”Samvetet åt mig levande vissa dagar”

– Prata om sina problem med en okänd människa … i min värld gjorde man inte det, säger Amir, där han åter sitter i den gröna fåtöljen för vår intervju.

Han minns hur psykoterapeuten sa att hon var där för att hjälpa honom, att det han sa stannade i rummet. Hur han började öppna sig och varje vecka kom med en hög saker han ville prata om.

– Jag hade svårt att se mig själv i spegeln. Jag såg en vilsen, trött och misslyckad person, någon som inte visste vem han var.

LÄS OCKSÅ >>> Få gängkriminella avhoppare får tillgång till terapi

Amir växte upp med en matälskande pappa som gärna samlade familjen kring middagsbordet och en rykande linssoppa. Där fanns den trygga farmodern och två äldre syskon som snart flyttade hemifrån. När Amir var tolv år blev först farmor och sedan pappa sjuk. De var ofta inlagda på sjukhus och Amir blev ensam kvar hemma.

– Jag var rädd att de skulle dö. Jag mådde dåligt men höll masken eftersom jag ville finnas där och hjälpa till. Pappa och farmor talade bristfällig svenska och jag fick prata med läkare, tolka i kontakten med skolan och läsa brev från myndigheter.

Ångesten växte i bröstet och han fick svårare att koncentrera sig i skolan. Några äldre killar började ge honom uppdrag som kändes roliga och ofarliga. Vakta här, lämna en väska där. De bjöd honom på marijuana som fick ångesten att lätta.

– De såg och hörde mig, det kändes som att de tog hand om mig.

Som tonåring stod Amir själv i centrum och sålde droger. Han försvann hemifrån i månader. Sov i en bil, på någons soffa, åkte kors och tvärs över Sverige och Europa för att köpa och sälja knark. Telefonen ringde konstant med folk som behövde droger och gängmedlemmar som hamnat i någon smörja eller ville prata om ett bankrån. Ibland skadade han personer som var skyldiga hans uppdragsgivare pengar. Själv rökte han dagligen cannabis och tog tramadol för att stänga av.

– Jag tog droger för att orka leva.

LÄS OCKSÅ >>> ”Vad ska du hjälpa mig med då, terapeutjävel?”

När Amir var 26 år hade flera kompisar i gänget blivit ihjälskjutna eller försvunnit. Själv var han rädd för att bli dödad och hade samtidigt gjort flera självmordsförsök genom att ta överdoser.

– Jag hade ångest, var deprimerad och hade ingen framtidstro. Allt var bara mörkt.

Så tar han återigen en överdos och hamnar på sjukhus. Personalen blir förskräckt när de upptäcker att han har en skottsäker väst under tröjan, vapnet hade han gömt tidigare, och Amir blir tvångsinlagd inom psykiatrin. Han bryr sig inte längre om någonting och slutar äta. Pappan lagar Amirs älskade linssoppa och tar den med till sjukhuset.

– Min pappa var som min bästa vän, vi kunde prata om allt. Hans dörr stod alltid öppen, trots att jag ljög och bedrog honom. Nu ville han att jag skulle ta emot hjälp från socialtjänsten för hans skull och jag gick med på det. Jag stod inte ut med att han grät.

Amir kom till ett behandlingshem på landsbygden och började känna sig trygg och må bättre. Efter åtta månader flyttades han till ett stödboende. Där kände han sig ensam, mådde sämre och avbröt insatsen. Han återvände till Stockholm, köpte knark och rökte på. Så fick han veta att pappan hade dött av coronaviruset.

– Det fanns ingen där längre. Han var hela min värld, den enda jag litade på.

