Ett år sedan Lex Tintin: Vad har egentligen hänt?

Pappan dömdes senare för kvinnofridsbrott, och för barnfridsbrott eftersom Sofia bevittnade händelsen. Till sin mamma har Sofia sagt att hon inte vill träffa sin pappa, men att hon inte vågar säga det till honom eftersom hon tror att han kan bli arg.

Socialnämnden bedömde att det skulle innebära en risk för Sofia om hon tvingades till umgänge med pappan, trots det dömde tingsrätten att Sofia ska ha umgänge med sin pappa var fjärde lördag.

Några dagar senare, i en annan del av landet, dömde tingsrätten att Oskar, tio år, ska ha umgänge med sin pappa varannan helg. Pappan är tidigare dömd för barnfridsbrott mot Oskar, ofredande mot hans mamma och för misshandel efter att ha tagit strypgrepp på hans äldre syster.

Sofia och Oskar heter egentligen något annat, men domarna är några exempel där tingsrätter dömer till umgänge med en förälder, trots att det finns en våldshistorik. Så var det även för Constantin, ”Tintin”, åtta år som mördades av sin pappa.

Efter mordet lovade politikerna ändring i lagen för att det inte ska hända igen, vilket resulterade i en ändring i föräldrabalken, Tryggare hem för barn. Men trots ändringen trädde i kraft vid årsskiftet förekommer det alltså fortfarande att barn tvingas till umgänge med en förälder som har utsatt dem för våld.

– Jag förvånas över att jag inte ser ett större skifte i attityder från domstolarnas håll, säger Sanne Andersson, jurist och talesperson i barnrättsfrågor vid juristbyrån Familjens jurist.

I en genomgång som Socionomen har gjort av domar i vårdnadstvister under en månads tid hittades ett tiotal fall där domstolarna dömt till umgänge trots att det förekommit uppgifter om våld, hot eller oro för att det fanns risk att barnet skulle föras bort.

Sanne Andersson känner igen problematiken från de fall hon har drivit.

– I flera fall brister riskbedömningen, trots att det finns en konstaterad våldshistorik, till exempel en misshandelsdom eller dom om barnfridsbrott. Det förvånar mig att man inte i högre utsträckning tar hänsyn till det trauma barnet lever med.

Saknas kunskap om psykiskt våld

I flera domar som Socionomen har tagit del av önskar den ena föräldern inget umgänge alls med den andra föräldern, bland annat på grund av tidigare våld eller hot om våld. Men under tvistens gång har ändå föräldrarna kommit överens om visst umgänge och domstolen konstaterar då att det är till barnets bästa att följa föräldrarnas överenskommelse. Även detta är något som Sanne Andersson känner igen.

– Det är ett stort fokus på att föräldrarna ska nå en gemensam lösning och det finns en stark påtryckning på föräldrarna att komma överens, oavsett hur omständigheterna ser ut. Det kanske inte alltid är till barnets bästa. I de flesta fall är det bra, men har det förekommit våld eller andra orosmoment är det ofta olämpligt.

Hon har själv sett hur personer som uppger att de är utsatta för våld inte blir tagna på allvar i domstolen. Samt att domstolen många gånger fokuserar på det våld som förekommit under en relation och sedan konstaterar att risken för fortsatt våld inte är överhängande.

– Det menar jag är en kunskapslucka. Det saknas kunskap om hur eftervåld och psykiskt våld fungerar och om hur barn uppfattar våld i hemmet, både om de utsätts för det och om de bevittnar det.

Tanja Hillberg, sakkunnig i barnfridsfrågor på Unizon, riksförbundet för 140 kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer, pekar på samma problematik. Hon har noterat ett fokus på risken att barnen ska utsättas för nytt våld. Samtidigt som den risken ska väga tungt menar hon att upplevelsen för barnet är minst lika viktig att ta hänsyn till.

– Man måste ha förståelse för hur det påverkar barnet. Föreställ dig att du varannan helg måste träffa den du är rädd för – hur skulle du må?

