Replik: ”Vår rapport om orosanmälningar ger ett viktig underlag”

I Socionomen den 28 maj skriver Madeleine Cocozza att Socialstyrelsens slutsatser om barn som far illa ”haltar”. Som stöd framför hon bland annat synpunkter på metodiken bakom kartläggningen. Det är en allvarlig invändning som förtjänar att bemötas utifrån en korrekt beskrivning av rapportens syfte, metod och faktiska slutsatser.

Kartläggningen visar att antalet orosanmälningar har ökat kraftigt över tid, att fler barn aktualiseras hos socialtjänsten och att barn berörs av fler anmälningar i genomsnitt. Ökningen syns brett bland de samhällsaktörer som möter barn. Bilden av utvecklingen känns också igen i Socialstyrelsens dialoger med kommuner.

Debatt

”Socialstyrelsens slutsatser om barn som far illa haltar”

Rapporten är tydlig med att ökningen kan ha flera förklaringar. Den kan indikera ökade sociala riskfaktorer eller större behov av stöd hos barn och familjer, men också att fler barn uppmärksammas och att anmälningsbenägenheten har ökat. För att fastställa vilka faktorer som ligger bakom utvecklingen behövs andra typer av data. Oavsett bakomliggande orsaker innebär utvecklingen att socialtjänsten behöver hantera fler anmälningar, vilket ställer ökade krav på prioriteringar, resurser och kompetens.

Det stämmer att Sverige saknar nationell registerstatistik över orosanmälningar. Just därför behövs Socialstyrelsens kartläggning, som bygger på enkätdata och vars metod redovisas tydligt. Det är den tredje kartläggningen som genomförs, vilket ger ett relevant underlag för att följa utvecklingen över tid på nationell nivå.

Debattören pekar på att alla kommuner och stadsdelar inte har svarat på enkäten, men det innebär inte att resultaten saknar bäring. I insamlingen svarade 237 av 303 kommuner och stadsdelar, motsvarande 78 procent, vilket är en god svarsfrekvens för en undersökning av denna typ. För kommuner och stadsdelar som inte svarat använder Socialstyrelsen statistiska metoder för att räkna upp det nationella antalet anmälningar.

Kartläggningen skiljer på olika vägar in till socialtjänsten. Att uppgifter från polisen kan omfatta både anmälningar och underrättelser, liksom skillnader i registreringspraxis mellan kommuner, är kända metodfrågor. Socialstyrelsen har redovisat dem mer utförligt i tidigare kartläggningar och beaktat dem i slutsatserna.

Debattören för fram långtgående förslag om att organisera om ansvaret för barns skydd, socialtjänstens uppdrag och arbetet med barn och unga som misstänks för eller begår brott. Det är möjligt att diskutera hur ansvaret bör organiseras. Men kartläggningen analyserar inte sådana organisationsförändringar och ger inte stöd för slutsatser om hur samhällets ansvar för barns skydd och stöd bör organiseras. Sådana reformförslag behöver prövas utifrån andra underlag.

Kartläggningen bör diskuteras utifrån vad den faktiskt visar: att fler barn aktualiseras hos socialtjänsten, att inflödet har ökat kraftigt över tid och att ökningen syns brett bland de samhällsaktörer som möter barn. Det är en utveckling som behöver tas på allvar.

Kartläggningen är ett viktigt underlag för att följa utvecklingen över tid, synliggöra utvecklingsområden och kunskapsluckor och stödja arbetet med en mer kunskapsbaserad och förebyggande socialtjänst. Det är kunskap som är högst relevant i genomförandet av den nya socialtjänstlagen.