Socialtjänsten bjuds sällan in när boenden för personer med psykisk ohälsa planeras

Det fyraåriga, tvärvetenskapliga LEX-projektet Hållbara livsmiljöer för psykiskt funktionshindrade, handlar om vad som hänt på området de senaste decennierna.

– I projektet har vi undersökt hur boendesituationen för personer med psykiskt funktionshinder ser ut och hur deras behov avspeglas i kommunal bostads- och samhällsplanering, berättar Urban Markström som är projektansvarig och professor i socialt arbete vid Umeå universitet.

I forskargruppen ingår också Maria Fjellfeldt, även hon är verksam inom socialt arbete, och planeringsforskarna Ebba Högström som är arkitekt och Lina Berglund som är landskapsarkitekt.

– Det har varit spännande att se vad som händer när vi slår ihop våra kompetenser och erfarenheter. Ibland har vi haft fokus på sådant som jag och Maria velat studera, ibland har det varit mer Ebbas och Linas intressen som styrt. Tillsammans har vi samlat in ganska mycket data som resulterat i en rad delstudier, nu håller projektet på att avslutas, berättar Urban Markström.

Forskarna har bland annat tittat på vilken typ av boende som personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning erbjuds och om gruppen ses som en naturlig del av samhället. Vilken hänsyn som tas till deras behov och vilka anpassningar som görs när staden förtätas. Den vanligaste insatsen är boendestöd. Det är ett flexibelt stöd där personen bor i ett eget boende men får ett uppsökande stöd med utåtriktade insatser.

Det är också vanligt att bli erbjuden någon typ av gruppbostad. Forskarna har också intresserat sig för i vilken grad socialtjänstens företrädare engageras i planprocessen.

Tio kommuner av olika storlekar och i olika delar av landet har valts ut till fördjupningsstudier. Forskarna har tittat på kommunernas bostadsförsörjningsplaner, gjort intervjuer med chefer, tjänstemän som jobbar med planer och med socialtjänsten. De har också kartlagt varje enskild boendeverksamhet som finns för personer med svår psykiatrisk problematik.

– För att schematiskt karaktärisera verksamheten och se vilken typ av service som erbjuds har vi använt oss av en taxonomi som utvecklats i Storbritannien, berättar Urban Markström.

Även om de två vanligaste formerna av boendeverksamhet är gruppbostad eller boendestöd såg forskarna en stor variation inom grundformerna. Det kunde till exempel vara ett trapphusboende, där personer med psykisk funktionsnedsättning samlas i en byggnad och där det finns en personallägenhet och en träfflokal i närheten, eller ett särskilt utformat stöd runt en eller två enskilda personer.

– Våra resultat indikerar en stor förändringsvilja inom socialtjänsten som har utvecklats till att bli ganska flexibel. Det finns en tydlig tendens till att fler jobbar med en gå-vidare strategi som betyder att det inte är givet att en person för alltid ska bo i en gruppbostad. Vi ser en drivkraft att stötta personer till ökad självständighet, där personalen jobbar aktivt med att personer ska komma ut mer och få en mer aktiv roll i samhället.

Urban Markström konstaterar också att målgruppen är mer heterogen än mitten på 1990-talet då var nästan alla boendeverksamheter till för personer med psykossjukdom som kom från mentalsjukhusen.

– Många är mycket yngre än tidigare, det finns också personer med neuropsykiatriska diagnoser, det kan finnas samsjuklighet med missbruk, intellektuell funktionsnedsättning i kombination med psykisk ohälsa. Därför är det glädjande att det är en stor variation på vilka insatser som erbjuds. I vår senaste artikel skriver vi att den brittiska taxonomin som vi använde för att karaktärisera verksamheter inte funkar i Sverige. Den svenska praktiken spränger de gränserna, säger Urban Markström.

Trots att socialtjänsten besitter stor kunskap om målgruppen, är det sällan socialtjänsten involveras redan på planeringsstadiet.

– Socialtjänsten har sällan problemformuleringsmakten, det är nästan alltid de andra aktörerna inom kommunens övergripande planering som har det stora handlingsutrymmet. I en studie försöker vi identifiera vilka roller som socialtjänsten har.

