Expertfrågan: Hur når man framgångsrika samtal med klienter som har autism?
Det finns ett flertal strategier som kan göra stor skillnad i hur framgångsrikt ett samtal kan bli med en klient som har autism. Författaren, psykologen och psykoterapeuten Katarina A Sörngård ger här flera tips. Hon lyfter bland annat vikten av att prata ”explicitiska”.
Katarina A Sörngård. Foto: Appendix
FRÅGA: När man ska träffa klienter som har autism är det viktigt att skapa en miljö som känns trygg och bekväm. Hur ska man gå till väga för att få till ett så bra och konstruktivt samtal som möjligt?
SVAR: Det är väldigt viktigt att man är förutsägbar och att man har sett till att klienten har fått den information som behövs för att denne ska känna sig förberedd inför samtalet. Om man är biståndsbedömare till exempel eller handläggare och ska träffa en klient för första gången, då ska klienten veta vad man kan förvänta sig.
När man skickar kallelsen kan det vara bra om man ger en mycket tydlig beskrivning av vart man ska gå, man kan till och med bifoga en bild på byggnaden. Man kan också skicka med ett foto på sig själv, beskriva hur långt mötet ska vara och vad det ska handla om.
På mötet är det bra om man är logisk och begriplig, man kan göra en skriftlig agenda på en whiteboard, peka ut vad man ska gå igenom och gärna fråga klienten om det är något mer som denne vill ta upp.
Jag brukar också säga att man ska prata explicitiska. Det innebär att man inte pratar med undertext, inte uttrycker dolda antaganden, utan man säger allting. Det kräver en del träning eftersom personer som inte har autism använder undertext hela tiden. Om man till exempel ska följa med sin klient till ett möte – inom psykiatrin säger vi – så kan explicitiska låta ungefär såhär: ’Då ses vi utanför det bruna huset där psykiatrin ligger, på den adressen, vi träffas i trappuppgången den tiden, sedan tar vi hissen upp och går tillsammans till väntrummet. Sedan ska vi träffa den och den personen.’
LÄS OCKSÅ >>> Ny bok lyfter hur det är att få en npf-diagnos när man är äldre
När man är färdig med mötet är det också väldigt bra att avsluta med en sammanfattning. Man kan punkta upp det på en whiteboard så att man ser det framför sig. Man kan fråga om det är något som klienten vill lägga till, fråga om man varit tydlig eller om något varit oklart. Sedan är det bra om klienten kan få med sig detta hem, antingen på ett papper eller att man fotar av med mobilen.
Hur kommer det sig att du började arbeta inom det här området?
– Jag är ju neuropsykolog och när vuxenpsykiatrin i början av milleniet fick ansvar för att utreda personer med autism så behövde man neuropsykologer. Tidigare hade jag jobbat med vuxna med förvärvade hjärnskador och arbetade då på samma klinik där det första projektet i Stockholmsregionen skedde, där man erbjöd utredning till vuxna personer som hade misstänkt autism/adhd. Det var runt 1996 på Huddinge sjukhus.
– Innan dess var det nästan omöjligt att få en utredning i Stockholm. Jag jobbade ganska nära psykologen som verkade inom det här projektet, fick insyn i det och tyckte att det var otroligt spännande. När de sedan ville anställa neuropsykologer så valde jag att söka mig tillbaka till psykiatrin, vilket jag ju arbetat inom tidigare.
