100 år med socionomutbildningen – från institut till kvalitetssäkring

– Det handlade om fattigdom och hemlöshet. Man var rädd för ungdomsproblem, man upplevde att städernas gator var osunda miljöer, det var missbruk och stora klasskillnader, säger han.

Företrädare för CSA reste runt i främst engelskspråkiga länder och lyssnade på hur andra samhällen tacklade svårigheterna. I USA handlade det om migrationen och i Sverige var det en stor inflyttning från landsbygden till städerna. Det var helt enkelt svårt att ta emot alla människor.

Parallellt med detta växte breda folkrörelser fram, som nykterhetsrörelsen och rösträttsrörelsen. De politiska partierna bildades med sina olika reformprogram. Behovet ökade av utbildade människor som kunde ta hand om den välfärd som var på väg att byggas upp. Även om CSA hade bedrivit kurser i praktiskt socialt arbete tidigare så var det 1921 som den första högskoleanknutna fackutbildningen startade efter en lång kamp. Motståndet kom från flera håll. Inifrån högskolevärlden var intresset större för andra ämnesområden. Socialt arbete sågs inte som ett akademiskt ämne, det var politik. Eftersom socialt arbete framför allt drevs av kvinnor så fanns en manlig ovilja mot att släppa fram kvinnorna på arbetsmarknaden. Dessutom bestod Sverige av 2 500 kommuner, de flesta mycket små och fattiga, med förtroendemän som inte hade råd att släppa in utbildade tjänstemän i verksamheten.

De första utbildningarna finansierades av CSA, som i sin tur fick sina pengar från privatpersoners donationer, från Stockholms stad, dåvarande Spritcentralen och Tobaksmonopolet. 1944 gick staten in och stöttade utbildningen ekonomiskt. Som ett sätt att professionalisera arbetsfältet och yrket – höja dess status – skapades titeln socionom 1950 för dem som gått igenom Socialinstitutets utbildning.

Efter hand infördes en rad lagar som ställde allt större krav på kommunerna. Fattigvårdslagen kom 1918 och ersattes sen av socialhjälpslagen 1956. En ny barnavårdslag kom 1924 och 1955 kom en ny nykterhetsvårdslag. När socialtjänstlagen trädde i kraft 1982 var meningen att samla tidigare lagar under ett tak enligt en familjevårdsprincip som ville samordna verksamheten eftersom den ofta hängde ihop. Många familjer i barnavårdsärenden hade också ekonomiska problem och pappan kanske söp. Nu skulle samhället ha en helhetssyn på familjerna.

– Det blev inte riktigt som man tänkt sig, säger Hans Swärd. Socialtjänstlagen planerades under väldigt goda tider i Sverige, men snart såg vi effekterna av de stora oljekriserna på 1970-talet. Redan under 1980-talet kom besparingsåtgärder och sen kom den djupa lågkonjunkturen mellan 1991–94 med stora nedskärningar där man avreglerade väldigt mycket.

Både staten och kommunerna fick under den här perioden ekonomiska problem och man satte stor tillit till frivillighetsorganisationerna. Samtidigt genomfördes nedläggningar av institutioner och mentalsjukhus där socialtjänsten och kommunerna fick ta över många av arbetsuppgifterna när de tidigare intagna skulle ut i samhället.
– Det blev en konstig diskussion där man ofta ställde olika maktlösa grupper i samhället mot varandra istället för att försöka slå sig samman och lösa problemen tillsammans. Psykiskt sjuka ställdes mot arbetslösa ungdomar, invandrare mot svenskar och det är det som är problemet i dag.

I april 2017 fick socialdemokraten Margareta Winberg uppdraget att utarbeta förslag till en ny moderniserad socialtjänstlag. Ambitionen var att lägga större vikt vid att samhället ska kunna komma in tidigare i problematiska familjer och att i högre grad lyfta det förebyggande arbetet. Enligt Hans Swärd var det också syftet med den gamla lagen men det blev aldrig någon kraft bakom orden.

– Många av problemen som socialtjänsten brottas med har strukturella orsaker. Det är fattigdom, arbetslöshet, segregation, stigmatisering av områden och grupper, trångboddhet, höga hyror och svårt att få bostäder.

Därför behöver vi ta reda på vad medborgarna själva vill för att i nästa steg informera politikerna, menar Hans Swärd. I Lund får socionomstudenterna på sjunde terminen möta brukare som medverkar i kurserna. Syftet är att öka förståelsen för varandra i båda grupperna.

Lena Hübner är socionom sedan 1989 och har arbetat med socionomutbildningen vid Stockholms universitet sedan slutet av 1990-talet. Hon känner sig trygg med att studenterna förbereds väl inför uppgiften.

– Vi måste in tidigt i unga människors liv, bygga relationer och försöka visa att det finns andra sätt att leva i Sverige. Det är ett arbete med barn, unga och familjer som borde starta redan på förskolan, men det är inte något som socialtjänsten kan rå på själv. Det krävs strukturella insatser i samhället och samarbetet mellan skolan och socialtjänsten måste fungera, säger hon.

Det handlar i stor utsträckning om hur mycket pengar man är beredd att betala för att kommunerna ska ha resurser. Lena Hübner påminner om att det inte blir billigare med poliser och kriminalvård än med förebyggande arbete och bra skolor.

Sedan millennieskiftet har socionomutbildningen trefaldigats i Sverige. Hur kan utbildningsinsatser och forskningen bidra till att socionomerna stannar kvar i sitt yrke?

Hans Swärd: – Utbildningen ska vara en bra grund att stå på men sen behöver socionomer vidareutbildas och det är där det brister. Det är viktigt att hålla sig ajour och komma tillbaka till en livslång utbildning, men arbetsgivarna har inte riktigt insett detta. Personalen måste få stöd i jobbet, handledning och bra rutiner, så att inte unga socionomer går ut i områdena utan längre inskolning i yrket.

Även Lena Hübner anser att det i första hand är en arbetsgivarfråga:

– Det beror på hur man värderar socialtjänstens arbete. Att bli lämnad ensam med mycket svåra ärenden sliter på folk. Samtidigt behöver socionomerna hävda sin position som kunskapsbärare. Vi är kapabla att pröva och använda metoder och vi kan ta till oss forskning. Vi behöver en starkare och lite mer högljudd socionomkår.

Till syvende och sist faller allt tillbaka på resurser. Hans Swärd trycker på att vissa saker inte går att lösa om man inte vidtar mer strukturella insatser. Klyftorna i samhället måste minska, skolor måste fungera. En ordentlig grannsamverkan måste finnas på plats.

– Det är ett problem att det ser så väldigt olika ut i landets 290 kommuner. Det behövs ordentliga satsningar på skolorna, polisverksamheten och det sociala arbetet för att hitta gemensamma lösningar på frågan.

Från socialinstitut till kvalitetssäkrade socionom­utbildningar