Hur många uppbrott tål ett barn? 

När barn och unga placeras i samhällsvård är det för att, som Socialstyrelsen uttrycker det, kompensera för ogynnsamma uppväxtförhållanden. Kort sagt, barnet ska få det bättre. I en kartläggning som publicerades 2023, om instabilitet bland barn och unga placerade i heldygnsvård enligt SoL och LVU, tittade Socialstyrelsen på 94 000 personer födda 1990–2004. En tredjedel av dessa hade haft tre eller fler placeringstillfällen. Vanligast med många placeringar var det bland barn och unga som varit placerade under lång tid.

Många omplaceringar var oplanerade sammanbrott, men hur många framgår inte. Senast Socialstyrelsen kartlade frågan var 2012, genom att manuellt samla in information från socialtjänstakter i 12 kommuner i Jönköpings län. Analysen visar att uppemot en femtedel av placeringarna i familjehem av barn mellan 0 och 10 år slutade med sammanbrott. Bland långvarigt placerade barn var motsvarade andel en fjärdedel.

Åter till psykologen Amanda Angelöw. I sin forskning om traumamedveten omsorg och barns motståndskraft vid Lunds universitet, med fokus på 12–18 åringar i familjehem söker hon svar på vad placerade barn behöver för att må bra, återhämta sig och känna sig trygga.

– I våra studier uttrycker barnen att de behöver känna tillhörighet till familjehemmet och återkommer ofta till behovet av en genuin tillhörighet. De behövde också lyckas i skolan och få gå i terapi. Men även ha trygga relationer till jämnåriga och vuxna i och utanför familjehemmet, säger Amanda Angelöw.

Och motsatsen är vad de inte behöver?

– Ja ungefär, och då kommer vi in på placeringssammanbrott som påverkar alla dessa faktorer. De hackar upp skolgången, avbryter relationer och rycker upp barnet från allt, säger Amanda Angelöw och fortsätter:

– Det talas ofta om maskrosbarn med god resiliens och förmåga till återhämtning, men för mig blir det tydligt att även maskrosor har svårt att växa om de rycks upp gång på gång.

Barn som varit med om sammanbrott beskriver en försämrad tillit till vuxna och hur självkänslan försämras. De som varit med om flera sammanbrott verkar också må sämre, enligt Amanda Angelöw. 

– Det kan jag se både utifrån min profession och i tidigare internationell forskning. Upprepade placeringssammanbrott hänger ihop med sämre psykisk hälsa, svårigheter att hantera känslor och svårigheter i skolan, säger Amanda Angelöw.

Samtidigt är sammanbrott så vanliga, nästan som en naturlag?

– Jag har lite samma känsla som du, men jag tänker att det absolut inte måste vara så. Det finns även de fina och positiva berättelserna som jag också stöter på, där barn blir sedda och familjehemsföräldrar orkar stå kvar.

Att ha varit med om många placeringar är en riskmarkör för en lång rad svårigheter senare i livet. Hilma Forsman, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, berättar att personer med erfarenhet av placering klarar sig sämre på gruppnivå jämfört med dem som inte varit placerade under uppväxten. Det gäller risken för sämre utbildningsutfall, alkohol- och drogrelaterade problem, kriminalitet och svag arbetsmarknadsanknytning.

– Sen krävs det mer analys av vad den här riskmarkören innebär. Varje flytt behöver förstås i sitt sammanhang för den kan också förbättra barnets situation, säger hon.

Hilma Forsman har bland annat tittat på spädbarnsplaceringar i samhällsvård ur ett livsförloppsperspektiv, alltså hur barnens bakgrund och väg genom barnavårdsystemet hänger samman med deras liv i vuxen ålder. 

– Det finns väldigt lite forskning kring de yngre placerade barnen, och det finns inte mycket specifik kunskap om hur sammanbrott ser ut för dem, säger Hilma Forsman.

