.

– Som terapeut kan man bli hur stressad som helst när någon inte pratar. Man kan tänka att patienten inte är motiverad. Men jag hade jobbat mycket med utsatta ungdomar och vet att det går att komma förbi detta, men det kan ta ett tag, säger Fanny.

Som patient blir det också svårt, menar Simon.

– Du vet att samtalen kostar vården, alla vet att man ska prata, men jag hade svårt att lita på vuxna. De slutar, lämnar en, lovar en sak och sedan händer någonting helt annat. Jag hade noll tillit.

För Fanny blev det viktigt att förmedla ett lugn, att det fick ta tid och att allt fick ske i Simons takt.

– Jag ville visa att jag var bekväm med att hänga med dig, jag kom till barnpsyk när du var inlåst där.

Södersjukhuset i Stockholm har fin utsikt mot Mälaren och ett koloniområde. Ibland satt de bara och tittade ut. Fanny Marell pratade om vad hon tänkte på, kanske delade hon någon tanke om vad hon hört andra ungdomar berätta om tvångsvård.

– Det som gjorde att jag inte gav upp var att du alltid kom till våra möten. Om du var förkyld, eller försenad skickade du sms och meddelade dig, säger hon.

Vid ett tillfälle inne på barnpsyk ville Simon gå ut och röka.

– Då var det du som hjälpte mig, säger Fanny.

Simon visade ett musikklipp med en rappare, som också hade varit på behandlingshem.

Fanny Marell sökte efter rapparen, Johan Alander, och såg att han precis publicerat boken Punkt om sin återhämtning. Hon köpte den och tog med den till Simon och föreslog att hon kunde läsa för honom de dagar han inte orkade prata.

– För mig blev det en skillnad där, då hittade vi något att hålla på med, säger Fanny.

– Utan känslan av krav, det var skönt. Jag fick bevisat att du kanske inte var så pissig som jag tänkte att du var, ler Simon.

Hans erfarenhet tidigare var att vuxna kunde bli rädda för honom. Men Fanny var aldrig rädd.

– Du gjorde aldrig något mot mig, du har aldrig hotat eller skrikit. Men flera gånger gjorde du dig själv illa.

En gång hade Simon överdoserat precis innan han kom till terapin, han svimmade i trappan och Fanny fick ringa efter ambulans. ”Nu tänker jag dö”, sa Simon vid ett annat tillfälle. Då ringde Fanny sjukhuset som till slut skickade polisen. Men oavsett vilket samtal Fanny ringde gjorde hon det på högtalare, så att Simon hörde varje ord.

– Det hade ingen annan gjort. Det var transparent. Hade Fanny gått bakom min rygg, det hade inte funkat. Då hade tilliten gått förlorad.

Eftersom Simon tyckte att kroppskontakt var jobbig blev det extra svårt att bli hämtad av polis. När de tog polisgrepp fick han panik, och allt trappades upp. Men oavsett hur stormigt det var räknade han med Fanny.

– Trots att jag var tyst det första halvåret, gillade jag sättet hon pratade, kroppsspråket. Jag testade och berättade om de mest extrema sakerna, men Fanny dömde aldrig. Jag kunde berätta att jag hörde röster och det blev avdramatiserat fast på rätt sätt,

När Simon väl började prata blev det uppenbart att han var allmänbildad, hade humor och självdistans och i perioder hade patient och terapeut ganska kul. Simon vågade ifrågasätta Fannys klädsel: ”Kan en terapeut ha gulddojor”?

– Det fanns bråddjup i frågan: Hur får man vara som terapeut, som människa, och som ung man?

Fanny Marell resonerar kring att mycket psykologisk behandling idag är manualbaserad. Att det då blir terapeuten som styr och ställer, och att det försätter klienten i låsta situationer.

– Jag visste att Simon aldrig kommer att göra det jag säger. Det handlade om att hänga med honom, i stället för att få honom att följa mig. Med människor som är så kraftfulla som Simon var blir det mycket destruktiv maktkamp när man försöker styra upp. Ungdomar som gör riktigt kraftfulla saker – om de kan använda den kraften till att styra sitt liv åt rätt håll, då är den häftig.

Simon Dymér hittade sin kraft och är nu nyexaminerad socionom. Fanny var en viktig del i ett pussel där det också fanns en bra kontaktperson och viktiga relationer till andra som var inlagda på BUP.

I smyg bakom allas rygg slutade Simon ta alla mediciner.

– Man får inte rekommendera någon att sätta ut läkemedel i smyg utan läkares hjälp, men när de var borta blev du mer tillgänglig. Du grubblade väldigt mycket, så vi hade en hel del att prata om. Det intressanta var att du själv kunde förstå varför du gjorde vissa saker, säger Fanny.

Simon slutade självskada sig men bar på trauman, både från sin bakgrund och från BUP, från att ha brottats med polis, fått tvångsvård och mycket annat.

– Hos Fanny försökte jag hitta roten till varför jag gjorde som jag gjorde, innan hade det enda fokuset varit att lösa symptomen. När man hade fått bukt med dem i två dagar, då skickade man hem mig. Jag fick aldrig hjälp att förstå varför.

Psykiatrisk diagnostik är bara beskrivningar av symptom, den kan inte förklara orsaken till ett problem menar Fanny Marell.

– Du vet att någon har en ätstörning, men du vet inte varför. Människors väg in i ätstörning kan vara väldigt olika, varför är väldigt olika, och manualen har vi bara för symptomen, säger hon.

Psykiatriska diagnoser riskerar också att låsa fast människor och kan vara väldigt identitetsskapande.

– Att få diagnoser gör något med ens självbild.

Fanny Marell och Simon Dymér hade kontakt i tre-fyra år, det var inte självklart att Simon skulle få fortsätta gå hos Fanny, men socialtjänsten gjorde en speciallösning. De två är helt överens om att det är relationen mellan terapeut och klient som är det viktiga.

– Så många gånger jag och mina vänner fått frågan: ”Vilken metod var det som hjälpte dig?” Det var inte metoden som var vändpunkten, det var relationen, finns det ingen tillit då spelar metoden ingen roll, säger Simon.

– Det måste få ta tid att skapa relationen och alliansen, säger Fanny.

De tycker också att alla professionella bör fundera på hur de förhåller sig till maktkampen.

– När människor gör destruktiva val, då är det lätt att tro att de inte kan någonting, det är lätt att fatta beslut över deras huvuden, säger Fanny.

– Hur sjuk och destruktiv jag än var, hade man gjort mig mer delaktig fler gånger så hade det kanske varit en till pusselbild. Det skadar inte att få frågan vad man själv vill, säger Simon.

När relationen patient, terapeut avslutats har Simon hört av sig till Fanny och berättat om saker som gått bra. Hon var bjuden på hans studentmottagning och i dag kan de höras som kollegor.

– För mig har det varit oerhört gott att få se Simon utvecklas och hitta vägar i livet. Det spelar ingen roll hur överdjävligt livet kan vara, det kan bli bra. Att se det ger mig en förmåga att förmedla hopp i mitt fortsatta arbete som terapeut, säger Fanny.