”När vinden vänder kommer en storm – en positiv sådan”

Tiden är kommen, men tiden är spilld

Jag har förlorat vinnarinstinkt

Lärde mig tidigt att aldrig ta skit

Men ingen förstod, jag var bara en kid

Inte så långt härifrån begick hans pappa Francisco Severino ett uppmärksammat dubbelmord på 90-talet. Han fick livstid, och Tabarés mamma 14 år för medhjälp.

Då var Tabaré tre år.

– Folk frågar mig: Hur har du klarat dig? Jag vet inte om jag klarat mig, men…

Han blir avbruten av en person som äger restaurangen, som ropar åt honom.

– Taba, vill du ha kyckling?!

Han lägger handen över bröstet.

– Bror, jag svär, den här gången är jag skitmätt.

I femton år flyttade Tabaré mellan olika familjehem. Han talar om perioden i termer av en ”livstid”, motsvarande den som hans pappa fick.

Exakt vad som hände den tiden har han gått till botten med först under de senaste åren, under inspelningen av den dokumentärfilmen Mördarens son. I första scenen ser vi Tabaré komma ut ur fängelset, och snart förstår vi att någonting förändrats i honom: Han är mogen att försöka förstå.

– Jag hade glömt mycket från uppväxten, men vissa saker mindes jag. De här fysiska sakerna, att jag fick stryk och att kylskåpet var låst.

Under hans efterforskningar visar sig alla hans journaler från socialtjänsten vara mystiskt försvunna, men hans systers finns kvar, och eftersom de bodde ihop förekommer han ofta i dem. Där framkommer att det gjordes sammanlagt 15–20 orosanmälningar för de två syskonen.

– Jag minns inte att vi fick någon hjälp direkt. Det enda socialen gjorde var att komma hem till oss ibland för möten. De satt som vi sitter nu: ”Hur mår du?” ”Det är bra.” Någon gång gick socialsekreteraren in med oss ensamma i ett rum, men då hade vi redan fått instruktioner av fosterföräldrarna om vad vi skulle säga.

När han var tio–elva började han rymma hemifrån. Om det regnade höll han till under en skateramp. Han sov i trappor.

– Fostermamman var full, så jag tror inte ens hon märkte att jag var borta. Ofta när jag kom hem igen var dörren låst. Jag bankade, men hon sov.

I filmen ser vi Tabaré söka sig mot smärtpunkterna i det förflutna, besöka platser, personer – utan att riktigt nå bottnen. I en nyckelscen säger hans pappa Francisco profetiskt att det nog finns mer kvar, och att hans son behöver möta det för att kunna läka.

En tid senare gör han just det.

– När jag såg bilden på farbror Sven… det väckte något i mig.

”Farbror Sven” var en man som ett par av fosterföräldrarna brukade ”lånade ut” barnen till, och som bjöd dem på sprit. När Tabaré till sist vågade konfrontera de minnena gick han in en djup kris, berättar han. Han dövade hat och skamkänslor med tunga droger, och sov i dagar i sträck.

Som värst var det under 2024 och i början av 2025, då han överdoserade och var nära att dö.

– Jag drömde samma dröm om och om igen. Det var en specifik händelse, med farbror Sven. I drömmen var jag vuxen och såg mig själv som barn, från sidan. När jag vaknade kunde jag inte andas.

Nej, det kanske inte är så konstigt att folk frågar Tabaré hur han klarat sig. Så vad är svaret?

Ända sedan han var barn har han burit på en märklig övertygelse om att han en dag ska bryta med sitt sociala arv, säger han.

– Jag har alltid vetat att jag ska göra något stort. När jag var hos de här fosterföräldrarna sade min pappa alltid till mig: ”Kom ihåg att det där är inte ditt hem – du bara sover där.”

Ett par timmar efter vårt samtal väntar Tabaré på Malmö centralstation. Han har sin pappa bredvid sig och är nyklippt under mössan – men inte uppklädd.

– Det är första gången jag kommer till en visning i mjukisbyxor. Jag har varit finklädd varje gång, men i dag ska jag komma som mig själv, fattar du?

Filmen ska visas på Kino i Lund. Staden där Tabaré bodde sina första år i livet. Det var också där han blev omhändertagen av socialtjänsten. Resan dit är ett slags resa tillbaka i tiden.

Det är det också för hans pappa. Francisco ser ut som en åldrad Robert De Niro och lägger en stor hand på min axel när jag inser att jag glömt att fixa biobiljett: Han har extra.

– Filmen är som terapi för mig. Den hjälper mig att se igen, att se familjehistorien, allt som hände, igen. Att minnas mina handlingar.

Det här blir femte gången och det är alltid en sorglig upplevelse, säger han.

– Ibland blir jag arg. En gång kände jag rent hat.

Tabaré och Francisco har numera en nära kontakt. De skrattar mycket ihop, och samtalet mellan dem löper sömlöst från uruguaysk grillkultur till relationer. När Tabaré berättar om en snygg tjej som sade till honom igår att han var ”emotionellt intelligent”, skrattar han själv bort det. Inte Francisco:

– Hon hade rätt!

