Tendens: Är det dags att börja skanna äldre för ensamhet?

Nej, föreställningen om den åldrande och socialt svältfödde svensken är i själva verket en seglivad myt. Den bygger inte på individuella upplevelser utan baseras på statistik som visar att Sverige har ett stort antal singelhushåll jämfört med andra länder.

Faktum är att äldre svenskar känner sig mindre ensamma än sydeuropéer i motsvarande ålder.

– Känslan av ensamhet är vanligast bland personer som är upp till cirka 25 år och bland de allra äldsta. Bland personer i åldern 65 till 75 år är inte ensamhet vanligare än bland personer i medelåldern. Även bland de allra äldsta är det en minoritet som känner sig ensamma, säger Lena Dahlberg som är docent i socialt arbete vid Högskolan Dalarna och senior forskare på Aging Research Center vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

Utvecklingen har över tid legat stadigt, och förhållandevis lågt i Sverige. I den nationella studien Swevold uppgav 12–15 procent av personer över 77 år att de besväras av ensamhet ofta, eller nästan alltid.

Frågan om oönskad ensamhet tas på stort allvar, framhåller Lena Dahlberg.

Att uppleva ensamhet ökar risken för psykisk- och fysisk ohälsa samt att dö i förtid.

– Ensamhet innebär en stressreaktion som påverkar immunförsvar och sömn. Det kan i sin tur innebära risk för kognitiv nedsättning, depression och hjärt- och kärlsjukdomar, konstaterar Lena Dahlberg.

Även om den ensamme svensken i grunden är en villfarelse så skedde en dramatisk förändring våren 2020. När coronaepidemins första våg sköljde in över landet ställdes allt på ända – i synnerhet för äldre personer.

Plötsligt utgjorde alla landets 70-plussare en utsatt riskgrupp som skulle skyddas från smitta. Det ledde till att kärnfriska och aktiva äldre slutade träffa vänner, besöka gym, passa barnbarn och i stället isolerade sig hemma. Följden blev att den icke-valda ensamheten ökade markant – om än sannolikt tillfälligt. Under sommaren 2020 uppgav 25 procent, med andra ord var fjärde person, från 70 år och uppåt i Stockholm att de upplevde besvärande ensamhet. Det visar enkätundersökningen ”Livet under första vågen – vardagen under coronapandemin för personer 70 år och äldre”, som sammanställts av Stiftelsen Stockholms Läns Äldrecentrum.

– Det som överraskade var att förhållandevis yngre kvinnor mellan 65 och 79 år rapporterade att de besvärades av ensamhet under första delen av pandemin. En troligen förklaring är att många i den gruppen vanligtvis är aktiva och under restriktionerna tvingades de att bli mer isolerade, säger Lars Sonde som är utredare och har samordnat Äldrecentrums studie.

På Mind Äldrelinjen gick telefonerna varma under pandemins första år. Under 2019 tog Mind Äldrelinjen emot 4 000 samtal, och när de under 2020 ökade kapaciteten tog linjen emot nästan 24 000. Och året därpå, 2021, ringde drygt 26 000 personer för att prata av sig.

– De flesta ville tala om den oro, nedstämdhet och ensamhet som corona fört med sig. Nu har samtalen planat ut, förklarar Johanna Nordin, projektledare för äldres psykiska hälsa och suicidprevention på föreningen Mind.

Hon menar att det finns en laddning kring ensamhet som bottnar i skam.

– I dag pratar vi öppet om exempelvis ålderism och psykisk ohälsa men för många sitter det långt inne att berätta att de känner sig ofrivilligt ensamma. Det är kanske vårt sista tabu.

Enligt Johanna Nordin är förklaringen att det evolutionärt sett är livsfarligt att vara ensam – vi klarar oss inte utan andra människor.

– Att känna sig ensam väcker ofta känslor av att inte höra till och det är något fel på en själv. Det är skamligt, säger Johanna Nordin.

Många som ringer Äldrelinjen berättar också om anhöriga som viftar bort stora existentiella frågor som död och ensamhet. Och det är vanligt att de äldre håller tyst för att inte belasta omgivningen med sitt ”gnäll”, berättar Johanna Nordin.

