”Alla socionomer borde skriva en debattartikel”

Det menar Marika Bjerstedt, familjebehandlare på öppenvårdsverksamheten Familjehuset i Osby.

– Samhället är så segregerat i dag att beslutsfattare sällan träffar de personer som vi möter i vårt arbete. Som socialarbetare måste vi därför dela med oss av vår kunskap.

Vi ses på hennes jobb, en kort men varm augustipromenad från centrum. Hon har varit här i ett och ett halvt år nu, och trivs så bra att hon har för avsikt att stanna till pensionen.

– I dag har vi haft teammöte där vi fördelade ärenden. Jag brukar få dem som rör våld i nära relationer. Det känns som en cirkelslutning: den första motionen jag skrev handlade just om det. Jag tyckte att vi inte bara skulle fokusera på de våldsutsatta, utan också på våldsutövarna, eftersom det är där vi kan lösa problemet.

Ja, Marika Bjerstedt har inte nöjt sig med att skriva artiklar för att påverka samhällsutvecklingen – hon är politiskt aktiv. I många år var hon det på heltid, först som kommunalråd och sedan som oppositionsråd för Socialdemokraterna.

Debattinlägg är bra, menar hon, men ännu bättre är att ansluta sig till ett parti – mindre viktigt vilket – och använda plattformen för att göra sin röst hörd.

– Vill man spetsa till det lite kan man säga att den socionom som inte intresserar sig för politik inte är intresserad av sitt arbete eller sina klienter. Allt vi gör hela dagarna är ju politik, eller åtminstone resultatet av den. De resurser som begränsar vårt arbete och de lagar som vi ska se till efterlevs avspeglar direkt det senaste valet.

Varifrån kommer Marika Bjerstedts engagemang? Vi får nog börja i ilskan. Den är ett av hennes bärande karaktärsdrag, berättar hon med ett leende.

När hon var ung var den explosiv och riktades brett: mot krig, förtryck, miljöförstöring. Mot orättvisor generellt.

– Jag var en väldigt arg tonåring. På den tiden kände jag mig inte delaktig i mitt eget liv – kan man säga så? Jag kan mycket väl förstå den alienation som man stöter på hos en del ungdomar här.

Skolbänken framför en mässande auktoritet var inte hennes plats på jorden, så hon lämnade gymnasiet med ”kassa betyg”. Jobbade därefter med lite av varje: som bartender, personlig assistent och i hemtjänsten. Det var först med en dotter i magen som hon bestämde sig för att plugga vidare.

Efter tre terminer på Komvux och tre och ett halvt år på Socialhögskolan hade hon sin examen.

– Yrket passade mig perfekt: äntligen fick jag en möjlighet att göra något praktiskt av den där ilskan. Jag började som familjerättssekreterare och jobbade senare som fältare och som chef över fritidsgårdarna i grannkommunen. Och jag älskade det.

Samtidigt insåg hon tidigt, redan mot slutet av utbildningen, att det fanns gränser för vad hon kunde åstadkomma inom ramen för sin yrkesroll.

– Jag hade väldigt många åsikter och upptäckte en hel del problem jag inte kunde åtgärda från socionomskrivbordet. Det var det som ledde mig in i politiken.

De två spåren löpte länge parallellt i hennes liv och korsbefruktade varandra. Andra gånger hamnade de i konflikt, åtminstone utifrån andras perspektiv. Hon minns hur hennes chef ibland påtalade att hon var inne och ”tassade på politikens område.”

– Jag kunde till exempel tycka att vi skulle tjäna på en till fältare, att det förebyggande arbetet skulle löna sig i längden. Jag ansåg att det var strategiskt tänkande men att flytta resurser är naturligtvis politik.

Samtidigt fick hon alltmer förtroende av partiet. Rollerna följde på varandra: ersättare i kommunfullmäktige, ledamot i utbildningsnämnden, vice ordförande i socialnämnden, gruppledare i kommunstyrelsen.

