James Brocka.
Johan Waara har rätt i att barns problem sällan följer organisationsgränserna, men hans slutsats bygger på en beskrivning av konsekvenserna, inte av orsaken. Verktygen för samverkan finns redan.
Bestämmelserna om SIP infördes 2010, men Vård- och omsorgsanalysen konstaterade 2025 att SIP används för lite, för sent och inte fullt ut som avsett. Hindren är otydlighet, otillräcklig styrning, brist på resurser och bristande förutsättningar för samverkan. Personalen pekar dessutom på tidsbrist och avsaknad av gemensam digital infrastruktur.
Problemet är alltså inte att samverkansverktyg saknas, utan att ingen har fått mandat, tid och utrymme att hålla i dem.
En sammanslagen organisation ärver samma resursbrist under nytt namn.
Johan kräver, med rätta evidens för insatserna. Samma krav måste gälla hans eget förslag, men han redovisar inget stöd för att en gemensam organisation ger barn bättre utfall. Han berör inte heller att BUP och socialtjänst har olika huvudmän, olika lagstiftning och olika sekretessregler.
Frågan är dessutom gammal: BFU-81 var i sitt slutbetänkande inte beredd att tillstyrka en överflyttning av huvudmannaskapet. Och en organisation som både behandlar och kan besluta om tvångsvård riskerar att göra familjer mer ovilliga att söka hjälp.
Ett bättre alternativ är att stärka första linjen. Barnhälsovården ska identifiera och hantera psykisk ohälsa samt avvikelser i anknytning, kontakt och beteende, och elevhälsan tar vid i skolåldern. Ge dem tydligt mandat att initiera och hålla i SIP, tid för uppdraget och direkt tillgång till psykolog och socionom.
Det fungerar redan på sina håll: i Göteborgsområdet arbetar socionomer från socialtjänsten förebyggande inom BVC och familjecentraler, och i Uppsala län finns special-BVC där sjuksköterska, psykolog och barnläkare arbetar i team. Här får vi samverkan utan att riva organisationer.