Kanske beror det på att majoriteten av barnen som placeras är tonåringar. Det är också under tonåren som risken för sammanbrott är högst. Men, betonar Hilma Forsman, sammanbrott under tonåren sker också bland de som placerades som små barn, och varit i samma familjehem under lång tid. En lång placering är alltså inte en garanti för att stödbehovet är litet, socialtjänsten måste därför vara på tårna och finnas som stöd under hela placeringstiden.

– Även i en till synes stabil placering kan det finnas behov av extra stöd till barnet och familjehemmet under tonåren, för det händer mycket under tonåren. Det vet vi alla, säger Hilma Forsman.

Orsakerna till sammanbrott är lika många som antalet drabbade barn. Förutom stöd och utbildning till familjehemsföräldrar, krävs även fungerande samarbeten mellan familjehemsföräldrar, socialtjänst och biologiska föräldrar.

Yrkesverksamma som Socionomen pratat med i olika delar av placeringskedjan betonar även vikten av en god matchning mellan barn och boende. Men utmaningarna är många, och ofta strukturella. Hög personalomsättning på socialförvaltningarna och brist på familjehem är några exempel.

– En god matchning är en del i att undvika sammanbrott, att barnet kommer till ett hem som kan möta barnets behov, säger Ann-Sofie Bergmanm, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet.

Att från socialtjänstens sida ge hvb och familjehem tydlig information om barnens behov och vad de varit med om kan också vara avgörande. Brist på information ökar nämligen risken för sammanbrott.

– Första tiden är ofta kritisk vid placeringar. Det är många gånger då ett sammanbrott sker så det är viktigt att jobba tidigt i processen med att stödja barnet, familjehemmet och biologiska föräldrar om de finns. Man behöver följa upp om placeringen räcker eller om det behövs andra insatser, säger Ann-Sofie Bergman.

Ord som matchning och placering kan nästan uppfattas som en automatiserad process. Men ddet är förstås betydligt mer komplext än så. Det handlar om mellanmänskliga relationer – att skapa en god relation med biologiska föräldrar, boende och barn.

Ann-Sofie Bergman betonar vikten av att, om det går, ge matchningsprocessen tid och låta placeringen ske i barnets takt. Ett tips är att göra noggranna förberedelser inför att barn och familjehem ska träffas.

– Några socialsekreterare har berättat att de gör små fotoböcker eller filmer där familjehemmet får presentera sig så att barnet vet vilka som finns i familjen, var de bor och om de till exempel har några husdjur, säger hon och fortsätter:

– Socialsekreterare har också berättat att de har frågat barnet vad det vill att familjehemmet ska veta om barnet innan de träffas. Ibland har barnet skrivit ner informationen själv i ett brev till familjehemmet.

Generellt är det annars lite si och så med att involvera barnen i processen, enligt vad Ann-Sofie Bergman kunnat se i sitt arbete och hon vill uppmana alla att involvera barnen mer under hela matchningsprocessen. 

– Ge barnen information och se till att de kommer till tals och får berätta vad som är viktigt för dem. Lyssna också på dem och ge dem återkoppling om vad som händer under processen när socialtjänsten letar efter ett hem som passar dem, säger hon.

Samtidigt är hon medveten om att verklighetens brist på tid och resurser lätt kommer emellan, men det tycks inte vara hela förklaringen. I sin forskning har hon märkt att flera socialsekreterare eller familjehemssekreterare medvetet valt att involvera barnen sent – av omtanke.

– De resonerade att allt ska vara klart med familjehemmet först, så att de inte ska kunna tacka nej. Man försöker skydda barnet från ett nej, säger Ann-Sofie Bergman.

Men det argumentet var inget som barnen värderade särskilt högt.

– Barnen menar tvärt om att familjehemmet bör få möjlighet att tacka nej, de upplever det jobbigare med sammanbrott än att få ett nej innan de flyttar in. Ungdomarna är väldigt kloka, säger Ann-Sofie Bergman.