– Så blev det val 2014 och vår kandidat, som varit kommunalråd i 29 år, skulle gå i pension. Jag hamnade överst på listan – och vi vann! Plötsligt satt man där på valnatten och hade blivit kommunalråd.

Det var inget hon direkt hade planerat, säger hon. Och det var med viss sorg hon lämnade sitt jobb på fritidsgården.

– Samtidigt hade jag stora ambitioner med politiken, särskilt vad gäller skola, socialpolitik och ungdomars delaktighet.

I kommunstyrelsen började de diskutera mer socialpolitik, men vad åstadkom hon rent praktiskt? Det är svårt att svara på, säger hon. Somliga politiker reser hus för att materialisera sitt eget arv, men socialpolitiken är inget monumentbyggande.

Samtidigt insåg hon snart att politikernas makt är begränsad.

– När jag jobbade inom socialtjänsten trodde jag att politikerna bestämde allt men som politiker insåg jag att makten snarast finns inom förvaltningen. Tjänstepersoner har stort utrymme att motverka politiska beslut, om de inte tycker att de är bra.

Två år efter valförlusten 2018 lämnade Marika Bjerstedt posten som oppositionsråd. Varför? Det finns flera svar på den frågan. Ett är att hon saknade markkontakten i det sociala arbetet. Ett annat bottnar i en besvärande, och för henne lite okänd aspekt av politiken: offentlighetens ljus. Hon kände sig ofta som allmän egendom.

– Jag ville vara en lyssnande politiker men i vilken mån det är möjligt beror på hur folk pratar. Jag fattar nu vad det handlar om när politiker slutar lyssna. Det är en strategi för att orka och jag ville inte hamna där. Jag vill vara en mjuk människa.

Vad har du lärt av tiden i politiken?

– Jag vet under vilka villkor de här politikerna verkar vilket gör att jag har en större förståelse för dem. Jag vräker inte ur mig saker som att de är dumma i huvudet…

Hon har också insett hur viktigt det är att professionen upplyser och påverkar politiken. Dåliga socialpolitiska beslut handlar ofta om okunskap, och ibland om medveten ignorans. Ett exempel på det senare är utvecklingen inom kriminalpolitiken.

– Hårdare tag och straff i ungdomsbrottsligheten har ju noll stöd i evidens. Man kräver av oss inom socialtjänsten hög grad av evidens och beprövad erfarenhet, vilket är bra, medan politikerna själva har gått på tvärs med allt detta i femton år.

Klyftan ökar?

– Ja! Det är störande. Och det handlar inte om partipolitik. Jag tycker att Socialdemokraterna ofta är lika goda kålsupare i den här frågan. Jag har haft en del duster inom partiet, men det behöver du inte skriva. Jag ska försöka att inte mucka med någon nu utan bara göra nytta!

Apropå det: Hur är det med den där ilskan?

Hon skrattar.

– Den är kvar! Men jag har lärt mig hantera den, och med åren att vara glad, lugn och arg på samma gång.

Politiken har alltså mycket att lära av det sociala arbetet. Men är också det omvända sant? Ja – om man saknar den bredare bilden av samhället finns risken att man gör strukturella problem till individuella, säger hon.

– Här på socialtjänsten hanterar vi individer. Vi diskuterar hur de har det i sin familj, hur de kan utvecklas i sitt föräldraskap, och så vidare. Men de är ju beroende av att andra saker fungerar i deras liv: bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, ekonomin. Vad är det för vits att prata med arbetslösa personer om varför de inte får jobb, om det inte finns några lediga i kommunen?

Tack för den här intervjun. Nu ska jag hem och skriva 8 000 tecken.

– Det är ju samma som en längre debattartikel i Expressen!

En sådan som hon alltså uppmanar sina kollegor att skriva någon gång under karriären. Den här intervjun är inte något debattinlägg, men hon hoppas ändå att den kan ha en funktion.

– Jag vill gärna inspirera till att utforska det system vi verkar inom. Du får ut mer av ditt arbete då. Vi har pratat en del om frustration här men ett politiskt engagemang är faktiskt mer givande än frustrerande.