Många föräldrar tackar nej till stöd – både för sig själva och sina barn

I den färska studien Barnets resa i socialtjänsten (2023) har hon tillsammans med Camilla Pettersson analyserat 264 barns väg genom socialtjänsten, barn från 12 slumpmässigt utvalda kommuner i Örebro.

Det är den första svenska studien som visar i vilken omfattning föräldrar säger nej till insatser för sig och sina barn. Studien redovisar också hur många av barnen som återigen blivit aktuella för socialtjänsten inom loppet av tre-fyra år.

Maria Heimer säger att studien också visar hur föräldrars nej påverkar socialtjänstens hela bedömningsprocess.

– Dels ser vi att socialtjänsten tar så mycket hänsyn till föräldrarnas nej att de nästan inte tycker det är lönt att utreda, dels att de inte ser en poäng i att träffa barnen i någon större utsträckning för att få barnets syn på vad som är problemet och eventuellt behov av stöd, säger Maria Heimer.

En förklaring till att handläggare inte pratar med barnen om vilken hjälp han eller hon skulle behöva, är deras rädsla för att inge barnet förhoppningar.

– Förhoppningar som de sedan inte kommer kunna infria för att föräldrarna ändå kommer att säga nej.

Bakgrunden till studien är en tidigare rapport av Maria Heimer, Elisabet Näsman och Joakim Palme Rättighetsbärare eller problembärare? från 2017. I den väcktes många frågor kring barns möjlighet att vara delaktiga och utöva inflytande i socialtjänstens bedömningsprocess. Den nya studien visar att den möjligheten är liten.

– I en fjärdedel av utredningarna har det inte skett något samtal alls med barnen, varken enskilt eller med föräldrarna närvarande, konstaterar Maria Heimer.

Och i de fall där barn får samtal med socialtjänsten så har föräldrarna suttit med vid majoriteten av samtalen (58 procent), trots att rapportförfattarna konstaterar: ”Att barn erbjuds enskilda samtal med socialtjänsten är viktigt för att de ska kunna berätta om sin situation, särskilt i de fall problemen rör våld i hemmet eller andra problem kopplade till hemförhållandena.”

– Det är lite av en gåta att det är så få som får enskilt samtal, säger Maria Heimer.

Hon tillägger att när de gick igenom resultaten från rapporten med socialtjänsten, så tyckte inte handläggarna att siffrorna stämde överens med den känsla de hade av hur många samtal som genomfördes. De upplevde att det var fler.

Förklaringen ligger kanske i att det finns många undantag då socialtjänsten väljer att inte ha ett samtal med barnet, enskilt eller med föräldrar närvarande, exempelvis om barnet nyligen har utretts eller om barnet inte vill komma.

– Men jag tycker ändå att det är lite obegripligt, konstaterar Maria Heimer.

Rapporten visar att det bara är i en knapp tredjedel av fallen som barnen har fått berätta om sin situation och ge sin syn på vad problemet är. Men i underlaget som rapporten bygger på, finns också goda exempel på hur handläggare gått emot föräldrars problembeskrivning – exempelvis när föräldrarna gett barnet en diagnos – och istället lyssnat till barnets berättelse och varit öppna för problem som framkommit i den.

Heimer och Pettersson har under arbetets gång haft tillgång till socialtjänstens dokumentation och beslutsunderlag och de beskriver hela kedjan i social barnavård från aktualisering, utredning med beslut och fram till eventuell insats. Sedan följer de barnen i tre-fyra år efter att den första utredningen avslutats.

– Den här rapporten är skriven för socionomerna inom socialtjänsten. Det vi har försökt göra är att komma fram med praktiska rekommendationer. Peka på informationsglappen i kedjan, vilka som är kritiska och visa vad som behöver göras vid de här kritiska punkterna.

Ett sådant informationsglapp uppstår exempelvis i övergången mellan utredning och öppenvård, när uppgifter om barnets situation inte förs vidare till öppenvården. En lösning som föreslås är att i utredningsfasen göra enskilda samtal med barn till praxis (något man redan genomfört i Kumla) och se till att viktiga uppgifter från barnet alltid dokumenteras och förs vidare till öppenvården och blir en del av vad som arbetas med under insats. Ett annat glapp handlar om att det är svårt för handläggare att i sitt dagliga arbete söka reda på information om hur en insats har gått och en rekommendation är att alltid – i en slutanteckning – sammanfatta utfallet av en insats.

– Följer man våra rekommendationer här så tror jag att det skulle resultera i bättre utredningar och att rätt information skulle föras vidare till öppenvården så att de i en större utsträckning kan jobba med rätt saker, säger Maria Heimer.

