Unga med ätstörningar allt vanligare inom ungdomspsykiatrin

Inom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö har man dock sett en kraftig ökning av patienter med någon form av ätstörning.

– Det är den patientgrupp som ökat mest. Det är väldigt tydligt både i heldygnsvård och öppenvård. Det är en ökning som pågått de senaste tio åren, och som blev än tydligare i samband med pandemin. Det är mer än fyra gånger så många patienter nu jämfört med för tio år sedan, säger Kerstin Kvist enhetschef på BUP i Malmö.

Handlar det om en ny patientgrupp?

– Vi har sett en ökning av patienter med restriktiv ätstörning (ARFID). I de fallen har patienten inte som mål att gå ner i vikt eller kroppsfixering, utan det handlar om andra orsaker. Ofta finns en koppling till autism.

LÄS OCKSÅ >>> Han har följt ätstörningsvården i 35 år: ”Fungerar inte så jättebra”

Varför har det ökat?

– Den som det visste. En gissning är att vi har fler patienter som sökt för utredning av autism, och att det kopplas samman. Men det är inget som jag statistiskt kan säga.

Att antalet patienter ökat som en effekt av pandemin är det fler än Kerstin Kvist som noterat, men inom ätstörningsvården i Region Örebro län, där Sanna Aila Gustafsson arbetar som enhetschef, syns ingen pandemieffekt. Där har antalet patienter visserligen vuxit under flera år, men i år har ökningen stannat av.

– Jag arbetade under många år som registerhållare för nationella kvalitetsregistret. Vi upplevde att klinikerna år för år berättade att ätstörningspatienterna blev fler och att de blev yngre och sjukare, men det var inget som vi kunde se i registret. Samtidigt har vi på vår mottagning upplevt en stadig ökning under flera år, förutom det här året, säger Sanna Aila Gustafsson som även bedriver forskning i projekt som undersöker olika terapiformer vid behandling av ätstörning.

Vad har ökningen berott på?

– Jag tänker att man generellt söker vård för lindrigare ätstörningssymptom än tidigare, det märker vi i Region Örebro vilket vi tycker är positivt, säger hon och fortsätter:

– Sen har vissa regioner, bland annat vår, börjat ta emot barn och unga med ARFID förutsatt att det selektiva ätandet också leder till en undervikt, näringssvikt eller påtaglig påverkan på den psykosociala funktionsförmågan. Det gjorde vi inte för fem år sedan.

I Örebro har man även kunnat se en ganska påtaglig ökning av barn med emotionellt instabila drag, som har svårt med känslohantering och som förutom problem med ätandet kanske har ett självskadebeteende eller andra impulsproblem.

– Eftersom man sällan sätter personlighetssyndrom-diagnoser på ungdomar under 18 år blir deras problem inte alltid så synliga inom barnpsykiatrin. De kanske får en depressions- eller ångestdiagnos som inte fullt ut förklarar deras svårigheter, säger Sanna Aila Gustafsson.

Flera ungdomar inom ätstörningsvården i Örebro har uttryckt att de upplever att det bara är ätstörningar som tas på allvar, och att de inte får vård för att de skadar sig själva, har självmordstankar eller är deprimerade.

– Om man slutar äta, då reagerar omgivningen. Vi har varit med om flera barn som i grunden har problem med känsloreglering och identitet som beskriver ätstörningsutvecklingen som ett aktivt val. De säger att de ska bli sjuka och läggas in eller behöva sondnäring. Det blir en väldigt stark identitet att inte äta, säger hon.

Elisabet Wentz, forskare och överläkare vid Ätstörningsmottagning Högsbo, ägnar stora delar av sin forskning åt just kopplingen mellan NPF-diagnoser och olika ätstörningar.

– Om du har adhd eller autism så har du en sårbarhet för att även utveckla annan psykiatrisk sjuklighet. Det är vanligare med depression och ångest exempelvis. Det finns också en ökad risk för ätstörningar.

Någonstans mellan 15–20 procent av de med anorexia har en bakomliggande autism. För de med kronisk anorexia rör det sig åtminstone om var tredje, berättar hon. Det finns dock ingen riktig konsensus kring vad kronisk innebär i det här sammanhanget, men enligt Elisabet Wentz handlar det ofta om att man varit sjuk i mer än tre år och fått två evidensbaserade behandlingar som man inte svarat på.

Hur ser samma siffra ut vid adhd och anorexia?

