”Jag tvingades lämna min 7-åring ensam hemma”

Ångesten virvlade i maggropen. Klockan tickade. Marie Gustafsson satt i bilen, ännu en gång sen till jobbet på frivården. I hemmet i Borlänge hade hon som vanligt lämnat sin sjuåriga dotter ensam – ett barn med adhd, så utagerande att försök med kontaktfamiljer inte fungerat.

Där och då förstod hon att livet inte gick ihop.

Väl på arbetet bad Marie om samtal med sin chef. Hon berättade att hon troligen behövde byta jobb, att dottern mådde oerhört dåligt och att hon själv kände att hon prioriterade bort sitt barn för arbetets skull.

Chefen svarade: ”Tycker du verkligen att du gör det?”.

Dottern har adhd, trotssyndrom och separationsångest, samt står på kö för utredning för autism. Hon har varit hemma på heltid från första klass och Marie Gustafsson är ensamförälder. Det kände alla på arbetsplatsen till, ändå såg ingen hur hon kämpade.

– Jag kände mig ständigt misstrodd. Jag var ofta frånvarande och fick gliringar för att kollegorna fick ta över efter mig. När jag på grund av min dotters suicidtankar vabbade en sommar kommenterade de att jag passade på att ta extra semester.

Mobilen var ständigt i fokus under arbetstid. Dottern kunde av stress och ångest få starka raseriutbrott och ringa hem sin mamma under hot om att förstöra i lägenheten. Det hände att hon letade knivar att skada sig själv med.

– Under den här tiden hade socialtjänsten synpunkter på att hon var ensam hemma, men saknade insatser för oss.

Och Marie behövde arbeta.

– När jag jobbade inom frivården var vår ekonomi körd i botten på grund av all frånvaro, sparkontot tömdes helt. Jag var livrädd för sjukskrivning men till sist kraschade jag och blev helt sjukskriven under ett halvår.

Det gav dem båda det utrymme de behövde. Dottern började må lite bättre, och Marie fattade beslutet att byta jobb. Bland klienterna hon mötte i frivården har de flesta haft en problematisk skolgång, utanförskap, och psykisk ohälsa. Oron för att det hon såg hos klienterna även skulle bli dotterns framtid blev en stark drivkraft till förändring.

– Jag behövde rädda situationen, för hennes skull.

Marie var nedsliten och vågade egentligen inte tro att en arbetsgivare skulle vara intresserad. Men hon sökte en tjänst som socialsekreterare i Borlänge och kom på arbetsintervju där hon var öppen med sin situation. Bemötandet blev fint.

– Min chef sa helt enkelt att ”det får vi lösa när det kommer”.

Arbetet med vuxna som har beroendeproblematik kräver en del möten, men också mycket skrivtid. Två dagar i veckan kan Marie arbeta hemifrån, mer om det behövs.

– Jag är på kontoret så mycket jag kan och jag har fantastiska kollegor. Att få vara med i arbetsgemenskapen är värdefullt för mig och vi gör ett viktigt arbete tillsammans för klienterna.

Bara några månader efter att hon börjat den nya tjänsten märktes effekten. Med sin mamma mindre stressad och mer närvarande blev även dotterns mående bättre. Sedan ett år tillbaka klarar hon till och med att gå till skolan. Och enligt Marie är grunden för den förändrade tillvaron den nya arbetssituationen, med en arbetsgivare som är så tillmötesgående som arbetsuppgifterna tillåter.

– Jag kan styra själv hur jag lägger upp min dag, när jag lägger mina möten. Och om min dotter har en dålig dag och jag behöver vara hemma så kan jag åka in och hämta vad jag behöver för att arbeta hemifrån.

Den hemmasittarförälder som har en mer njugg arbetsgivare hamnar som regel svårt i kläm. Varken socialförsäkringssystemet eller arbetsrätten ger något skydd för en situation där barnet inte går till skolan.

– Man får inte sjukskriva sig eller vabba för att man har ett barn som skolan inte klarar av. Men någon måste ta hand om barnet, och någonstans måste pengarna komma ifrån. Det var hemskt att lämna min dotter ensam hemma, men jag pressades till det.

Som förälder till ett barn med npf har man rätt till ”skäliga” anpassningar av arbetet, men i praktiken är det arbetsgivaren som bestämmer vad som är skäligt. Ofta är en facklig kontakt nödvändig, men Marie Gustafsson sökte aldrig hjälp hos facket.

– När skulle jag ha tid till det? Man orkar inte ytterligare en kontakt som tar tid från barnet eller jobbet. Tanken att kontakta facket slog mig aldrig. Jag var upptagen med skolan, socialtjänsten, BUP, sjukhuset…

Denna rävsax delar hon med i stort sett alla föräldrar till hemmasittare: All tid och kraft går till att skapa lösningar för barnets behov. Det finns inte utrymme för de egna problemen – som att ta hjälp av facket eller vända sig till en terapeut för att få stöd för det egna måendet.

– Insikten om hur vi har det är väldigt begränsad. Jag har försökt söka hjälp på vårdcentralen men jag klarar inte att höra en gång till att jag borde träffa en psykolog.

På frågan om hon kan se något som socialtjänsten skulle kunna göra annorlunda, konstaterar Marie Gustafsson att samhället inte är byggt för barn som är hemma från skolan – att hela hennes situation är en anomali. Då går det inte att peka på enskilda åtgärder, det är ett helt system som behöver ett omtag.

– Men för att vi ska orka behöver alla inblandade myndigheter ändra sitt förhållningssätt till föräldrarna. Vi har fullt upp med våra barn. Vi ska inte behöva vara informationsbärare mellan de olika myndigheterna, inte behöva vara projektledarna som får allt att fungera.

Situationen som förälder till ett barn med ofrivillig skolfrånvaro kommer att påverka henne under hela livet.

–Jag har inte arbetat heltid de senaste sex åren. Jag saknar grundtryggheten i en bra SGI och en bra pension. Sparkontot är tomt. Blir pengar över går vi på Yoump, eller Leos lekland. Fokus ligger på nuet, på att göra min dotter glad.