Relationen har dock inte alltid sett ut så här. Tabaré minns hur han och hans syster som barn besökte Francisco på Kumla, och hur han till sist frågade sin pappa varför han egentligen satt inlåst.

– Innan han hann svara avbröt jag honom: ”För att du är dum i huvudet.”

Francisco avslutade då besöket och bad vakten att trycka på larmet. ”Men ingen är ju hotad”, sade vakten. ”Jo”, svarade Francisco, ”du är”, och försatte sig på det sättet i självisolering. Den pågick under 18 månader, och det var då Fransisco bestämde sig för att till sist göra upp med sig själv.

Vi promenerar från tågstationen i Lund, och passerar Domkyrkan, byggd i romansk stil. Den sträcker sina två silvergrå sandstenstorn som pekfingrar mot himlen, och Francisco stannar till i beundran. Har jag varit inne i den någon gång? Den är otroligt vacker, säger han.

Francisco är numera terapeut, men under fängelsetiden var han nära att välja en katolsk bana.

– För att bli diakon behöver du få kyrkans välsignelse. Jag fick den inte på grund av mitt brott. Då lämnade jag.

Bio Kino ligger precis i närheten och när filmen börjar är salongen i stort sett fullsatt. Ännu ett stål- och reningsbad väntar huvudpersonerna.

Tabaré gråter vid vissa scener, och lämnar biosalen en handfull gånger. Ibland tar han och Francisco varandra i hand. Även publiken är tagen, och tycks efteråt inte veta var de ska göra av känslorna. Någon vill tvinga regeringen att se filmen. En annan reser sig upp och gormar om socialtjänsten och det faktum att Tabarés journaler är försvunna.

– Det är ett brott!

Regissören Jesper Klemedsson Sotomayor, som delar scenen med Tabaré och Francisco, tar mikrofonen för att bredda perspektivet.

– Det är för jävligt att akten är borta, men det stora problemet här är samhällsstrukturerna. Filmen hymlar inte med vad du har gjort, Francisco. Du hymlar inte med det själv. Men i glappet mellan vad du gjorde och vad som hände Tabaré – där skulle vi, samhället, ha tagit ansvar. Och det gjorde vi inte.

Någon i publiken frågar Tabaré om fosterföräldrarna har fått några konsekvenser. Är de ens vid liv? Det är de.

Moderatorn vill veta om Tabaré känner att han har fått de svar han vill ha nu, och ett avslut.

– Ska jag svara helt ärlig? Nej. Jag har inte det. Jag har kommit en god väg i min läkandeprocess, och det är jag väldigt tacksam för.

Men hans ”struggle” kommer inte att vara över förrän han får konfrontera fosterföräldrarna, säger han.

– Respectfully. Utan att vara arg, utan att vara aggressiv, utan att hota, så som vi pratar nu: i en lugn, skön ton, kanske i en park, kanske i Pildammsparken, jag vet inte, med ett glas vatten och en ostfralla. Ska jag vara ärlig skiter jag i vad de svarar, så länge jag får ett svar. Först då kommer jag äntligen att kunna gå vidare.

I baren efteråt samlas Tabaré, Francisco, regissören och några andra. En fråga svävar mellan raderna och kommer till sist upp till ytan. Det är Francisco som ger röst åt den.

– Vad är syftet?

De vill alla att filmen ska få en större påverkan, i ett samhällsklimat där barnperspektivet gett vika för en allt mer repressiv hållning. Kanske visa den för socionomstudenter? Längre än så kommer de inte ikväll.

Och Tabaré? I filmen talar Francisco om det sociala arvet, om hur sönerna i släkten alltid upprepar sina fäders misstag. Nu konstaterar han att Tabaré är på väg att bli den som till sist lyckas bryta den eviga upprepningens förbannelse.

Men vägen är svår. Franciscos eget arbete med sig själv är livslångt.

– Jag har ingen spåkula, jag vet inte vad som ska hända. Jag vet bara att Tabaré varje dag gör vad han kan.

Tabaré själv är full av liv och planer. Visst, somliga dagar vill han fortfarande bara dö, säger han, men nu har han verktygen att hantera de känslorna. Han tänker ta den ena myrstacken till den andra, som han formulerar det, och bege sig ut till skolor, fängelser, socionomutbildningar och socialtjänsten.

Utöver det vill han ägna sig åt musiken, och spela teater.

– När vinden vänder – och det gör den, det lovar jag dig – kommer det att komma en storm. Det känns faktiskt som jag redan är mitt i den stormen nu, en positiv storm.

Efter ett tag bryter han upp för att åka till studion i Halmstad. Tabaré planerar att släppa en skiva snart. Kanske kommer LVU-låten att finnas med där.

Och alla bara snackade, visste ej något

Om vad jag gick igenom, de såg mig bara le

När jag var barn, ingen kunde mitt namn

Jag ska påminna er: Mitt namn är Tabaré