Han har följt ätstörningsvården i 35 år: ”Fungerar inte så jättebra”
Köer, resursbrist och fördomar – men också framgångsrik forskning och professionell vårdpersonal. Överläkaren och forskaren Ulf Wallin ger sin syn på ätstörningsvården.
Ulf Wallin. Foto: Privat
Det låter sig inte göras att kortfattat sammanfatta hur ätstörningsvården i Sverige fungerar, om det är vi överens när vi samtalar med Ulf Wallin. Likväl gör vi ett försök. Som överläkare och forsknings- och utvecklingsledare vid Kompetenscentrum ätstörningar i Lund, har han under 35 år arbetat inom ätstörningsvården.
Den här artikeln är låst
Klicka på Prenumerera för att läsa mer om våra erbjudanden.
Redan prenumerant?
– Övergripande och lite med glimten i ögat kan man säga att nja, så jättebra fungerar inte ätstörningsvården. Men den är inte usel. Det finns kunnig personal som bedriver ett gediget arbete och erbjuder professionell vård.
Vilken är huvudproblematiken?
– Satsningar på vård för ätstörningar kan liknas vid en dragspelseffekt. Plötsligt fokuserar politiken mycket på den och rustar upp, då börjar det fungera bättre. Sedan minskar intresset från politiskt håll och lika plötsligt ska man ta resurser från samma vård som man nyss satsade på.
LÄS OCKSÅ >>> Unga med ätstörningar allt vanligare inom ungdomspsykiatrin
Åt vilket håll dras det idag?
– Just nu ser vi vissa satsningar, men det går som sagt i cykler. Ett exempel är från mitten av 2000-talet när en utredning jag höll i ledde till att politikerna gav resurser för tre nya platser inom slutenvård på vuxensidan och öppnade upp ett regionalt centrum för barn och vuxna här i Lund. Sedan gick det fem år och plötsligt flyttades verksamheten och fem vårdplatser försvann igen.
Ulf Wallin är i skrivande stund med som sakkunnig för Socialstyrelsen i framtagandet av nya nationella riktlinjer. Han medger att ett bekymmer internationellt är att den vetenskapliga evidensen inte alltid är så vass vid behandling av ätstörningar, även om det finns undantag.
– Det bedrivs för lite behandlingsforskning av effekterna i Sverige, men vi vet exempelvis att familjeterapi fungerar och eftersträvas för barn och unga med anorexi. Samtidigt är det få familjeterapeuter som arbetar ute i men ute i verksamheterna.
Ulf Wallin poängterar dock att avsaknaden av familjeterapeuter inte betyder att det inte bedrivs professionell vård ute i verksamheterna.
– Under de senaste åren har man också fått mer kunskap om, och blivit mycket bättre på att uppmärksamma kopplingen mellan NPF-diagnoser och ätstörning.
Men han har också några käpphästar som han menar skulle behöva åtgärdas. En av dem är fördomar mot patienter.
– Det finns fortfarande rätt mycket fördomar om ätstörningar bland en del sjukvårdspersonal. Man har lite svårt att ta de drabbade på allvar; unga kvinnor som upplevs som krångliga. Men det handlar om patienter som är drabbade av en av de absolut svåraste sjukdomar vi har inom psykiatrin.
