Diakonin – från outsider till flaggskepp
Att enkelt sammanfatta diakonins ställning från mitten av 1800-talet till idag är svårt. Trots att kyrkans ställning försvagats blir diakonin allt viktigare, säger Martin Nykvist, forskare och lektor i kyrkohistoria
Illustration Jenny Sjödin
Martin Nykvist, forskare och lektor i kyrkohistoria svarar eftertänksamt på våra frågor om diakonis historiska ställning i samhället.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
– En naturlig utgångspunkt är diakonisällskapens genombrott i Sverige i mitten av 1800-talet. Diakonissorna som i grund och botten är sjuksköterskor vigs inte till diakoner utan är kopplade till klosterliknande ”moderhus” som är fristående från kyrkan rent organisatoriskt.
Samtidigt som diakonin växte svajade marken rejält under Svenska kyrkan i och med genombrott för såväl vetenskapen som masspolitiken och frikyrkan. Gudstjänsterna besöktes av allt färre och krav ställdes på att kyrkan skulle ta ett större socialt ansvar.
Men diakonins position inom kyrkan skulle under de kommande åren fortsatt vara något tvetydig.
Först 1942 kom beslut om att diakoner skulle vigas av biskop och inte förrän 1999 blev diakonatet ett kyrkorättsligt erkänt ämbete.
– Diakonin kom nu successivt att bli mindre institutionaliserad och mer av något som bedrivs och förväntas bedrivas i varje församling och moderhusprincipen upphörde.
Även om diakonin inkluderades än mer i kyrkan, fick den en mer undanskymd roll under 1960- och 1970-talen.
– Tiden kännetecknades av en kritik mot samhälleliga institutioner. Man talar om sexuell frigörelse och ändrar bland annat i äktenskapslagstiftningen. En utveckling som ansågs strida mot den kristna traditionen. På så vis fjärmades kyrkan och befolkningen, kyrkan gick i polemik och var inte längre en del av det svenska majoritets-samhället utan ett avvikande samfund.
Samtidigt kan diakonins unika roll i kyrkan skönjas när det mångreligiösa och sekulära samhället växer fram. För samtidigt som färre vänder sig till kyrkan, når diakonin ut till dem som annars saknar en koppling till kyrkan.
Vid millennieskiftet skiljs stat och kyrka åt. Den som föds blir inte längre automatiskt medlem och allt fler väljer att gå ur.
– Inom en snar framtid kommer Svenska kyrkan vara som vilket annat religiöst samfund som helst. Men det betyder inte att dess sociala arbete blir mindre, kanske tvärt om, säger Martin Nykvist och fortsätter:
– Diakonin kom till Svenska kyrkan som något av en outsider till att idag vara av stor betydelse eller kanske det främsta sättet att nå ut till människor.