På Unizon tycker de att lagändringen är ett viktigt steg på vägen men ser inte att den har fått fullt genomslag i praktiken. Tanja Hillberg efterlyser en gemensam metod för att göra riskbedömningar då både familjerätter och domstolar behöver ökad kompetens.

– Det är något vi skulle vilja se på ett nationellt plan för att det inte ska bli godtyckligt. Just nu har familjerätterna inte en strukturerad metod för att göra riskbedömningar.

Även Sanne Andersson på Familjens jurist efterlyser ökad kompetens hos såväl domare som nämndemän, ombud och familjerättssekreterare.

– Jag ser tyvärr ofta brister i utredningar. Nivån och kvaliteten skiljer sig mycket från kommun till kommun och från domstol till domstol.

Många gånger står ord mot ord i rätten och då väger socialtjänstens underlag och utredningar tungt.

– Utredningarna behöver ha väldigt bra riskbedömningar. En del är jättebra, men det finns också stora brister. Det behövs ett kunskapslyft i alla led.

Föräldrarna förväntas samarbeta

Hur påverkas då socialtjänstens utredningar av en pågående vårdnadstvist? Enligt Gabriella Alner Knutsson, doktorand vid Örebro universitet, minskar socialtjänstens fokus på själva våldet när det samtidigt pågår en vårdnadstvist.

– Det kan komma tankar om att föräldrar använder uppgifter om våld för att vinna tvisten vilket bland annat gör att man upplever situationen som mer svårbedömd, berättar Gabriella Alner Knutsson.

I sin forskning har hon studerat utredningar och intervjuat utredande socialsekreterare. Hon har sett att vårdnadstvisten och själva konflikten mellan föräldrarna får stor plats i barnavårdens ärenden. Liksom Sanne Andersson och Tanja Hillberg ser Gabriella Alner Knutsson att det läggs stor vikt vid att föräldrarna ska samarbeta, men hon ifrågasätter om samarbete alltid är att föredra om det har förekommit våld. Genom att fokusera på konflikten läggs lika stort ansvar på båda föräldrarna att komma vidare och komma överens, förklarar hon.

– Om det pågår en konflikt och ett barn har varit utsatt för våld kan det vara olämpligt för den icke-våldsutövande föräldern att inte validera barnets upplevelse av våld, utan i stället bara prata väl om den andra. Det bästa är inte alltid att samarbeta och kommunicera.

I stället bör man prata om våld som våld och konflikt som konflikt, konstaterar hon.

– Om vi har en förälder som är våldsutsatt och har gjort vad den har kunnat för att skydda barnet och begär ensam vårdnad, då kanske man inte ska prata om föräldern som att hon inte kan samarbeta.

På Unizon tror Tajna Hillberg att en så kallad meddelandeplikt, där domaren förklarar domslutet för barnet och gör det begripligt, skulle göra skillnad. Hon menar att både familjerätter och domstolar behöver ökad förståelse för barnets perspektiv.

– Om ett barn är rädd för en förälder som har utövat våld ska det inte vara umgänge. Det är skadligt. Ur barnets perspektiv blir man som yrkesverksam en förlängd arm av förövaren om man låter tvångsumgänge fortgå. Det får barn att tappa tilliten till vuxenvärlden och vi får barn som tystnar.

I domen om Sofias umgänge med sin pappa var domaren oenig, men nämndemännen dömde alltså till umgänge. Rätten befarade att Sofias mamma skulle ha svårt att tillgodose Sofias behov och eventuella önskemål om att träffa sin pappa, om umgänge inte reglerades av tingsrätten.

För Oskar konstaterade tingsrätten att: ”det är den framtida risken som är avgörande för tingsrättens bedömning av vad som är bäst för barnet”. Trots domar mot pappan och mammans rädsla för att han ska utsätta henne och Oskar för våld och andra kränkningar, kom rätten fram till att umgänge ska ske trots ”konkreta omständigheter som talar för att det finns en i viss mån förhöjd risk…”