Psykedelisk svamp – ett magiskt botemedel eller hajp utan grund?

Hundratals vetenskapliga artiklar publicerades och många visade på lovande resultat. Hade man rent av hittat ett botemedel mot depression, PTSD och andra psykiatriska problem?

– Men så inleddes kriget mot narkotika i USA och forskningen avbröts tvärt, säger Petri Kajonius forskare och docent i personlighetspsykologi vid Lunds universitet som tillsammans med David Sjöström nyligen kommit ut med boken ”Hög på livet: Den moderna forskningen om psykadelika”.

Behandling med varken psilocybin, LSD, DMT, eller de syntetiskt producerade substanserna MDMA och ketamin är inte godkänd i USA eller Europa och länge avstod forskningsvärlden att befatta sig med substanser som finns i bark, svamp och grodor runt om i världen.

Men på senare tid har ett skifte skett, en lång rad forskare har studerat psykedeliska substansers potential inom terapeutisk och psykologisk behandling.

Studier visar på lovande resultat för patienter med depression, PTSD och ätstörningar efter bara 1–3 psykedeliska trippar. I USA kan MDMA komma att godkännas i behandling redan i år.

LÄS OCKSÅ >>> Ny riktning i narkotikapolitiken: ”Man sätter liv och hälsa i förgrunden”

Men vad avgör då resultatet av en patients tripp? Enligt Petri Kajonius har forskare tyckt sig kunna se att förberedelsen innan har stor betydelse.

– Den verkar göra all skillnad i världen för ett positivt utfall. Att ta det medvetet, på en trygg plats tillsammans med en erfaren person som du litar på och med en tydlig intention. Men det är oklart hur mycket det tillför om det är en terapeut eller en annan kunnig person, eller om det sker i ett laboratorium eller annan miljö, säger han.

Så den positiva effekten förstärks inte av terapi?

– Nej, det vill jag inte hävda att vi vet så mycket om ännu, eller har tydlig evidens för. Johns Hopkins University och Imperial College i USA verkar ha hittat en metod för hur detta kan genomföras utan att i stor sett en enda person får en negativ effekt som påverkar längre än 48 timmar.

– De har inte kopplat någon särskild psykologisk eller terapeutisk inriktning till behandlingen och de har gått så långt att de skalat ner den terapeutiska delen. I stället har de en eller två kunniga personer närvarande under trippen.

Petri Kajonius försiktighet kring terapins betydelse under och efter en psykedelisk upplevelse, går på tvärs med vad andra hävdar. Det menar han kan bero på att stora ekonomiska och personliga intressen spelar in.

– Vi vet att det ligger i många psykologers och terapeuters intresse att knyta detta till deras profession eller terapeutiska inriktning. Vi på Lunds universitet är inget undantag. Vi håller Sveriges första kurs om psykedelisk behandling och hävdar att vi har det coolaste och nyaste i terapiväg.

– Det handlar om ekonomiska intressen. 50 nya börsnoterade företag bara väntar på att detta ska släppas fritt så vi behöver mer forskning.

Enligt Socialstyrelsens statistik har omkring 280 patienter vårdats för psykiska störningar eller beteendestörningar orsakade av hallucinogener per år de senaste tio åren. I statistiken framgår det inte om vårdbehovet beror på akuta upplevelser under trippen, eller om bieffekter långt senare. Omkring 50 av dessa diagnostiseras vid beroendecentrum i Stockholm varje år.

– Jag har fortfarande inte träffat någon som har ett klassiskt beroende av hallucinogena substanser. Däremot möter vi ibland patienter på vår akutmottagning som har en obehaglig snedtripp, säger Joar Guterstam överläkare och forskare på Beroendecentrum Stockholm.

Joar Gutestam möter också patienter som har långvariga bekymmer efter en obehaglig psykedelisk upplevelse. Det kan vara perceptionsstörningar, som flashbacks eller konstiga visuella fenomen, HPPD (Hallucinogen Persisting Perception Disorder), som återkommer långt efter själva substansanvändningen.

– Det kan vara ganska ångestladdat för en del, medan andra mer ser det som irriterande synstörningar.

Joar Gutestam tror att vi inom några år bör kunna avgöra bättre vilken plats psykadelika eventuellt bör ha i framtidens psykiatri. För trots entusiasm i forskarleden finns farhågor.

– Riskerar vissa patienter att drabbas av negativa effekter, som ibland kan kvarstå under lång tid? Och frågan är hur det skulle fungera om dessa substanser inte längre är begränsade till specialiserade forskningscentra, utan får ges av vilken vårdgivare som helst. Kan det då komma in oseriösa aktörer och vilka risker finns det då för sköra patienter?

Det finns onekligen olika åsikter om ifall det är dags för psykadelisk behandling att omsättas i klinisk praktik eller ej.

– Jag tillhör dem som inte tycker att det finns tillräckligt många och välkontrollerade studier, och det finns därför fortfarande osäkerhet kring både risker och nytta; säger Joar Gutestam och fortsätter:

– Något som bidragit till min och andras skepsis är också att en del tongivande förespråkare för psykadelika länge har varit extremt entusiastiska, trots att det vetenskapliga underlaget varit tunt.

– Inte sällan har de själva använt de här substanserna och tycker att det hjälpt dem i deras liv, något som dock inte behöver betyda att de har lika positiva effekter för patienter med olika typer av psykiatriska problem.