”Socialtjänsten står själva för den största utsorteringen”

Tre delstudier genomförs inom ramen för projektet och alltmer data från dessa studier har nu börjat rapporteras.

Birgitta Persdotter, lektor och docent i socialt arbete vid Karlstads universitet och ansvarig forskare för NUSO, berättar att det finns en grupp som särskilt sticker ut i datainsamlingen. Det är barn som lever med föräldrar med skadligt bruk och beroende, och barn som upplever våld mellan omsorgspersoner, men där socialtjänsten samtidigt bedömer att det finns en fungerande och stödjande förälder som lyfts fram som skyddsfaktor.

I genomsnitt har 32 procent av alla utredningar som inletts efter anmälan lett till någon form av biståndsbeslutad insats eller åtgärd. Men för ovan nämnda grupp av barn var motsvarande siffra bara 17 procent.

– Här står ju socialtjänsten själva för den största utsorteringen, man identifierar en utsatthet men bedömer inte att barnet är i behov av stöd. Sen tillkommer vårdnadshavares brist på samtycke, vilket ytterligare minskar andelen barn som får insatser.

Birgitta Persdotter tycker att det är ett viktigt resultat som man behöver ta på stort allvar. Dels för att socialtjänsten står inför en omställning och den nya lagen betonar att man ska komma in i ett tidigt skede, dels för att utsorteringen är som störst bland de yngsta barnen, som är de mest sårbara.

– När det gäller de här barnen vet vi att det är viktigt att de så tidigt som möjligt kan prata om problematiken de utsätts för, att de vet vart de ska vända sig för stöd och trygghet i situationer som kan vara oförutsägbara.

Frågor hon vill att man är noga med vid utredning är exempelvis: Vad innebär det att vara en fungerande och stödjande förälder om det samtidigt finns en beroendeproblematik, eller en våldsproblematik, i familjen? Vad exponeras barnet för? Hur ser barnets privata nätverk ut?

– När vi från forskarhåll tar upp en del utmaningar och resultat som vi funderar över, så är det inte ovanligt att kommunerna lyfter dilemmat med att man inte ska utreda mer än nödvändigt (enl. socialtjänstlagens direktiv, reds. anmn.). Men vad innebär det egentligen i praktiken?

Birgitta Persdotter tror att en väg framåt kan vara att uppmärksamma och kunna erbjuda konkret stöd till den här gruppen barn, innan, det blir en anmälan eller utredning. Exempelvis genom BVC och hälso- och sjukvården för den vuxne med beroendeproblematik.

– Vi inom socialtjänsten behöver prata mer om gruppen barn som anhöriga och barnets rättigheter utifrån ett anhörighetsperspektiv.

Den data som rapporterats inom projektet visar också att när det gäller insatser så varierar samtycke från vårdnadshavare mellan 52 och 68 procent beroende på kommun, när det gäller samtycke från barn över 12 år är motsvarande siffror 40–61 procent. Vårdnadshavare samtycker oftare när utsattheten rör barnets eget beteende, 70 procent, jämfört med 51 procent om det enbart handlar om hemmiljön. Det är siffror som ligger i linje med tidigare forskning på området.

– Det är väldigt mycket fokus nu på om vårdnadshavare tackar ja eller nej till insatser vilket så klart också är en viktig faktor. Men NUSO-data visar med all tydlighet hur socialtjänsten avvaktar insatser och att det är socialtjänsten som själva står för den största utsorteringen trots att man identifierar utsatthet, säger Birgitta Persdotter och tillägger:

– Jag menar att socialtjänsten måste ställa självkritiska frågor kring den stora utsortering de gör själva.

Hittills har fem rapporter publicerats inom NUSO, och nästa rapport kommer i mars.

– Det kommer att ge svar på viktiga frågor om i vilken utsträckning som insatser faktiskt verkställs, vilka insatserna riktar sig till, och barnets delaktighet i både insatser och uppföljningar av insatser.

Dessutom kommer forskarna att se i vilken utsträckning ärenden som avslutats med insats, eller enbart hänvisats efter avslutad utredning, har återaktualiserats.