Gå till innehållet
Gå till startsidan

Ges ut av Akademikerförbundet SSR

Tidskrift för kvalificerat socialt arbete och psykoterapi.

Sök

”Enbart mer resurser gör mycket liten skillnad” 

Öppenvården behöver arbeta med det som barnet själv har beskrivit som problem.

I en artikel i Socionomen säger projektledaren för NUSO, Birgitta Persdotter, att ”Det är uppenbart att vi behöver lägga ett större fokus på innehållet i insatser och hur uppföljningen av olika insatser går till”. Vi är många som instämmer. Vi behöver öka vår kunskap om vad som faktiskt görs i öppenvårdsinsatser; och även fråga familjebehandlare, inte enbart socialsekreterare.

Trots detta tar vi oss inte riktigt dit. Istället fastnar vi gång på gång i de utmaningar som finns på myndighetssidan. Socialstyrelsens stöd och vägledning har i huvudsak riktats mot myndighetsutövningen, och i de senaste resultaten från NUSO följer man fortfarande öppenvården på avstånd. Samtidigt betonas att risk- och skyddsfaktorer ska genomsyra hela processen – från utredning till uppföljning.

Vi vill lyfta fram tre avgörande skiften som behöver ske:

1: Ökat fokus på insats

Vi behöver rikta om uppmärksamheten – från utredning till insats. Utredningar skapar kunskap om barns situation, men det är i insatsen hjälpen till barnet och barnets familj ska realiseras.

2: En sammanhållen process

Vi behöver en sammanhållen process från utredning till uppföljning för att barn ska få rätt hjälp. Övergången mellan myndighet och öppenvård är i dag en svag länk. När risk- och skyddsfaktorer har vägts samman återstår ett arbete med att formulera mål för insatsen och uppdraget till utförare. Uppdraget till utförare har tagits för lätt på av Socialstyrelsen och i NUSO, trots att det är styrande för innehållet i insatsen och för uppföljning.

Öppenvården får ofta inte nödvändig information, och även när informationen når fram saknas stöd för att arbeta systematiskt med just de problem som identifierats. Förenklat uttryckt så ges ofta ett generellt föräldrastöd som lätt blir detsamma, oavsett den specifika familjens problembild och oavsett vad det specifika barnet själv har berättat. Många insatser matchar inte barnets behov.

Barnets berättelse behöver vara den röda tråden

3: Barnets som aktör i sin insats

Ett barnrättsperspektiv måste genomsyra hela processen – även insatsen. Öppenvården behöver arbeta med det som barnet själv har beskrivit som problem.

I vår rapport ”Barn som rättighets-bärare i öppenvårdsinsatser” (Heimer och Forsgren 2025, utgiven av Allmänna Barnhuset) fann vi att i 60 procent av ärendena följde inte det barnet berättat till orosanmälare och/eller socialsekreterare med till öppenvården. Vi fann också att allvarliga problem som omnämndes i utredningen föll bort i 55 procent av ärendena och nådde inte öppenvården. Studiens huvudresultat var att man inte arbetat med det som barnet själv beskrivit som problem i nästan hälften, 46 procent, av insatserna.

Detta är inte en marginell brist – det är ett systemfel. Därför behövs perspektivskiften.

Vi behöver stärka barnrättsperspektivet så att barn får tillgång till det skydd och stöd som de har rätt till. Vi vill lyfta fram tre dimensioner för just barns delaktighet i insats:

1: Barnet som uppdragsgivare. Det barnet angett som problem är ett av huvuduppdragen i insatsen. Barnets uppgifter, och helst med barnets egna ord, måste nå de behandlare som ska arbeta med familjen.

2: Barnet får eget stöd som en del av insatsen.

3: Det är med barnet man följer upp om barnets situation blivit bättre.

Barnets berättelse behöver vara den röda tråden från orosanmälan till uppföljning och avslut av insats. När vi följer upp insatsen så gör vi det med barnet och utifrån de problem som barnet uttryckt, och inte bara om situationen för barnet allmänt blivit bättre. Här ser vi att det behövs insatser som är riktade direkt till barn, och insatser som omfattar hur föräldrars omsorgsbrister påverkar barnet.

Vi har lagt mycket möda på att hålla framhjulet i skick, spänt ekrarna, oljat navet och pumpat däcket för att kunna styra. Nu är det dags att åtminstone pumpa bakdäcket, så att vi tar oss framåt.

Och nej, det handlar inte främst om resurser och förutsättningar för det sociala arbetet. Det är framför allt arbetssättet som behöver förändras. Mer resurser utan att arbetssättet förändras skulle göra mycket liten skillnad för att barn ska få rätt stöd i tid.

Läs mer

Relaterat

Mera att läsa

Nicole Galdíková i en brun prickig klänning sitter vid ett skrivbord, håller ett uppslaget anteckningsblock och ler; i bakgrunden syns en lampa, en växt och en bärbar dator.

”Jag har mycket att tacka brukarrörelsen för”

Mötet

Så får socionomen Nicole Galdíková sin adhd-värld att fungera.