LÄS OCKSÅ >>> Granskning av 43 studier skänker hopp i arbetet mot gängkriminalitet

Amir begravde sin pappa, träffade en tjej och gick med på att återvända till behandlingshemmet. I Stockholm fortsatte han med avhopparverksamhet och fick en bostad. Runt honom fanns ett nätverk med missbruksbehandlare, kontaktpersoner och en kämpande socialsekreterare. Avhopparverksamheten bedömde att han behövde terapi snarast och betalade en privat psykoterapeut eftersom kön till psykiatrin var lång.

I terapin grubblade Amir mycket över Svenssonlivet. Ett sådant ville han gärna leva. Men vad var det ens? Och hur kom man dit? Allt var nytt. Tjejen, som blivit flickvän, visade hur man ställde glasen i ett särskilt köksskåp och hur man stod i kö. En dag kom han nöjd till terapin och berättade att han lärt sig sopsortera.

– Jag mötte många svårigheter på vägen mot att försöka anpassa mig och bli en del av samhället. Det betydde mycket att kunna ventilera i terapin, att få prata om det som jag tänkte att man inte kunde prata med någon om.

När drogerna försvann välde känslorna fram. Ilska, rädsla, sorg, skuld och skam tumlade omkring inuti honom. ”Vad är det här? Är det något fel på mig?” frågade han terapeuten. Det kändes som han kom till terapin med ett överfullt kassaskåp.

– När jag öppnade dörren bara ramlade det ut massa grejer. Jag tänkte ”shit, det är bättre att stänga här”. Men jag fick hjälp att sortera och se saker från olika synvinklar. Det gjorde att jag orkade fortsätta utanför terapin. Jag började förstå vilka fel jag gjort, men också vilka svårigheter jag hade mött.

Amir var rädd för sin starka vrede och vad den skulle kunna få honom att göra. De pratade mycket om vad känslor är, varför man känner dem och hur man tar hand om dem. Med tiden hittade han strategier för att hantera ilskan, som att prata med någon, gå promenader och träna.

– Samvetet åt mig levande vissa dagar. Det kan fortfarande komma bilder och ljud från saker som hänt, men förut var det intensivt och jag blev varm, stressad, arg, ledsen och ville gömma mig.

Amir och terapeuten sågs en gång i veckan, oftare när han var i kris.

– Jag kunde höra av mig och säga att jag mådde jättedåligt och behövde prata, då fanns hon där. Hon var en människa och såg mig som människa.

Ett år in i terapin sökte Amir vård för smärtor i ryggen, men fick panik av att vara på sjukhus och blev tvångsomhändertagen flera gånger. Under några månader gjorde han flera självmordsförsök genom överdoser. Psykoterapeuten besökte honom på sjukhuset och såg hur den långa, bredaxlade mannen kröp upp i stolen som ett litet barn. De pratade om hur rädd han var för sjukvården, om minnena av pappa och farmor som kom. Pratade om hur han kunde vara kvar i nuet och ta hand om sin inre tolvåring i stället för att flyttas tillbaka dit.

– Den lilla pojken i mig längtade efter sin pappa, kände sig ensam och liten. Han var inte så tuff som han verkade, han försökte bara överleva. Han kände sorg över att han inte fått lite mer närhet och trygghet, säger Amir och blir blank i ögonen.

Långsamt byggde han upp sin inre och yttre trygghet med hjälp av jobb och utbildning, syskonbarn och hemmet med sambon.

– Jag jobbar fortfarande med den lilla pojken i mig. En stor anledning till att jag jobbar som kontaktperson för barn och unga och pluggar till socialpedagog är att det ger mig kraft och känns rätt, men att hjälpa andra hjälper också pojken i mig.

Efter drygt två år var det dags att avsluta terapin. Amir är i dag 33 år och lever sitt efterlängtade Svenssonliv med jobb, middag med sambon på bestämda tider och spagetti och köttfärssås på söndagarna. I spegeln ser han en person som mår bättre.

– Jag ser mig själv. En person som har en identitet och en framtidstro. Vägen har varit lång och krokig, jag tappade hoppet mellan varven, men det gick.

* Amir heter egentligen något annat.