”Vi jobbar med små och triviala triggers”

Stark rädsla, frekventa ilskeutbrott och sömnsvårigheter, eller en känsla av overklighet och frånkoppling. Att leva med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och/eller dissociativa störningar kan innebära ett stort lidande som påverkar såväl den fysiska och psykiska hälsan som relationer och arbetsliv.

Många blir hjälpta av exempelvis traumafokuserad KBT eller Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. Men för en del, särskilt om det handlar om komplex PTSD eller svåra fall av dissociativa störningar, fungerar dessa etablerade och evidensbaserade behandlingsmetoder inte tillfredställande. Trots behandling kvarstår besvären, år efter år.

Anna Gerge är biolog i grunden och har arbetat som psykoterapeut under de senaste 25 åren. I dag ägnar hon en tredjedel av sin tid åt patientarbete med inriktning mot dissociativa tillstånd, komplex psykisk traumatisering och anknytningsskador.

Övrig tid arbetar hon med utbildning och handledning av psykologer, psykiatriker och psykoterapeuter som har erfarenhet av traumabehandling. Framför allt handlar det om metoden Deep Brain Reorienting, DBR, som hon också skrivit en bok om.

– Jag hade egentligen tänkt vara pensionerad nu, men DBR är för bra. Jag brukar använda mig av flera olika metoder, bland annat EMDR, men det är först med DBR som jag verkligen har fått både teori och ett verktyg för att kunna hjälpa människor som känner ”det här är outhärdligt, här kan jag inte vara” och på ett djupt, omedvetet plan stänger av. Nu vill jag bidra till att kollegor ska få upp ögonen för metoden, säger hon.

DBR utvecklades av den skotska psykiatrikern och psykoterapeuten Frank Corrigan som har lång erfarenhet av omfattande traumatisering. Att förklara teorin bakom metoden låter sig inte göras enkelt, men kortfattat är syftet att bidra till en återtagen reglering av de delar av mitthjärnan och hjärnstammen som påverkats negativt av traumatiska upplevelser. Detta kan, enligt teorin, ske genom att man spårar och bearbetar hjärnans svar på hot eller händelser som stört anknytningen.

Under sessionen får patienten göra en övning som ska göra honom eller henne mer närvarande i nuet. En viktig del är sedan att identifiera den fysiska chockrespons som uppstår hos patienten när han eller hon tänker på något triggande. Det kan till exempel handla om tryck bakom ögonen och spänningar i ansikte, nacke och axlar. Patienten får hjälp att lägga märke till och stanna kvar vid spänningen utan att försöka släppa den, vilket med tiden brukar göra att spänningen minskar. Detta kan i sin tur göra att känslorna som hör ihop med chockpåslaget blir mildare.

Anna Gerge menar att metoden är ”vänligt effektiv” och kan vara ett bra alternativ för patienter som inte tål förlängd exponeringsterapi eller EMDR.

– Vi går inte in och jobbar med upplevelser av våld, övergrepp eller grav försummelse, utan väljer ofta ganska små och till synes triviala triggers som patienten upplevt under de senaste två veckorna. Det kan handla om att kollegan man tänkt prata med i fikarummet reste sig och gick, eller att nycklarna inte låg i fickan som man trodde.

– Det viktiga är att hitta ögonblicket för den första varseblivningen av en stressor, och ge de kroppsliga sensationer som uppstår när patienten minns händelsen utrymme att klinga av och lösas upp, säger hon.

Den första vetenskapliga artikeln som beskrev DBR teoretiskt kom så sent som 2020. Hittills har endast en randomiserad, kontrollerad studie publicerats, som emellertid visade på goda resultat. För att utbildning och praktik av metoden ska bekostas av det offentliga krävs fler studier som visar att DBR är effektivt.

I dag får legitimerade psykologer, psykiatriker och psykoterapeuter som vill lära sig metoden själva bekosta utbildningen, som administreras via DBR-organisationen med huvudsäte i Skottland. Även erfarna socionomer med minst steg 1-utbildning och psykotraumatologisk utbildning kan antas. Anna Gerge håller sådana kurser några gånger per år och upplever att intresset är stort.

– För att kunna arbeta med DBR på ett säkert sätt krävs teoretisk och praktisk utbildning så att man förstår hur det fungerar. Det är visserligen en mild metod, men också väldigt kraftfull.

Under hösten startar också en ny, internationell studie av metoden. Den ska bland annat undersöka vidare vilka grupper som kan ha nytta av DBR – och om det finns andra grupper där det tvärtom är en olämplig behandlingsmetod.

Anna Gerge berättar att hon, när hon först utbildade sig inom DBR, huvudsakligen hade tänkt bruka metoden för patienter där inget annat verkade hjälpa. Nu använder hon den även för patienter med mer akuta stresstörningar och icke komplex PTSD.

– Min erfarenhet är att den positiva effekten kommer snabbare än med andra metoder. Metoden verkar också initiera en självläkning som fortsätter efter behandlingens slut, precis som vid EMDR, men evidensläget är än så länge alldeles för svagt. Däremot är vi några tusen behandlare runtom i världen som är helt tagna av de resultat vi ser, säger hon.