I en tidigare rapport, från Mind, framkommer att 15 procent av äldre i Sverige får antidepressiva läkemedel.

– Det är en oroväckande trend om det anses normalt att vara nedstämd för att man närmar sig döden, eller att ofrivillig ensamhet behandlas med psykofarmaka, kommenterar Minds ordförande Karin Schulz i rapporten.

Lena Dahlberg är delvis inne på samma spår om en medikaliserad syn på ensamhet.

– Det finns en stereotyp uppfattning av äldre människor som sköra, beroende och ensamma. Genom det riskerar den ofrivilliga ensamheten uppfattas som en naturlig del av åldrandet. Ibland diskuteras ensamhet i termer av en folksjukdom i stället för som en social företeelse, poängterar hon.

Ett annat problem, som både bäddar för missuppfattning och förstärker fördomar, är att äldre personer ofta ses som en homogen grupp.

– Det är vanligtvis stora skillnader i livssituation och hälsa mellan en 65-åring och en 95-åring. Och det finns förstås stora skillnader mellan personer i samma ålder också. Ingen skulle drömma om att bunta ihop 20-åringar med 50-åringar. Men äldre människor dras däremot ofta över en kam. Det är ålderism, menar Lena Dahlberg.

Ensamhet är komplext och många gånger råder det till och med förvirring kring själva ordet.

Det finns olika dimensioner av upplevd ensamhet, förklarar Dahlberg. Dels en social ensamhet där en person saknar sammanhang som exempelvis kompisgäng, grannar och föreningsliv. Dels den emotionella ensamheten där en person saknar någon att lita på, en nära vän eller partner.

– Det är viktigt att skilja på begreppen för att kunna göra rätt interventioner och komma till rätta med ofrivillig ensamhet. Gruppaktiviteter som ordnas av kommuner eller civilsamhället kan fungera bra för en person med social ensamhet medan en människa som upplever emotionell ensamhet kanske känner sig ännu mer ensam. Lösningar måste individanpassas och det finns inget som fungerar för alla.

Lena Dahlberg efterlyser ett helhetsperspektiv. Att bara anordna en träffpunkt räcker inte. Det gäller också att se till tillgänglighet. Kanske krävs det fler busslinjer eller lägre trottoarkanter för att ta sig till aktiviteten.

Viktigt är också det ges utrymme för det sociala mötet inom äldreomsorgen.

– Jag önskar att biståndshandläggare tar med ensamhet när de bedömer behov, säger Lena Dahlberg.

Johanna Nordin menar att ensamhet borde vara lika självklart att skanna som psykisk ohälsa och våld vid bedömningar som görs på vårdcentraler och av biståndshandläggare.

– Nedskärningarna inom äldreomsorgen har gjort den mer inriktad på basal omsorg och minskat det sociala innehållet. Pandemin gjorde att bristerna i äldreomsorgen kom i fokus och lyftes. Jag hoppas att vi inte glömmer det och att det i förlängningen innebär en stärkt äldreomsorg, säger Lena Dahlberg.

FAKTA: ÄLDRES ENSAMHET  

Att förlora sin make eller maka, vänner eller att tvingas flytta är viktiga riskfaktorer för ensamhet.

Andra riskfaktorer är att drabbas av sjukdom eller fysiska hinder som gör det svårt att ta sig ut ur hemmet.

Ensamheten är mindre bland äldre som bor hemma än bland dem som bor på ett äldreboende.

Av de som bor i ordinärt boende med stöd av hemtjänst upplever 40 procent att de har besvär av ensamhet då och då och 13 procent uppger att de ofta har besvär av ensamhet.

Motsvarande siffror hos dem som bor på särskilt boende är 47 procent respektive 18 procent. Detta har i stort varit oförändrat de senaste tre åren.

För äldre som fortfarande bor kvar hemma är det vanligast att känna besvär av ensamhet bland personer som är 80 år och äldre.

Källa: Socialstyrelsen (Vård och omsorg om äldre lägesrapport 2021)