Glesbygdens socialtjänst tvingas vara kreativ

– Det blir ofta väldigt speciella förutsättningar i glesbygdskommuner. Det finns absolut utmaningar, säger Carina Strömbäck som är styrelseledamot i SSR:s förbundsstyrelse och socionom-konsult i Luleå.

Carina Strömbäck har arbetat i flera kommuner i Norrbotten och har god insyn i socialtjänstens förutsättningar i glesbygdskommuner. Även om verkligheten varierar från kommun till kommun, och även från år till år, så finns det några generella utmaningar: Det är svårt att rekrytera utbildade socionomer och behålla dem. Andelen konsulter ökar och utgör på vissa håll en betydande andel av medarbetarna. Och så de långa geografiska avstånden, utflyttningen och den åldrande befolkningen.

LÄS OCKSÅ >>> Kommunen där personalbrist hotar mer än stram budget

– Även om du har ett socialkontor på den större orten så kan du fortfarande ha två och en halv timmes restid till en familj där du kanske måste omhänderta ett barn, säger Carina Strömbäck och fortsätter;

– En annan utmaning är att det inte alltid finns tillräckligt med familjehem. Det betyder att barn måste placeras i södra Sverige med väldigt långa restider, inte minst för föräldrarna när de ska ha umgänge med sina barn.

Omvänt kan även närheten skapa problem för den som bor och är verksam i en tätort med några tusen invånare.

– Du kommer så pass nära kommuninvånarna, vilket ökar risken för jäv. Även politikerna kommer nära både socialtjänsten och klienter. I vissa fall har politiker utövat otillbörlig påverkan och lagt sig i socialtjänstens beslut. Det finns ett par uppmärksammade fall den senaste tiden, säger Carina Strömbäck.

Bilden som målas upp av kan framstå som nattsvart, men sanningen är samtidigt en annan, menar Carina Strömbäck. För samma förutsättningar skapar också unika möjligheter.

– När det är så få medarbetare tvingas socialsekreterare att vara generalister och arbeta lite med allt. Bredden gör att du kan se på individens hela sammanhang på ett annat sätt än vad du naturligt gör om du enbart arbetar med missbruk exempelvis. Det är en styrka och kan ge goda chanser till rätt insatser och förebyggande arbete, säger Carina Strömbäck.

Vid FoU Socialtjänst i Region Västerbotten har Elisabet Höög och Annika Nordström, båda forskningsledare och anknutna till Umeå universitet, i flera år studerat förutsättningarna för glesbygdens socialtjänst. Forskarna har fortlöpande arbetat och samverkat med Individ- och familjeomsorgen (IFO) i åtta inlandskommuner i Västerbotten.

I det senaste Forte-finansierade projektet har fokus legat på betydelsen av socialtjänstens organisering, småskalighetens påverkan på kunskap och kompetens, och vilka hinder som finns för samverkan och samarbete över kommungränser.

– Strategisk avtalssamverkan mellan kommuner kan vara lösningen på mycket för glesbygdskommuner, därför har vi frågat oss varför det inte används i högre utsträckning än vad det gör. Givetvis sätter geografi, personalomsättning och kompetensbrist käppar i hjulet, men tillsammans med kommunerna har vi tittat på hur samverkan kan se ut och hur man, givet förutsättningarna, kan hitta former som fungerar, säger Elisabet Höög.

LÄS OCKSÅ >>> Förebyggande arbete får stryka på foten i Hofors

För det är just det, flera glesbygdskommuner har kommit långt och tagit till omfattande samverkansgrepp för att uppnå resultat, inte minst i Västerbotten. Det handlar exempelvis om en familjehemsgrupp där de åtta kommunerna skapat en gemensam familjehemsbank, och om den ”Digitala kollegan”. En gemensam digital samverkansplattform där handläggare bland annat kan ställa frågor till varandra över kommungränserna då det saknas spetskompetens i den egna kommunen. I Åsele och Dorotea är man även på väg att gå steget längre.

