”Socialstyrelsens slutsatser om barn som far illa haltar”
Slutsatser baserat på orosanmälningar riskerar att bli fel då det saknas nationell statistik. Det skriver Madeleine Cocozza, som menar att ansvaret för barn som far illa borde delas på fler myndigheter.
Madeleine Cocozza lyfter tre sakförhållanden som gör att Socialstyrelsens rapport haltar.
Socialstyrelsen rapporterar att antalet orosanmälningar om barn som far illa ökat kraftigt sedan år 2018; att det skett en ackumulerad ökning med 55 procent. Men ökningen av antalet registrerade anmälningar kan inte tolkas som att fler barn far illa. Rapporten bygger på enkätsvar från kommunerna och det som registreras som orosanmälningar omfattar fler typer av ärenden som inte handlar om misstankar om att barn utsätts för omsorgssvikt, övergrepp eller misshandel.
Det behöver därför höjas varningens tecken för konklusionerna som kan följa i kölvattnet av rapporten. Det är främst tre sakförhållanden som gör att rapporten haltar:
1 Brist på nationell statistik
Sverige har ingen nationell statistik över antalet orosanmälningar. Det sätt på vilket Socialstyrelsen presenterar sin rapport kan föranleda allmänheten att tro att sådan finns. Det förhåller sig nämligen så att staten (Socialstyrelsen) inte för någon nationell statisk över orosanmälningarna och deras utfall.
Underlaget för de siffror (orosanmälningar) som Socialstyrelsens rapport bygger på utgörs av enkäter ställda till verksamhetscheferna i de 290 kommunerna. Verksamhetscheferna försöker i möjligaste mån besvara enkäten utifrån den data de själva samlar in.
Det förhåller sig också så, häpnadsväckande nog, att kommunerna är fria att själva bestämma om de vill besvara enkäten eller ej. Ett sakförhållande allmänheten bör känna till när de tar del av Socialstyrelsens rapport. Av 290 kommuner valde 22 procent att inte besvara Socialstyrelsen kartläggning av orosanmälningar: rapporten bygger således på svar från 78 procent av kommunerna.
2 Olika skäl bakom orosanmälningar
Orosanmälningar omfattar tre olika typer av aktualiseringar till socialtjänsten. Det innebär att det som registreras som orosanmälningar (läs barn som far illa) inte alltid handlar om barn som far illa. De innehåller förutom anmälningar om att barn far illa och kan behöva skydd också:
- Önskemål/begäran till socialtjänsten om att barn och familjer behöver hjälp med sociala tjänster.
- Polisens automatiska underrättelser till socialtjänsten om samtliga minderåriga som begått brott. När minderåriga begått brott skickar polisen en underrättelse till socialtjänsten som registreras underrättelsen som en orosanmälan, alldeles oavsett om polisen varit oroliga eller inte. Det gör att polisen i samtliga studier och kartläggningar som genomförs framstår som den mest frekventa anmälaren.
- Familjernas egna ansökningar om hjälp som av alla kommuner inte särskiljs från orosanmälningar och därför kommer att ingå i statistiken (enkäterna) avseende orosanmälningar.
Det är således en och samma myndighet, socialtjänsten, som hanterar orosanmälningar, ansökningar om sociala tjänster samt underrättelser om minderåriga som begått brott.
3 Integreringen av de olika socialpolitiska uppdragen
I dag har socialtjänsten ansvar för både barns skydd och stävjandet av minderårigas kriminella utveckling. Det upplägget har sin grund i 1900-talets konstruktion av barns skydd. Det var en integrering som utgick ifrån att det i grund och botten rörde sig om samma familjer; de socialt utsatta. Den rapport som Socialstyrelsen presenterar är en produkt av den konstruktionen. I en tidsenlig organisering behöver de olika socialpolitiska åtgärderna separeras och förläggas i för ändamålet specifika myndigheter.
Förändringar som svarar mot de behov som finns i dag skulle vara att:
- Lyfta ur barnskydd och ansvaret för minderårigas kriminella utveckling ur socialtjänsten och låta socialtjänsten vara en frivillig myndighet som arbetar på uppdrag av familjer samt med prevention.
- Skapa 21 barnskyddsmyndigheter, en för varje region, som arbetar med barns skydd och med samhällsvården till barn som far illa.
- Skapa en myndighet som arbetar med stävjandet av minderårigas kriminella utveckling och med straff och hjälp till minderåriga.
- Införa nationell statistik avseende anmälningar om att barn far illa.
Det skulle vara en tidsenlig organisering av de olika uppdragen och bland annat medföra att de olika aktualiseringarna registreras separat. Som en följd skulle de familjer som söker hjälp registreras som ansökningar inom socialtjänsten, de familjer som anmäls för att det finns en oro för att barnen far illa registreras inom en barnskyddsmyndighet och de minderåriga som anmäls för kriminella handlingar registreras utifrån handlingen behovet av hjälp.
Det kräver dock ett paradigmskifte; ett nytt sätt att tänka i vilket uppdragen inte slås ihop för att de rör socialt utsatta familjer, utan förläggs i specifika myndigheter utifrån uppdragens olika syften och mål.