– Det är inte så väl undersökt. Jag har gjort en undersökning där man kunde se att var fjärde hade uppfyllt adhd-diagnos som barn och många uppfyllde även diagnosen i vuxen ålder. Däremot har man sett att det finns en tydlig koppling mellan bulimi och adhd, där åtminstone var femte har haft diagnosen adhd som barn. Det ska jämföras med att adhd förekommer bland 3–5 procent av befolkningen och autism hos 1 procent.

Hur ser kopplingen mellan ARFID och autism ut?

– Bland personer med autism är det vanligt med perceptionsstörningar. Ofta handlar det om att störas av ljud, men det kan också handla om ljus eller lukt från mat. Man tror att kvinnor med autism har större svårigheter med perceptionsstörningar än män med autism och dessa perceptionsstörningar kan påverka matsituationen i större utsträckning. Det kan handla om konsistensen på maten eller rädsla att testa nya saker, säger Elisabet Wentz och fortsätter:

– Barn med autism kan tidigt vara begränsade i sitt ätande, de kanske bara äter tre eller fyra maträtter. Det kan utvecklas till att barnet matvägrar och går ner i vikt och utvecklar en till exempel anorexia eller det som kallas för ARFID.

Ätstörningar är vanligare bland unga kvinnor än bland unga män, och för flickor med autism är tonåren en särskilt utsatt period i livet.

– Tonåren med alla sina förändringar innebär för en person med autism, särskilt kvinnor, en risk att utveckla ätstörning. Under denna period ändras tillvaron hela tiden, även din och andras kroppar förändras.

Generellt är patienter med kombinerad autism och ätstörning mer svårbehandlade. Elisabet Wentz arbetar i en studie om kronisk anorexia med frågan varför en del patienter inte blir bättre.

– Det som är svårt om du har autism är att förändringar är svårare och flexibiliteten sämre. Ätstörningen kan sitta än mer som i ett skruvstäd när du har autism.

Även personer med adhd kan vara mer svårbehandlade än de utan NPF-diagnoser då de till exempel har en högre risk att hoppa av sin behandling.

– Vid bulimi hos vuxna har vi till exempel evidens för att arbeta främst med KBT. Men patienter med adhd kan ha svårt att klara KBT-behandlingen och den struktur som krävs, som att skriva en matdagbok.
Bristande struktur kan också vara en av orsakerna till att ätstörningen uppstått.

– Har du en adhd som gör att du kanske hoppar över frukost och lunch, så kan det leda till att du är så hungrig på kvällen att du hetsäter. I behandling handlar det därför mycket om att äta regelbundet. Impulsiviteten som finns vid adhd kan göra att du slänger i dig mat utan att hinna tänka, du kan ha en kontrollförlust, säger Elisabet Wentz.

Att samsjuklighet och NPF-diagnoser kan försvåra behandlingen av ätstörningar är något som Marika Rasmusson vid Frisk och fri, Riksföreningen mot ätstörningar, instämmer i. Hon menar att vården ofta bortser från NPF-diagnosen, vilket kan ställa till problem.

– Det är ett faktum att patienter som har en samsjuklighet ofta behandlas för en diagnos eller problematik men inte den andra, vilket gör det svårare att bli frisk. Man ser inte hela människan utan enbart den diagnos som man söker vård för, säger Marika Rasmusson.

Hon menar också att ätstörningar inte bara är en fråga för vården när de väl är ett faktum, utan att samhället borde arbeta mycket mer förebyggande.

– Här kan landets socionomer spela en stor roll. Jag skulle tro att alla socionomer mött någon med ätstörning på något plan, men frågan är hur mycket kunskap de får om ätstörningar under sin utbildning. Vem du som drabbad möter kan vara helt avgörande. Får du ett lyhört bemötande och problematiken tas på allvar kan det leda till att du söker hjälp, säger hon.

Åter till Sanna Aila Gustafsson inom ätstörningsvården i Region Örebro län. För även hon lyfter fram landets socionomer och menar att mycket inom barnpsykiatrin gått mot en medicinsk förklaringsmodell med fokus på utredningar, diagnoser och medicinering.

– Ätstörning är egentligen den enda diagnosgrupp med mycket fokus på systemiskt tänk och familjebaserad behandling. Det är ofta sådant som socionomer, eller hälso- och sjukvårdkuratorn arbetar med. Att titta på hur hela systemet fungerar, med fokus på här och nu och strukturer. Vardagliga situationer och kontexten som barnet finns i, säger hon.

SannaAila Gustafsson menar att världen blir mer och mer sociokulturell men att vi trots det ”psykiatriserar” och medicinerar mer.

– Det här sker i en värld som alltmer handlar om hur vi tillsammans fungerar som individer. Där tycker jag att socionomskrået skulle behöva ställa sig på barrikaderna och säga att det finns andra lösningar också.