Kyrkan sista utvägen för Flora och Simone

– Vi bodde tillsammans men så en dag lämnade han mig och tog med sig allt. Jag hade ingenting kvar och fick sova tillsammans med min son i hans säng, säger Flora som egentligen heter något annat.

Hon kom till Sverige på 1980-talet på flykt undan förtryck i Chile. Sverige öppnade famnen och hon och hennes första man, pappan till hennes första barn, arbetade bland annat på fabriker.

– Det fanns inget krav på att lära sig svenska, det var bara att arbeta och bidra genom att betala skatt med en gång.

För 14 år sedan föddes hennes dotter, en förlossning som orsakade en förlossningsskada, vilken kom att begränsa hennes rörlighet.

– Jag fick stöd av rullator under en period, det gjorde att jag inte kunde arbeta. Men jag var inte den som skrek efter hjälp – även om socialtjänsten var hemma hos oss och såg hur vi hade det så fick jag inte stöd eftersom jag inte låg på tillräckligt hårt.

Åren har gått sedan dess och hennes dotter har diagnostiserats med anorexia. Flora känner att hon inte kan arbeta under längre perioder utan måste vara hemma för att ta hand om dottern som tidigare försökt ta sitt eget liv. Att få pengarna att gå ihop är svårt. Boendet i en tvårumslägenhet i en av Stockholms medelklasstadsdelar, innebär att hyran är hög liksom allt annat.

– Allting är dyrt, pendelkort för mig och mina två barn och mat. Det kostar pengar för min dotter att kunna göra sådant som andra barn kan. Även skolan kräver ibland betalt för att min dotter ska kunna delta i aktiviteter.

En dag fick hon ett tips av en landsman att hon kunde få stöd inom Svenska kyrkan. Idag, flera år senare, är hon tacksam för tipset och det stöd som hon får.

– De samtal som jag för med diakonen är oerhört betydelsefulla. Det betyder så mycket för mig. Men även att delta i föräldragrupper och samtalsgrupper, att känna att man inte är ensam. Kyrkan har även hjälpt mina barn, inte minst på somrarna när de kunnat åka med på läger. Men längden på lägren har blivit kortare, fler och fler får dela på platserna.

Flora menar att den stora invandringen ökat antalet behövande. Samtidigt ser hon hur många äldre inte får ekonomin att gå runt på sin pension. Faktum är att hon, trots utmaningar, ser sig som lyckligt lottad.

– Det finns så många som har det värre. Jag har tak över huvudet. Det är därför som jag själv börjat arbeta som volontär inom kyrkan. För om jag kan bidra när jag har tid och möjlighet så vill jag det. Servera mat eller något annat.

En som på pappret är mindre lyckligt lottad är Simone, en av alla de människor som serveras mat i kyrkans lokaler. Simone, som egentligen heter något annat, kom till Sverige tillsammans med sina tre barn från Perus huvudstad Lima för tre år sedan. Väl framme sökte hon asyl tre gånger, varje gång med ett avslag. Efter det sista försöket återstod två val, antingen lämna landet eller hålla sig gömd som en av tusentals papperslösa i Sverige.

– Min son var 11 år och utnyttjades av kriminella gäng i en av Limas förorter och tvingades sälja droger. Vi vände oss till polisen för att få hjälp, men insåg snart att polisen var mutad. Jag tog det svåra beslutet att fly, det fanns inget annat val, säger Simone.

Tanken var att ge barnen, de yngsta fem och sju år gamla, en möjlighet till ett bättre liv i Sverige, men så har inte blivit fallet.

– Vi bor i ett rum allihop och betalar 5 800 kronor i hyra. Jag arbetar när jag kan med att städa och plockar pantburkar. Min äldsta son mår dåligt av att de andra barnen har kläder och möjligheter som han inte har.

När Simone och barnen rör sig i samhället är de rädda att bli påkomna av polisen och utvisas ur landet. Många gånger har hon velat ge upp, men drömmer fortfarande om att kunna ge barnen ett bättre liv här.

– Hur jag än argumenterat för min sak och försökt bevisa att det jag säger är sant, så har svaret från Migrationsverket blivit ett nej.

Svenska kyrkan har vid flera tillfällen blivit en räddning när hon upplever att samhället vänt henne ryggen. Fakturor har betalats, familjen har fått mat och vinterkläder liksom de fått stöd i kontakt med sjukvården. Faktum är att kyrkan ställer upp med en översättare från spanska till svenska när Socionomen intervjuar Simone för den här artikeln.

– Den hjälp jag fått här betyder så mycket, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan kyrkans hjälp.

Vad har du för plan för framtiden?

– Ärligt talat, jag har ingen plan b. Jag vill bara ge mina barn ett bättre liv och hoppas på något sätt kunna få uppehållstillstånd och kunna arbeta.