– De är inne i en process för att försöka slå samman delar av sin IFO. Åsele och Dorotea har under många år hanterat hög personalomsättning med svårigheter att rekrytera. Som liten kommun finns också en inbyggd sårbarhet för utbudet av insatser. Kommunledningarna har tecknat en avsiktsförklaring om samarbete men det återstår en del arbete innan verksamheter kan slåss samman, säger Annika Nordström.

Även i Bjurholm och Nordmaling pågår diskussioner, i deras fall om att slå samman socialtjänsten. Och i Norrbottens glesbygdskommuner har man upphandlat ett gemensamt verksamhetssystem för socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård, samtidigt som man i Dalslands kommun ökat samverkan kring familjehem, familjerätt, budget- och skuld och LSS-handläggning.

– Den nya socialtjänstlagen har också skapat en livlig diskussion om ny samverkan mellan kommuner på glesbygden. Men det finns inga enkla lösningar och det krävs engagemang. Ibland kan politiker vara negativa av rädsla att förlora arbetstillfällen i den egna kommunen om samverkan innebär en centralisering av verksamheten, säger Annika Nordström.

Med tanke på all pågående och planerad samverkan mellan kommuner är frågan om det inte vore enklare att i stället slå samman små kommuner. En fråga som nyligen varit föremål för en statlig utredning.

– Man konstaterade dock i utredningen att det i dagsläget saknas politisk vilja till sammanslagningar i landet och de stora geografiska avstånden i glesbygd utgör en särskild svårighet, säger Annika Nordström.

Men i våra grannländer har man gått längre, inte minst i Danmark där 275 kommuner blev till 98 för 17 år sedan.

– Det är lätt att bli hemmablind och därför har vi i vårt arbete genomfört en särskild översikt rörande socialtjänsten i våra nordiska grannländer för nya perspektiv. I Danmark genomfördes en snabb kommunsammanslagning, och möjligen var den lite för snabb för där pågår fortfarande ett arbete inom hela välfärdsområdet för att hitta rätt former, säger Annika Nordström.

LÄS OCKSÅ >>> Specialister i socialtjänsten – en nationell kartläggning

Att inte slå samman kommuner för snabbt är något som även Åsa Furén-Thulin, sektionschef vid Sveriges kommuner och regioner (SKR), menar är viktigt. Först måste man arbeta med avtalssamverkan för att glesbygdskommuner ska bli trygga med hur arbetet fungerar, anser hon.

– Sen kan man komma till eventuella kommunsammanslagningar. I Danmark kom sammanslagningen från statligt håll men jag tror mer på att gå den mjuka vägen, säger Åsa Furén-Thulin och fortsätter;

– Jämfört med Danmark så är problemet i små kommuner också avstånden, vissa verksamheter måste finnas lokalt. Man måste tänka kring varenda detalj innan man går vidare med en sammanslagning.

Även om Åsa på inget sätt är blind för socialtjänsternas utmaningar på glesbygden, så betonar hon med emfas vad hon anser om dess arbete och medarbetare.

– Visst finns det utmaningar, men jag skulle säga att inte minst socialtjänsterna i Norrbotten och Västerbotten generellt är väldigt bra. Jag fascineras av glesbygdskommuners enträgna arbete och lösningar inom socialtjänsten.

Vad utmärker dessa?

– Det finns en naturlig omsorg i de mindre kommunerna där färre klienter faller mellan stolarna. Handläggarna är ofta generalister och beslutsvägarna är korta, man går snabbare från tanke till handling än vad man gör i en storstadskommun, säger Åsa Furén-Thulin.

Men en sak går inte att komma ifrån, oavsett om medarbetarna är generalister eller specialister. Säger en eller två erfarna socialsekreterare upp sig på ett litet socialkontor, så är påverkan stor.

– Socialtjänsten och äldreomsorgen har brist på händer, även på chefs-sidan. Risken är att konsultkostnaderna blir höga. Och även om man vill samverka och i en del kommuner tittar på att eventuellt starta gemensamma bemanningsföretag, så blir det att man konkurrerar med varandra om samma anställda.