Johan Waara.
Tack för ett välformulerat svar på förslaget om att slå samman BUP och socialtjänsten. Vi är överens om flera saker – men drar olika slutsatser.
SIP behövs och kan absolut fungera bättre med mer tid, mandat och resurser. Men just Vård- och omsorgsanalys rapport illustrerar också min poäng. Efter lite mer än 15 år med lagstiftning om SIP konstateras fortfarande otydlighet, otillräcklig styrning, resursbrist och bristande organisatoriska förutsättningar för samverkan. SIP beskrivs dessutom, med dagens tillämpning, som otillräckligt för personer med stora samordningsbehov.
Min fråga blir därför: hur länge ska vi försöka kompensera för organisationsgränserna innan vi börjar diskutera själva organisationsgränserna?
SIP samordnar insatser från olika huvudmän. Det är viktigt, men det är inte samma sak som en gemensam kartläggning, gemensamma behandlingsmål och ett tvärprofessionellt team som faktiskt genomför behandlingen tillsammans. Mer resurser till SIP förändrar inte heller det grundläggande faktum att psykisk ohälsa, missbruk, familjeproblem och skolsvårigheter ofta påverkar och vidmakthåller varandra men organisatoriskt hanteras på olika håll.
När det gäller evidensfrågan håller jag helt med om principen. Jag har inte hävdat att BUF är en evidensbaserad organisationsmodell – det vore ett alldeles för starkt påstående. Modellen finns inte och behöver därför prövas och utvärderas.
Däremot är inte de organisatoriska principerna bakom BUF tagna ur luften. Forskningen om integrerad vård för barn och unga ger stöd för flera av de komponenter som förslaget bygger på: mindre fragmentering, multidisciplinära team, samlokalisering, kontinuitet och gemensamma behandlingsplaner. Systematiska översikter av integrerade modeller för ungas psykiska hälsa samt integrerad hälso- och socialvård för barn och unga visar lovande resultat, även om forskningen är heterogen och inte pekar ut en enskild organisationsmodell som överlägsen.
Även WHO har länge argumenterat för integrerade och personcentrerade system som organiseras kring människors samlade behov snarare än institutionella gränser. Det finns alltså empiriskt stöd för riktningen – integration snarare än fragmentering – även om det inte finns evidens för just BUF.
Evidensfrågan behöver också ställas åt andra hållet: vilket empiriskt stöd finns för att just dagens uppdelning mellan huvudmän ger bättre utfall än en mer integrerad organisation? Att en struktur har funnits länge är inte evidens för att den är optimal.
Första linjen, BVC, familjecentraler och elevhälsa är viktiga. Men exemplen från Göteborg och Uppsala tycker jag snarast illustrerar grundtanken. När socionomer, psykologer, läkare och sjuksköterskor kommer närmare varandra blir vägen mellan upptäckt, bedömning och insats kortare. Min fråga är varför vi ska nöja oss med att skapa sådana öar av integration i ett system som i övrigt förblir uppdelat.
Skolan ska självklart fortsätta vara skola och elevhälsan ska ha ett starkt förebyggande och hälsofrämjande uppdrag. Men när ett barn behöver behandling ska skolan inte behöva avgöra vilken organisatorisk dörr problemet passar bäst bakom. Där ser jag en av de stora vinsterna med en gemensam väg in.
Jag tror alltså inte att BUF gör resurser, juridik, sekretess eller behovet av samarbete irrelevanta. En sammanslagen organisation kan självklart fungera dåligt om den är underfinansierad, dåligt ledd eller använder ineffektiva metoder.
Men det är heller inte vad jag argumenterar för.
SIP försöker förbättra samordningen mellan separata organisationer. BUF försöker minska själva fragmenteringen. Det är två olika sätt att angripa problemet.
Efter decennier av försök att förbättra samverkan mellan samma stuprör tycker jag åtminstone att det är rimligt att börja ställa frågan om det verkligen alltid är broarna mellan stuprören som behöver förstärkas – eller om några av stuprören faktiskt behöver byggas om.
