Öppenhet och kritik ­ledstjärnor i Karolinas terapi: ”Okej att välja bort mig”

Efter 16 år i branschen kan hon se tillbaka på ett nu och då, men inte för att hon på något sätt är ”färdig”. Egenterapi, handledning och fortbildning är viktigt.

– Men jag tänker också på att hålla mig vid liv. På så sätt att jag ägnar mig åt sådant som ger mig inspiration, påfyllning och glädje. I mitt fall sjunger jag mycket, tycker om att vara i naturen, träffa vänner och gå på utställningar. Det som fyller på gör att jag också håller mig själv levande och vill förstå, säger Karolina Isberg.

Levande kände hon sig inte minst i Singapore där hon under några år arbetade på en samtalsmottagning. En erfarenhet som gav henne tillit till att hon som yrkesperson klarade av att arbeta i olika kontexter och kulturer. När Socionomen talar med henne är huvudfokus hennes tankar kring metakommunikation med patienter, något som i Singapore kom att påverkas av hennes mer begränsade ordförråd. Inledningsvis trodde hon att det skulle vara känsligt för patienter men det visade sig vara raka motsatsen.

– Jag behövde inte ha samma engelska ordförråd som patienterna. Jag tror att jag tidigare gömt mig bakom fina ord och välformulerad svenska. Nu blev det mer hands on med ett kortare och trubbigare språk. Det gav positiva effekter på kontakten, jag blev nog mer närvarande och emotionellt tillgänglig i deras berättelser.

Vilken är risken med ett komplicerat språk?

– Fokus hamnar på mina formuleringar och det är inte det centrala i relationen, samtalet eller processen. Jag tror också att en del patienter kan känna att språket är främmande för dem. Det kan skapa en distans eller till och med skapa en maktobalans. Krångliga formuleringar kan också bottna i en rädsla hos terapeuten att säga det som den faktiskt tänker för att sedan se vart det tar vägen.

LÄS OCKSÅ >>> Så är en bra terapeut – och så är en dålig: ”Kan handla om en mängd orsaker”

I allt väsentligt är det talade språket en del av relationen mellan terapeut och patient, att öppet samtala om det som sker i terapin, att metakommunicera, har alltid varit en viktig del i Karolinas arbete.

– Tidigt i min karriär var jag mer rädd för kritiken. Men det som hänt nu är att jag tänker på det som en nyfikenhet inför hur vi kan ha missförstått varandra, eller vad jag rent av missat, säger Karolina och fortsätter:

– Samtidigt är jag mindre rädd att bli bortvald som terapeut. Jag tänker inte att alla terapeuter är bra för alla patienter. Jag är inte rätt terapeut för alla som söker hos mig. Om jag bara kan hantera den förutsättningen så skapas en mindre känsla av otillräcklighet och mindre skam. Då kan jag också förmedla till mina patienter att det är okej att välja bort mig.

Blir det färre avbrott?

– Ja, jag uppfattar att det är färre avbrott. Det är verkligen min upplevelse. Redan vid första bedömningssamtalet i en terapirelation frågar jag hur det upplevdes att prata med mig. Det är en slags ingång till att vi får prata om hur relationen och mötet är, säger Karolina och fortsätter:

– Om jag uppfattar att jag inte kommer till min rätt med en viss person, så bör jag ställa frågan om terapin är bekväm för patienten.

Men ibland fungerar metakommunikationen sämre, även om just ordet ”sämre” är vanskligt eftersom hack i kommunikationen kan vara direkt produktivt.

– Ett exempel skulle kunna vara en patient som vill prata om en konflikt den har i en relation. Om jag då i stället för att prata om konflikten blir för snabb med att rikta fokus mot patientens generella relationsmönster kan det några samtal senare visa sig att patienten inte varit redo för det och snarare upplevt sig sårad eller övergiven. Att då prata om en sådan situation och reda ut den tillsammans kan ofta bli ganska bra.

– När vi reder ut vår situation kan det leda till att patienten får en erfarenhet av att prata om jobbiga saker som kan användas i andra relationer. Det kan också visa sig vara en del av ett mönster patienten har om hen upprepat hamnar i liknande situationer.

Vad händer med metakommunikationen om patienter ljuger?

– Min utgångspunkt är att det inte går att vara helt sanningsenlig då människor fluktuerar i sina känslor och tankar. Jag tänker inte på det som lögn och sanning, vi gör ofta det bästa vi kan utifrån den situation som uppstår. Det jag kan göra är att försöka göra mitt bästa för att uppmärksamma när saker sker. Och initialt förmedla att ibland blir det missförstånd, att det är okej att ta upp de här sakerna i vår relation.

LÄS OCKSÅ >>> Terapeuterna svarar: Så utvecklas vi i vår yrkesroll