I studien utkristalliseras tre roller; problemlösaren, kunskapsförmedlaren och advokaten.

– Problemlösaren jobbar nästan alltid på individnivå med att släcka bränder där det finns akuta behov. För att klara uppgiften måste man vara lättfotad och kreativ.

Kunskapsförmedlaren bjuds in ibland när en kommun jobbar med bostadsförsörjningsplaner. Då handlar det ofta om att upplysa kommunens tjänstemän om vad som gäller enligt socialtjänstlagen.

– Men processerna drivs av andra och är oftast ganska vaga. Man går nästan aldrig in på målgrupper när man pratar bostadsförsörjningsplaner. Däremot finns det exempel där socialtjänsten förhandlat fram och reserverat tomtmark till exempelvis LLS-boende, men då har det handlat om konkreta detaljplaner.

Advokaten, eller aktivisten som den sista rollen kallas är mer offensiv och försöker bryta ny mark för att få till ett förändringsarbete.

– I en kommun finns en särskild gruppboendegrupp som jobbar konkret med alla gruppbostadsprojekt. Det börjar oftast med att socialtjänsten till exempel säger att nästa år har vi identifierat 11 personer som har rätt till LSS och föreslår två nya gruppbostäder.

I större kommuner handlar det ofta om att bygga nytt eller att bygga om befintliga bostäder.

En vanlig strategi när kommunen ska placera in gruppbostäder är att bostäderna planeras in i utkanten av den byggda miljön, på gränsen till där centralorten övergår i områdena utanför centrum.

– Det var rätt tydligt. Ofta är det lite billigare att bygga där, samtidigt som man inte vill ta målgruppen för långt bort från centrum eftersom det finns en uttalad idé att de ska leva som andra i samhället. Tanken är att de ska ha tillgång till staden men inte bo i den. När vi lyssnade på personer som arbetar med planering argumenterade de för värdet att få bo längre bort, att gruppen skulle må bra av att bo avskilt. Socialtjänsten å andra sidan argumenterade för vikten av integrering i en stad.

Men personer med psykisk funktionsnedsättning är som folk är som mest, påpekar Urban Markström. En del vill bo i stan och andra vill bo avskilt.

– Det vi kunde se är att det behövs trygga platser och en social infrastruktur. I fokusgrupperna efterfrågas kravlösa miljöer som är öppna för alla och som inte är kommersiella. Miljöer där det går att gratis vistas bland andra människor, exempelvis parker och bibliotek.

Biblioteken är ett bra exempel på miljöer där det går att sitta ensam, utan att det känns obekvämt som det skulle kunna göra på exempelvis en restaurang.

I en så kallad fotovoice-studie har 12 personer med erfarenhet av psykisk ohälsa valts ut att dokumentera sin vardag med bilder. I fokusgruppsintervjuer har de sedan fått reflektera över boende, i vilken typ av miljöer de trivs bäst och vilken typ av miljöer som kan vara ångestladdade. Ett exempel på en trygg plats som lyftes fram är den egna balkongen. Där går det att sitta avskilt, men samtidigt blicka ut. Också fontänhus lyftes fram som ett andra hem.

– Den studien är inte publicerad ännu, berättar Urban Markström.

Knutet till forskningsprojektet finns en nationell referensgrupp, där Boverket, Sveriges Kommuner och regioner, Socialstyrelsen och brukarorganisationer ingår. Urban Markström hoppas att projektet ska bidra till en ökad kunskap om vilken skillnad socialtjänsten kan göra om de involveras i planprocesserna.

– Jag hoppas att projektet ska ge energi till socialtjänsten att driva boendefrågorna mer strategiskt. Men också att tjänstemän som arbetar med planfrågor ska se värdet av att bjuda in socialtjänsten.

När Urban Markström och hans kollegor studerat vad som händer i mötet mellan socialtjänsten och de som jobbar med planer, blir det tydligt att de har helt olika perspektiv och visioner.

– Det finns en poäng att ta in det sociala perspektivet redan på planeringsstadiet, men det får inte bli tomma ceremonier. I en del bostadsförsörjningsprogram får socialtjänsten en begränsad roll i processerna. Men vi har sett att det går att hitta former för samverkan, säger Urban Markström.