Den vanligaste insatsen i rapportmaterialet var föräldrastöd/familjebehandling. Men med tanke på att allvarlig oro med uppgifter om våld mot barn inledningsvis rapporterades i 38 procent av alla fall, så är Heimer tveksam till om föräldrastöd/familjebehandling är en tillräcklig insats i så många fall. Hon poängterar att allt handlar om barnens berättelser. De måste gå som en röd tråd genom hela processen, från utredning till insats.

– En förutsättning för att kunna jobba med rätt insatser är att man har enskilda samtal med barnen och vågar prata med dem om vad som är problemet, vad deras oro rör och vad de behöver för stöd, säger Maria Heimer.

Endast 31 procent av barnen har varit delaktiga i problembeskrivningen enligt studien.

Maria Heimer tror inte att det räcker med mallar och policys i arbetet, utan det behövs konkreta verktyg. Och inom ramen för rapporten har Heimer och Pettersson arbetat tillsammans med kommunerna i vad de kallar för Verkstan för förbättringsarbete, med att ta fram just verktyg som kan stärka barns delaktighet.

De har också utformat ett verktyg för kommunal egengranskning. Ett verktyg som användes inom projektet och vars resultat redovisas i rapporten. Utifrån egengranskningen ansåg majoriteten av handläggarna att barnet inte kommit till tals i tillräckligt stor utsträckning i de utredningar som granskades. Andra reflektioner var att fler enskilda barnsamtal borde ha hållits, att analysen kunde stärkts genom att tydligare visa barnets behov och att samtal med barnet borde ha berört oron i anmälan.

En socialarbetare sade: ”Vi visste redan innan den första granskningen att vi hade utmaningar på området, men det var så bra att få det svart på vitt. Det skapade motivation att ta tag i det!”

Rapporten visar också att av de barn som fanns med i studien, så återaktualiserades två tredjedelar (genom ny orosanmälan, ny insats eller ny utredning) inom loppet av 3–4 år (den period studien varade).

– Jag tänker att det är bättre att man lägger in väldigt mycket krut när första utredningen inleds, så att det blir rätt från början. För man vet ju att det är stor sannolikhet för att barnet kommer komma tillbaka och då är det ju bra att göra allt rätt från början och sätta in rätt insats i stället för att göra halvdana utredningar och halvdana insatser.

Sen betonar Maria Heimer att bland de barn som kommer tillbaka finns det oftast en stor problematik från början, med många problemområden.

– Dels hos föräldrarna där det kanske förekommer både våld, missbruk och psykisk ohälsa, dels hos barnen i form av psykisk ohälsa, utåtagerande beteenden, hemmasittande… Så det är inte konstigt att barnen återaktualiseras, men kanske skulle färre återkomma om man satte in fler resurser från början.

Maria Heimer betonar att det har funnits en bild av att det utreds för mycket inom socialtjänsten. Tidigare studier har exempelvis lyft fram att en låg andel av orosanmälningarna till socialtjänsten rörde våld eller annan allvarlig problematik och att mindre än hälften av barnen som aktualiserades inom socialtjänsten blev beviljade insatser. Utifrån de har man dragit slutsatsen att för många barn utreds och att tröskeln för att aktualiseras inom socialtjänsten i Sverige är för låg.

– Men vi vår studie går emot den bilden, säger Maria Heimer.

Studien visar att i hälften av utredningarna bedömdes barnet och familjen vara i behov av insats från socialtjänsten, men trots det beviljades insats bara i 31 procent av samtliga ärenden. En siffra som troligtvis är i underkant eftersom handläggarna i 17 procent av fallen inte gjorde någon bedömning över huruvida det behövdes en insats eller ej.

Det här tydliggör föräldrarnas inflytande och att en stor anledning till att barn inte beviljas insatser är just att föräldrarna säger nej till insats.

– En av de förändringar som behövs för att förbättra för barnen är en lagändring för att försöka minska ner på föräldrars vetorätt när det gäller insatser. Och det behövs också skarpare förslag där insatser sätts in till föräldrar så att man kommer åt problem rörande hemförhållanden, säger Maria Heimer.

Hon berättar att hon ibland blivit frustrerad när hon suttit och läst dokumentationen som ligger till grund för rapporten, frustrerad övar att barnens berättelser och behov inte lyssnas till i högre utsträckning.

– Men samtidigt är det väldigt roligt och hoppfullt att prata med de som jobbar med det här och som vill förändra. Det inger ju hopp.

Och hon är övertygad om att bara man hittar rätt vägar framåt, så kommer det gå att förändra och förbättra socialtjänstens utredningar och insatser.