”Det behövs ett större fokus på innehållet i insatser”

De senaste resultaten från NUSO, Nationell uppföljning av socialtjänstens omställning, bygger på en uppföljning av närmare 4 000 familjebehandlingsinsatser. Utifrån dessa har forskarna försökt få en övergripande bild av processerna kring dessa insatser. De har exempelvis tittat på hur många insatser som har verkställts och när de verkställts, men också i vilken utsträckning riskbedömningar dokumenterats och hur många ärenden som har återaktualiserats.

Resultaten visar att 94 procent av de beslutade familjebehandlingsinsatserna har påbörjats. För de sex procent som ej har verkställts så är den vanligaste orsaken att vårdnadshavaren har tackat nej till insatsen, efter att inledningsvis ha tackat ja.

– I den gruppen är det mer vanligt att det finns yngre barn, under åtta år, och att utredningen enbart rör hemmiljöproblematik, berättar Birgitta Persdotter.

En annan faktor som forskarna tittat på är i vilken utsträckning riskbedömningar, där skydds- och riskfaktorer vägts samman, har gjorts. Det har bara skett i vart femte fall.

– Det finns därmed en stor osäkerhet kring vilken bedömning som gjorts, både när man följer upp och när man avslutar en insats. Vi ser motsvarande resultat även för bedömning av risken för fortsatt våld, säger Birgitta Persdotter.

Socialtjänsten använder dokumentationssystemet BBIC, Barns behov i centrum, för att utreda, genomföra och följa upp insatser för barn och unga, men det finns enligt Persdotter en otydlighet i BBIC som påverkar dokumentationen av bedömningar.

– Risk-, behov- och mottaglighetsprinciperna (RBM) är tänkt att genomsyra handläggningsprocessen och är lika relevant vid analys och bedömning i utredningsprocessen som vid uppföljning av insats. Men stödet för hur och när detta ska dokumenteras saknas.

I stället ligger allt fokus på mål och måluppfyllelse, vilket riskerar att leda till en förenklad och kortsiktig bedömning av barnets situation.

– Om man bara fokuserar på avgränsade mål finns risk att man missar grundorsaken och därmed blir det också svårare att nå en hållbar förändring i barnets situation, säger Birgitta Persdotter.

Hon ser flera faktorer som kan hindra en hållbar förändring i ett barns situation: otydlighet i överlämning från utredning till insats, bristande resurser på insatssidan och bristande förutsättningar för samverkan.

– Det är samtidigt avgörande att dessa ärenden återaktualiseras och att ett förändringsarbete kan ske i etapper.

NUSO-data visar att en tredjedel av de avslutade fallen har återaktualiserats inom mindre än ett år.

– Det är mycket på förhållandevis kort tid efter avslutad insats. Här ser vi stora skillnader mellan kommunerna. I en del kommuner är det hälften av ärendena som har återaktualiserats.

De vanligaste orsakerna till en ny anmälan är bristande omsorg, konflikter i familjen och våld mot barn. Återaktualisering är något vanligare när barnet inte bor med båda föräldrarna, när det har utländsk bakgrund och när det är i åldern 3–5 år och 12–14 år.

På ett övergripande plan tycker Birgitta Persdotter att resultatet visar på fortsatta utmaningar med att nå de allra yngsta barnen. För även om det är positivt att så många insatser verkställs, så är det framför allt de yngsta barnen som återfinns i gruppen med insatser som ej verkställs. Och när man tittar på vårdnadshavare som avbryter insatser så rör det i högre grad yngre barn. Det är ett mönster som går igen från utredningsprocessen där betydligt färre av de yngre barnen bedömdes vara i behov av stöd och fick tillgång till insatser jämfört med de äldre barnen.

– Det är tydligt att socialtjänsten med sin familjebehandlande insats når majoriteten av barnen, det är också tydligt att vi inte ser några stora skillnader kopplat till ojämställdhet. Men när det handlar om att komma in i ett tidigt skede och att bryta en ond cirkel behöver vi göra mer för att nå alla barn, säger Birgitta Persdotter.

Det största problemet med att så pass många som en tredjedel av ärendena återaktualiseras är att problemen riskerar att bli mer komplexa.

– Vi vet att allt fler riskfaktor adderas ju äldre barnet blir. Så ju senare man lyckas bryta en negativ utveckling, desto större risk att barnen får en egen psykosocial problematik och mer allvarliga svårigheter under uppväxten, säger Birgitta Persdotter och tillägger:

– Det är uppenbart att vi behöver lägga ett större fokus på innehållet i insatser och hur uppföljningen av olika insatser går till. Det kommer vara ett viktigt fokus framåt.

Flera kommuner arbetar nu lokalt med NUSO-planer och hur man ska följa resultaten. SKR planerar också nationella utvecklingsarbeten tillsammans med sina medlemmar. Syftet är att öka kunskapen om varför yngre barn får insatser i lägre utsträckning samt att omsätta den kunskapen i förbättrade arbetssätt.