Prisade norska krisesentret: ”Kunskap om våld i nära relation saknas”

Verksamheten har prisats och verksamhetschef Wanja J Saether reser världen runt för att berätta om hur de arbetar. Men även här, i det hon kallar världens tryggaste land, tvingas barn till umgänge med föräldrar trots att det har förekommit våld. En förälder som har tagit sin tillflykt till ett skyddat boende kan alltså tvingas lämna sina barn till umgänge med den förälder som är orsaken till att de måste gömma sig. Hon berättar om mammor på boendet som har varit så rädda att de har kräkts när det har varit dags att lämna barnen.

– Helst vill vi bara säga till dem att skydda sina barn, men det är inte så lätt om det är bestämt att det ska vara umgänge.

Trots att myndigheternas intentioner är att inte tvinga barn till umgänge med en våldsam förälder görs det ”hela tiden”, berättar Wanja J Saether. Och det sker framför allt med de minsta barnen.

– Det är vanligast bland de små barnen. De som är under fem år, de skickar vi ensamma till en våldsutövare. Det är ett stort, stort problem.

Både Norge och Sverige har undertecknat Istanbulkonventionen där artikel 31 konstaterar att barn inte ska tvingas till umgänge om det finns risk för våld. Trots det visar forskning i Norge att det sker i tre fall av tio, enligt Wanja J Saether.

– Många tror att det finns möjligheter för oss, eller för socialtjänsten och polisen att stoppa umgänge med en våldsam förälder. Men den enda som kan stoppa umgänge är domstolen, säger hon.

– Och i ärlighetens namn är det där de har minst kompetens om våld i nära relation, så det sker i princip aldrig.

I över 30 år har hon jobbat på krisesentret som är beläget i Bodö och har ett upptagningsområde som omfattar tolv kommuner i och kring området Salten i norra Norge. De har skrivit böcker, producerat filmer, informationsmaterial och har spridit kunskap om våld i nära relation och om hur barn utsätts.

Bristen på kompetens är ett stort problem, tycker Wanja J Saether. Även inom socialtjänsten i Norge, åtminstone i det som kallas barnevaernet, den myndighet som arbetar med individ- och familjeomsorg. Misstro mot dem finns, inte bara ute i samhället där LVU-kampanjen även här har satt sina spår, utan periodvis även på krisesentret.

– Det har inträffat händelser där de har gjort allvarliga fel. Vi tycker också att de har agerat konstigt.

Hon berättar om exempel när boendet har gjort orosanmälningar om familjevåld, men där socialtjänsten i stället döper om ärendet till tvist mellan föräldrarna. Och andra exempel där en förälder på det skyddade boendet kallas till möte med socialtjänsten tillsammans med den andra, våldsutövande föräldern, med informationen om att de måste samarbeta om barnet.

– Vi upplever att barnavaernet är för dåliga på våld i nära relation och för dåliga på misshandel av barn. Vi upplever att kompetensen är för låg.

Boendet har tio rum, de flesta avsedda för kvinnor. Men avskilt, med egen ingång och utan möjlighet att gå emellan, finns också två rum avsedda för utsatta män. Den lag som snart ska träda i kraft i Norge slår fast att män och kvinnor inte ska bo tillsammans på skyddade boenden.

– Det tycker vi är bra. Män som arbetar här är utbildade att agera på ett sätt som är tryggt för kvinnorna, det kan vi inte kräva av våldsutsatta män, säger Wanja J Saether.

Däremot upplever hon inte några problem med att män arbetar på kvinnoavdelningen och vice versa.

Lokalerna är nybyggda sedan ett drygt år tillbaka och varje dörr in till rummen har sitt eget djur i sin speciella färg. ”För att barnen ska hitta.”

Wanja J Saether följer själv några barn särskilt noga, inte minst när det handlar om högriskfall där så få som möjligt bör vara inblandade. Men hon träffar också alla barn som bor på centret. Hon har möten med dem och för protokoll.

– Det är en del av barnkonventionen. Alla barn har rätt att bli hörda. De får komma med klagomål och idéer till mig. Senast hade de synpunkter på 13-årsgränsen på ungdomsrummet. En sommar tyckte de att de fick för lite glass. Det ledde till att vi bestämde att alla skulle få glass när solen sken. Sedan fick vi en sommar där solen sken nästan varje dag…

Runt byggnaden finns övervakningskameror, ”panikknappar” och en särskild anställd har koll på säkerheten. För många barn är det här den enda platsen de kan vara trygga på.

– Så snart de går ut genom den dörren utgör de fritt vilt för våldsutövande fäder och mödrar, rättsapparaten och socialtjänsten. Men här kan de vara trygga. Förutom när vi måste skicka dem till umgänge.

I Danmark, berättar hon, förekommer inget umgänge alls för dem som bor på skyddat boende. Något hon tycker vore bra, åtminstone i den akuta fasen. Men det är komplicerat, medger hon.

– Det finns större barn som kan ha behov av att träffa den andra föräldern. Så det måste finnas utrymme för individuella bedömningar. Men i den första, akuta fasen ska ingen tvingas ta ställning till om de vill ha umgänge med den förälder som har varit våldsam.

Det kan leda till att en del föräldrar felaktigt hindras från att träffa sina barn under en period.

– Men just under den här tiden när man tar reda på vad som faktiskt är bäst, då får far tåla att vänta, för det är barnets bästa som gäller.

Oftast är det ”far” det handlar om. Cirka 90 procent av de som söker skydd på boendet är kvinnor. Av de män som kommer har 40 procent upplevt våld från en annan man.

Det finns många sorgliga berättelser, konstaterar hon, men berättar också om sms hon fått där barn tackar henne för att hon har räddat deras liv.

Ett av alla barn hon har träffat kom med en liten väska som han höll hårt i handen. Inte ens när barnet hade somnat lyckades hon ta väskan ur hans hand, så hårt höll han i den. Dagen efter frågade hon vad den innehöll och fyraåringen öppnade och visade en ficklampa, en mobiltelefon, några kex och en slangbella.

– Det var inte leksaker, det var en beredskapsplan. Det är väldigt illustrativt att en fyraåring går omkring med det i väskan. Inte ens i världens tryggaste land lyckas vi skydda barnen.